Tävlingsplaner?

Om varför fler borde prova att tävla.

Nu är det officiellt, Kingriver Throwdown, en nybörjartävling i CrossFit står inskrivet i kalendern. Pulsen höjs av blotta tanken. Tack och lov rör det sig om en lagtävling vilket gör det hela lite mindre skrämmande. Som teammate har jag lyckats lura med min bättre hälft, så åtminstone en i konstellationen är innehavare av en atletisk förmåga. Så vem vet, vi kanske bara kommer näst sist? Shots fired, typ.

Sedan anmälan skickades in har tvivel och undanflykter i stort sett ingått i min dagliga rutin, vilket är helt befogat. Min "paradgren" inom CrossFit sen gammalt är att prata vitt och brett om hur jag definitivt inte behärskar sporten, att jag är ointresserad av att jaga förstaplatser och dessutom är färdigtävlad efter några skadebenägna tävlingsförsök i marathonsvängen i mitten av 00-talet. En sak är säker, om Castro annonserade en AMRAP 18 undanflykter och 9 bortförklaringar på Open skulle jag kvala till Regionals. Smärtfritt.

Fast okej då, här ligger en hund begraven. Vem är det egentligen som har fortsatt tävla i smyg de senaste åren? Gulity as charged. Minst ett par lopp har avhandlats varje säsong. både Obstacle Course Races och vanliga språngmarscher. Alltid så prestigelöst som möjligt för upplevelsens och den sociala bitens skull, men ändå. Det har känts försvarbart att inte prestera på topp, för "jag satsar ju på styrketräning nu". Ja, alltså inte för att det märks på något annat sätt än att jag säger det. Som realist ut i fingerspetsarna och med pragmatiskt inställning till min förmåga inser jag att mitt lyftande i bästa fall är mediokert och förutsättningarna att vinna någon slags tävling är mycket små. Ändå ligger tävlingsnerven och glöder lite försiktigt under lager av ursäkter. Någonting i mig dras nästan magnetiskt mot tävlingssituationer. Ambivalensen is real.

Jag är ju för feg och obegåvad för kraftsport. För fegheten har jag mig själv att skylla men inga tiotusen timmar i världen kan göra mig till ett pro. Nu får ni öva på anger management alla baddybuilders för här ska skyllas på generna. Utan överdrifter har jag garanterat sämst komponerad kropp i världshistorien för kraftsport. 

Pannbenet är habilt men kroppen är överrörlig, skadebenägen och svag. Bristen på explosiva typ 2x-muskelfibrer är oroväckande. De långsamma små typ 1-fibrerna är uppenbarligen de enda som anstår en okoordinerad teoretiker. Utan omskrivningar kan vi konstatera att she has like zero gainz.

Ni hör ju. VM-guld i ursäkter går till... Just det. Misfittest on Earth.

Jag ska banne mig åka dit och bli no-reppad och komma sist så det skriker om det. Inte nog med det, jag ska ha förbaskat kul på vägen också.

Tävlandet är dömt att misslyckas och ändå känns det rimligt, ja till och med som ett måste. Det enda som kan rädda mig från sistaplatsen är att min lagkramrat, a.k.a Den riktige kraftsportaren har styrka och kondition nog för oss båda. Det första är inget problem men ni ska veta att det här är en person som utan ironi kallar konditionstärning för kardio. Då förstår ni kanske att det finns lite att jobba på. Vore det då inte bättre att skona egot från törnar? Svar: Nej. Jag ska banne mig åka dit och bli no-reppad och komma sist så det skriker om det. Inte nog med det, jag ska ha förbaskat kul på vägen också.

På det (påstått) glada sextiotalet sjöng Janis Joplin de berömda raderna Freedom is just another word for nothing left to loose. Citatet ringar in on point vad det här handlar om. 

Släpp sargen – nu kör vi! Någon måste ju komma sist också. Eller för att säga det lite mindre deterministiskt, man måste inte tävla för att vinna. Ingen normalt funtad motionär skulle väl anmäla sig till ett millopp för att vinna? Lopp är också tävling faktiskt men det känns inte så för folk anmäler sig främst för att ha ett riktmärke. En betald startavgift förpliktigar, den gör att man orkar ta sig an träningen en regnig eftermiddag, fast man egentligen bara vill supersetta Youtube med Facebook. Pliktkänsla varvat med lite härligt tävlingspirr i magen ger en superkrafter. Hur smart är inte det? 

Till och med i poseringsgrenar på nybörjarnivå är det vanligt att man anmäler sig trots att insikten om att det inte kommer bära hela vägen till prispallen. Målet blir istället att göra så bra ifrån sig det någonsin går. Tävlingsnerven gör att det går att plocka fram där lilla extra, den femte växeln, enligt mig är det inget som helst fel att tänka så, tvärtom. Att tävla mot sig själv är nästan alltid nice, till och med för icke tävlingsmänniskor. Därför tycker jag att (nästan) alla som tränar seriöst borde prova det. Tävla i någonting du ändå tränar flera dagar i veckan på. Det ser så självklart ut i skrift men motståndet kan vara stort ändå. 

Jag antar att det bästa att göra för att komma över motståndet är att se till att förebereda sig ordentligt. Här ska inte sparas på något krut, måhända är jag ingen vinnarskalle men en tjurskalle. När den sista blodsdroppen lämnar min kropp, då lägger jag kanske ner, inte en minut tidigare. Så blir det, oavsett om det är en tisdag på gymmet eller på en riktig tävling. Att grinda på länge nära mitt max är jag bra på. Finns inte maxstyrkan får uthålligheten bli min trygghet. I kombination med att inte ta sig själv på för stort allvar ska det nog gå vägen.

Här ska inte sparas på något krut, måhända är jag ingen vinnarskalle men en tjurskalle. När den sista blodsdroppen lämnar min kropp, då lägger jag kanske ner, inte en minut tidigare.

Hur förberedd jag än är kommer nerverna spela dubbelkagge i hela mitt system den 15:e juli. Allt brukar gå som på räls i min träning så länge publik, mobilkameror och övriga intryck lyser med sin frånvaro. De flesta PB:n jag har är ofilmade och så fort någon opåkallat skriker något slags "kom igen", "upp", "lätt" och så vidare fryser jag till is. Gameday lär av allt att döma bli svettig.

Självmedvetenheten äter upp mig så fort någon yttre betraktare gör sig påmind. Även fast jag fattar att jag borde nynna på Let it go och köra mitt race zoonar jag istället reflexmässigt ut. På en nanosekund börjar tankarna på alla som är tre gånger starkare, som använder mitt pers som uppvärmningsvikt och grämer sig över min teknik spela flipper i min skalle. Det slutar oftast med misslyckat utförande och mörbultat ego. Kärringnerver hette det visst förr i tiden. Oron att tävla inför publik är som ni säkert räknat ut vid det här laget inte nådig.

Mitt syfte med att tävla i CrossFit är att det kommer vara ren och skär fobiträning, att komma till start istället för att freaka ur och skylla på uppdiktade förkylningar, skador eller båda blir svårt. I löpning och OCR bara susar man förbi eventuell publik, här kommer jag inte kunna gömma mig. Här kommer det vara skarpt läge hela vägen. Samtidigt verkar eventet alldeles för underhållande och maxat för att missa, så varför inte förena nytta med nöje?

undefined

Du som tävlar (eller bara tränar mycket) har kanske reflekterat någon gång över hur det nästan känns provocerande när ingen utomstående förstår hur mycket effort som ligger i ens prestationer? De ser den blänkande toppen av isberget och under den finns enorma mängder investerad tid och kraft. En del av en vill således upplysa hela världen om vägen dit. Den klokare hjärnhalvan inser att många garanterat har långt värre mödor bakom sig och att tävling är tävling, förberedelser är förberedelser.

Tanken på att det bara är den egna insatsen man har makt över ödmjukar. En tanke jag kan kontra min egen osäkerhet med. Nu får det vara slutnojat! Säkra det som går att säkra - släpp resten. Den stora tävlingen kommer ändå bli matchen mot det inre tvivlet. Även om jag kommer sist har jag i alla fall vunnit tävlingen mot rädslan.

Hög tid att bana in rörelserna så bra att jag kan göra dem i sömnen. Få upp styrkan lite och sedan nöta och finslipa. Kroppen fixar jag. Som ställföreträdande psyke kommer min teammate in, en person som både kan pusha och bromsa mig, som kommer finnas vid min sida hela tiden. Tänk vilken lyx att få tävla med någon som jag vågar släppa tyglarna och maxa inför, och eftersom han vet min historia behöver jag heller aldrig skämmas för att jag inte är starkast i stan. En allierad i striden mot det dåliga självförtroendet gör underverk för både måendet och prestationsförmågan.

Lite väl dramatiskt att blanda in kanske men när man intervjuar äldre människor om vad de ångrar i livet, pekar svaren ofta åt att man ångrar sådant man inte tog eller fick chansen att göra. Kom igen, alla vill väl samla på sig rövarhistorier att berätta för sina otåliga barnbarn? Varför inte passa på att skapa minnen när chansen finns? Till er som tänkt tävla men inte vågar – våga ändå! Inget farligt kan hända och få saker är så berusande som att ha genomfört en tävling. Att i ett töcken av adrenalin gå, springa eller krypa över mållinjen och veta att man gjort sitt allra bästa är ren och skär eufori. 

Shots fired som sagt. Om ni nu ser mig gnälla på plötsliga förkylningar med mera i början av juli, snälla säg då till på skarpen. Det påstådda halsontet och nageltrånget är sannolikt bara täckmantel för en sju resor värre sjukdom som kallas feghet, vars enda botemedel är att våga. Fake it til you make it.

I helgen lutar jag mig bekvämt tillbaks för att heja på och blir inspirerad av alla Strongman, Crossfittare och kroppsbyggare som tävlar på TC V, be there!

undefined

Taggar: KRÖNIKA , TÄVLING , lorena