Tävlingsångest

Om att tävla, om att se tvivlens demoner i ansiktet, och om att växa.

Det vrider sig i magen. Hjärtat slår frivolter. Blåsan gör sig påmind, trots att det inte är mer än fem minuter sedan du sist besökte toaletten. Ett lätt illamående har börjat uppenbara sitt fula tryne och andningen blir allt snabbare. Hjärnan, din annars så trogna bundsförvant, har tackat för sig och gett upp. I ditt huvud snurrar nu bara loopar av ångest och mörka tankar. Varför, varför utsätter du dig för det här? Pressen skapar ett sådant ofantligt obehag att du helst skulle vilja sjunka genom jorden. Ta alla krav och känslor av otillräcklighet med dig och i ett rökmoln försvinna. Du leker med tanken, kanske både en och två gånger, att styra av alltihop. Att hitta på en ursäkt för att slippa. Att bara lägga benen på ryggen och springa därifrån. Men du gör det inte. Och nu är det dags. Rampljuset är ditt. Det är dags för tävling.

Varför någon frivilligt gör en sak som leder till att man mår som ett ruttnande lik är på det hela taget rätt så märkligt. Få av oss som gör det tjänar pengar på det. Istället är det oftast tvärtom. Man betalar anmälningsavgift, skaffar utrustning, äter dietmat i flera månader och pungar dessutom ut för både resa och hotell. Ibland får man kanske en goodiebag och en T-shirt som pris. Andra gånger en medalj eller pokal. Men den övervägande massan av oss alla går faktiskt pengamässigt minus på att tävla. Vi betalar dyra pengar för att dagarna och stunden innan tävling må som en bakfull student, som dagen efter examen vaknar upp med insikten att denne både är arbetslös och pank.

Ändå så gör vi det. Gång efter annan. Varför? Är det jakten efter pallen, bekräftelsen av att allt vårt slit faktiskt har gett mätbart resultat? Eller är det själva tävlingen, att få mäta oss i det vi älskar att utföra, med andra som delar vår passion? Att få svart på vitt att du är bättre än någon annan? Det kan nog vara lite av allt det där. Och det kan givetvis vara olika från person till person. Men jag tror det finns något annat också. Något som faktiskt förenar alla oss som väljer att tävla.

undefined

Baz Luhrmann
släppte år 1999 sången "Everybody´s free". En rätt mysig skapelse som helt enkelt består i massor av goda livsråd att ta till sig av. Förutom att rekommendera solkräm tipsar Baz oss bland annat om att vi bör göra "en sak varje dag, som skrämmer dig". Och när man tänker efter så är det ett rätt vettigt råd. För, det mesta som är värt att kämpa för är också läskigt. Och, få känslor är så härliga som att övervinna sina egna rädslor. Man sms:ar den där snygga killen/tjejen, säger till chefen att denne är puckad eller testar för första gången sushi. Och efteråt känns allt så mycket bättre än innan. Därför skulle jag nog vilja uppgradera Baz Luhrmanns råd. Gör för all del något som skrämmer dig varje dag, det är uppiggande som tusan. Men, gör också något då och då som inte bara skrämmer dig lite, utan istället griper dig med en sådan fasa att du nästan hellre skulle dö.

Och jag tror det är precis det vi som väljer att tävla i något har förstått. För trots att vi gång efter annan på frivillig basis utsätter oss för nervositet och rampfeber, så är faktiskt känslan efteråt helt oslagbar. De flesta av oss lever rätt inrutade liv, utan tråkigheter så som sjukdom, krig och ond bråd död. Vi slipper vara med om att våra sinnen får bada i adrenalin tjugofyra timmar om dygnet. Och det ska vi nog alla vara väldigt tacksamma över. Men, rutiner och vardag kan också sätta en väldigt grått skimmer över livet. Allt får samma färg. Varje dag känns likadan. Veckorna känns som om de enkom består av måndagar, med snabbmakaroner och falukorv till middag. Och måhända är det just det som tävlingsdjävulen med därtill tillhörande tävlingsångest råder bot på. Att tävla ger oss något att blicka fram emot. Det ger, trots att det många gånger är hemskt att dieta och träna som en tok, en guldkant till det gråa skimret. Och den adrenalinrush vi får innan vi äntrar vår scen, den är värd sin vikt i guld. För det är där och då vi övervinner alla våra rädslor och våndor. Det är i det tillfället, när vårt namn ropas upp och vi rakryggat står kvar istället för att lägga benen på ryggen, som vi gör vår triumf. Vår vinst. Hur tävlingen sedan går är faktiskt helt sekundärt. För det är inte där vi utvecklas. Det är inte där vi växer som människor. När hela ens väsen skriker nej och du gör det ändå...Det är då du vinner.

Och jag tror det är därför så många av oss älskar scenen, tävlingen. För det är där vi blir bättre människor. Det är där vi känner oss som mest levande. Illamående och fjärilar i magen till trots.

Mer rörelseglädje (och mer fjärilar i magen!) åt folket!

undefined