Svett, stål och magnesium

I gymmet är alla välkomna.

Jag vet inte hur du känner men jag älskar allt som har med ett gym att göra. Slammer av stänger och viktplattor. Svett som rinner, grymtningar och gutturala skrik från de som tar i så att hjärnan nästan exploderar. Lukten av magnesium (ja, riktiga gym tillåter magnesium, så det så!) och känslan av förväntan och tillfredsställelse som är så påtagligt närvarande att känslan nästan går att ta på. Lyckade lyft varvas med misslyckande sådana, glada tillrop kontra besvikna svordomar. I bakgrunden någon radiostation som spelar värdelös musik, men som i sammanhanget ändå känns helt rätt. Där i hörnet någon som gör tvåhundra bicepscurl i olika varianter. På andra sidan en annan som drar tunga singlar marklyft. I ena ändan en tränande som minut efter minut avverkar kalorier på stairmastern. Mitt emot en annan som förstrött cyklar på en motionscykel samtidigt som hen försöker läsa en tidning. Jag skulle kunna stå här i timmar och bara observera. Följa alla de tränandes egna, högst personliga resor. Se hur drömmar och förväntningar långsamt byggs upp, repetition efter repetition. Set efter set. Det finns, kort sagt, få platser på jorden som får mig att känna mig mer tillfreds än en lokal där kroppen får utmanas fysiskt genom närkontakt med stål. 

Kanske är det enkelheten mitt i allt det komplexa som tilltalar mig? Visst, styrketräning är allt annat än enkelt, men i grund och botten handlar det ju faktiskt om något så simpelt som att ta i för kung och fosterland. Drag upp det där från golvet! Pressa det här ovan huvudet! Knäböj med vikten på axlarna! Ni vet, det där som vår kropp faktiskt är skapad för. Just det tror jag är det som lockar så många att lyfta skrot. Det simpla, men samtidigt onåbara. Som liten och ung passade man kanske inte in i lagidrotternas komplexitet. Du, likt jag själv, kanske mest snubblade på fotbollen då du förgäves försökte dribbla den framåt? Varje innebandylektion på gympan bestod mest i att du enträget vispade med klubban i tomma luften och slutligen blev bortfintad av klassens okrönte innebandykung? Jag, och många med mig, känner nog igen oss i den beskrivningen. Vi passade inte in i normen. Vi var inte som alla andra. 

Men första gången vi fick greppa kallt stål så förstod vi att det var här vi hörde hemma. Inte duttandes med någon jäkla boll. 

Men första gången vi fick greppa kallt stål så förstod vi att det var här vi hörde hemma. Inte duttandes med någon jäkla boll. Nej, just här! Här behövdes ingen fallenhet för lagidrott eller en medfödd bollkänsla a la Messi. Nej. Här var allt du behövde envishet och pannben. Visade du bara det, ja då skulle resten komma av bara farten. Gav du allt, så skulle du även få precis det. Allt. Och det är just det som är det fantastiska med att träna med vikter. Det går inte att fuska. Fulspel fungerar inte. Det finns inga genvägar. Du får precis vad du ger. Vare sig mer, eller mindre. 

Just därför är gymmet, boxen eller vad du nu vill kalla det, den bästa platsen jag vet. Här är alla välkomna. Kille som tjej, gubbe som tant. Du kan träna ensam, helt isolerad från omvärlden med hörlurar som blockerar ut allt. Eller så kan du lyfta skrot med sju kompisar, samtalandes om allt kring himmel och jord. Det spelar heller ingen roll vad du råkar ha för färg på din hud, var du kommer ifrån eller vad du har för arbete eller utbildning. Stålet bryr sig inte om sådant. Och det gör ingen annan där inne heller. Allt som spelar någon roll är att du ger allt vad du har. Hundra procent. Inget annat. Ty, här inne är vi, trots att vi kan befinna oss på olika faser i vår träning, jämlikar. Här inne kämpar vi alla mot samma mål: att bli lite bättre varje dag. Att ständigt flytta fram gränsen för vad vi trodde var möjligt. 

Och det är just det som är det fantastiska med att träna med vikter. Det går inte att fuska. Fulspel fungerar inte. Det finns inga genvägar. Du får precis vad du ger. Vare sig mer, eller mindre. 

Tänk dig om världen i stort skulle vara som den lilla bubbla som finns i gymmet? En värld där alla är lika mycket värda, där alla skulle passa in oavsett hur man råkar se ut och vem man än kan vara. En värld där trångsynthet och rasism inte existerar. En plats där allt som spelar någon roll är hur intensivt din inre låga brinner. Där enträget, hårt arbete alltid ger resultat. 

Så. Det är väl egentligen inte så underligt att jag lätt drömmer mig bort, när jag med ett euforiskt leende betraktar mina medlyftande bröder och systrar. För, i dem ser jag samma glöd som jag själv känner i bröstet. En aldrig falnande låga av passion. I dem ser jag kärleken till stålet. Här inne är allt precis som det borde vara där ute. Här är vi alla jämlikar. Bröder och systrar, förenade genom svett, stål och magnesium.

Mer rörelseglädje (så mycket det bara går!) åt folket!

undefined