The dark place

Att behöva ta sig förbi obehagligheter kan vara nödvändigt i jakten på utveckling.

Hemska, alternativa platser är något som spelar en stor roll i den fiktiva världen. I "Sagan om Ringen"- trilogin kommer Frodo till skuggriket, då han tar på sig den magiska ringen. "Silent Hill", en rad skräckspel utspelar sig till stor del i den alternativa verkligheten, en mörk, hemsk plats. Alldeles nyligen spelade en sådan verklighet en stor roll, i den utmärkta serien "Stranger Things". Gemensamt för dem alla är att det är platser som utgör något hemskt för den som måste ta sig dit, men att vägen till att lyckas går igenom det mörka, det jobbiga och fasansfulla. Ungefär som när man har slut på mat hemma och inser att man måste storhandla den dagen pensionen betalas ut.

undefined
Mjölken är slut. Det är pensionsutbetalning. Hjälp.

Alla som har träning som livsstil slår ibland in i platåer. Den träning som innan gick som smort, som aldrig verkade sluta generera personbästan och fullkomligt sprutade av passion och kärlek, stannar plötsligt upp likt en gammal Saab som får motorstopp. Uppgivet sitter man i förarsätet och trycker på alla knappar man kommer åt. Öppnar motorhuven på vinst och förlust, som om det bara skulle vara att trycka på en stor knapp för att få bilskrället att rulla igen. Det gick ju så bra nyss? För några sekunder sedan susade ju du och din bil fram likt en oljad blixt över vägen. Det fanns inte ett problem i världen som kunde komma åt er.

Och den där gamla bilen kan liknas vid vår träning. Från en dag till en annan händer något. Hantlar som igår kändes som luft, går knappt att lyfta längre. Distansen i spåret, som du förut kunde springa och skratta samtidigt, känns nu som att bestiga Mount Everest. Utan syrgas. Naken. Och hur du än sliter och drar så kommer du inte i närheten av tidigare personbästa i dina lyft. Uppgivet öppnar du din mentala motorhuv. Letar efter knappar att trycka på. Återvänder till förarplatsen, trycker ned gasen i botten. Men, ingenting händer. Din motor är stendöd.

Gamla gubbar (jag!) slänger sig gärna med uttryck som "skilja agnarna från vetet" och dylikt. Även om dessa fraser för det mesta kan kännas så dammiga att hjärnan vill förtvina och sedan rymma ur din skalle, så ligger det ändå lite substans i dem. För, oavsett vad det gäller i livet, träning, jobb, relationer eller för all del proviantinskaffning mitt under en brinnande lönehelg på Maxi, så är det i svårigheter vi definierar oss själva. Det är där vi växer som individer, det är där karaktären sätts på prov. I dessa lägen kan vi egentligen bara göra två saker, två val. Vi kan kavla upp ärmarna och ta tjuren i hornen (se där, ytterligare ett gubbigt uttryck). Eller, helt enkelt ge upp. Slänga in handduken. Kliva ur den där Saaben, sätta sig bredvid på vägkanten och bara blicka ut i fjärran. Kanske startar bilen plötsligt av sig själv. Måhända dyker en bärgningsbil som av en händelse upp. Själv tänker du i alla fall inte göra något åt det här problemet.

undefined
Allt är förbi.

Men, det är just i dessa stunder, när allt känns som svårast och när det känns som om vikterna hånflinar mot dig, det är just då du måste bestämma dig. Tänker du uppgivet sitta bredvid din bil där på vägen? Eller tänker du faktiskt försöka göra något åt det? Ta din mentala bensindunk och ge dig ut för att hitta hjälp? I den stunden, inför de två valen, så måste du vara beredd på att gå till den där mörka platsen. Dit ingen, kanske allra minst du själv, vill gå. Träna trots att det känns som slöseri med tid. Trots att det inte är roligt. Precis som Frodo och den lilla kvartetten av barn i "Stranger Things". De ville inte heller utsätta sig själva för den där världen. Men de visste, att tog de sig bara igenom det mörka, det jobbiga och till synes outhärdliga, så fanns på andra sidan belöningen. Och så är det för oss alla. Platåer kommer i allt i livet. Den tidigare så rosaskimrande kärleken känns plötsligt som en grå februaridag med duggregn i Säffle. Ditt favoritjobb, det som du målmedvetet studerat till och kämpa för att få, känns med ens som något som mest kan liknas vid slöseri med tid. Det händer liksom oss alla, någon gång i livet. Alla står vi ibland där, vid vår mentala Saab med motorstopp. Kliar oss uppgivet i huvudet och undrar vad tusan vi nu ska göra nu.

I dessa stunder måste du, i alla fall om du vill ta dig förbi dina svårigheter, göra ett medvetet val. Du måste med stolt huvud ge dig in i det mörka, det till synes omöjliga. För du klarar det, bara du ger dig tusan på det. Om du fortsätter nöta, kämpa och medvetet jobba dig mot ljuset i tunneln, ja då kommer allt till slut att kännas bättre. Din trasiga Saab kommer som genom ett under att hosta igång igen. Milen i spåret kommer gradvis att kännas lättare. Det där tunga marklyftet kommer att släppa från backen, bara du bestämmer dig för att det kommer göra det. Bara du fortsätter dra. Den till synes omöjliga dieten, den kommer gå som en dans, bara du är beredd på att stundvis gå igenom det kompakta mörkret. Det är så vi alla måste tackla våra platåer. Målmedvetet och modigt. Enträget och hoppfullt. Gör vi bara det, så kommer vi till slut ut på andra sidan. Precis som hjältarna i böcker och filmer. Vi måste bara våga gå till den där mörka platsen först.

Mer rörelseglädje åt folket!

undefined