The Song of The Stång

Vägen mot gainzen tar oss genom flera olika faser.

Om du läser detta är det sannolikt så att du på ett eller annat sätt gillar styrketräning. Kanske är du precis som jag till och med övertygad om att styrketräning är den allra mest överlägsna träningsformen, som på flera sätt ger oss det fundament vi resten av dagen kan luta oss mot och utgå från. Kanske är du redan frälst, precis som jag.

Då känner du till att träningen är härlig när den är tung, enkel när den är lätt och fantastisk när den stämmer. Men den är – trots att många, inte minst de ännu otrogna, tror så – aldrig okomplicerad. Utan att tillskriva en 220 cm lång järnstång alltför stora förtjänster så blir träningen på många sätt som livet i stort. Ju mer vi lär oss om det, desto mer inser vi att vi inte vet.

Sett utifrån så verkar det hela dock ganska simpelt. Man flyttar liksom en vikt från en plats till en annan. Sedan upprepar man det tills det är dags att fylla på vattenflaskan. Men vi som vet, vi vet. Vi vet att det under denna kuliss av lättinfriade löften döljer sig en annan sanning. En där hårdvalutan utgörs av en kombination av svettigt och målmedvetet arbete, ett stort mått av lyhörd nyfikenhet och en obändig vilja att utvecklas. 

Nu följer inte alla samma flodfåra i livet. Alla håller inte ens ut med träningsväskan över axeln länge nog för att hinna uppleva träningens sötma. Men för väldigt många andra krigare kan upplevelserna av stålet delas in i följande steg:

Fas 1 – Anything goes

”Välkommen till Snitsaranläggningen Nr 1, hoppas du och ditt autogiromedgivande ska trivas här hos oss. När du nu under den obligatoriska kvarten fått memorera numren på alla våra maskiner, och dessutom lärt dig att vara tyst när du tar i, och helst också vara torr om du måste svettas, så får du här ett piffigt färgat kort att sätta ett kryss i varje gång du är här. Får det lov att vara en DN och en flaska Perrier till det?”.

Vi minns alla vår första gång. Nervösa, förväntansfulla men samtidigt fyllda till bredden av den lätt obehagliga känslan att befinna oss på fel ställe. Men vi tog oss dit. Vi gjorde det vi skulle, vad vi trodde någon diffus instruktion gick ut på, och vi blev både starkare och större.

För det är nämligen så – den första tiden i gymmet är vår mest givande sett till resultatet. De kan hävda motsatsen, men det spelar faktiskt inte någon större roll vad du gör på gymmet i början eller ens hur – du växer som ogräs ändå. Dels för att det du gör är nytt för dig och din kropp. Du betvingar den därmed till anpassning, med tillväxt till följd. Efter en tid börjar du dessutom lära dig övningarna rent mekaniskt vilket gör att du så sakteliga kan öka belastningen och därmed också kraven. Är det dessutom så att du är av hankön och var förhållandevis ung när du debuterade så var sannolikt dina könshormonnivåer då från en annan planet. Du hade kunnat bli grov av att hjälpa mamma bära hem matkassarna.

Är det dessutom så att du är av hankön och var förhållandevis ung när du debuterade så var sannolikt dina könshormonnivåer då från en annan planet. Du hade kunnat bli grov av att hjälpa mamma bära hem matkassarna.

Många stannar kvar här. Dels för att det är bekant, men också bekvämt och tryggt. Dessvärre avtar dock nästan alla av de initiala favörerna med tiden, varför också resultaten till slut avstannar helt. Det är därför viktigt att vi vet hur vi tar oss vidare.  

Fas 2 – Ta rygg

Nytt jobb, ny stad, ny relation, nya umgängen. Alla sätt är bra utom de tråkiga, men ofta händer det saker i livet som gör att vi kommer i kontakt med nya intryck och nya idéer. Att få förmånen att slå följe med en betydligt mer erfaren och mer kompetent träningskompis kan vara en rejäl ögonöppnare. ”Vaddå, ska man alltså inte köra 4x12 i cablecrossen som enda bröstövning?”.

Plötsligt står där en klok och stark kompis och pekar uppfodrande mot skivstången och knäböjställningen. Han eller hon grimaserar illa när du med din DN under armen närmar dig de kromade hundbenen. Det är nu du lär dig vad riktig träning är och vad styrka kan betyda.

Har du tur så kan du gott hålla dig här resten av livet. Här finns nämligen plats för allt det våra träningsresultat kräver: det hårda arbetet, nyfikenheten och såklart den där jävlaranamman.

Fas 3 – Vägskälet

Långt ifrån alla hamnar i den här fasen, men efter ett antal år av troget gnuggande så är det inte helt ovanligt att vi drabbas av någon sorts fokusförändring. Vi kanske tröttnar på den subjektivt belönande träningen och vill prova på den mer konkreta träningsformen styrkelyft? Kanske har vi den fysiska talangen att ta steget från crossfit till tyngdlyftning? Kanske vill vi göra det omvända? Kanske vill vi prova strongman? Oavsett mål och ursprung så tar träningen oss här nya vägar, främst påkallade från behovet av inspiration, variation och personlig förnyelse.

En annan viktig faktor är skador. Det är ibland ofrånkomligt att vi drabbas av krämpor, och har vi riktig otur 1 så kan dessa begränsa oss och våra möjligheter. Det är då vi måste lära oss acceptera att vi kanske inte kan göra precis allt vi vill i gymmet. I vart fall kanske inte på den nivån vi vill. Vi måste istället träna lite annorlunda, lite smartare och hitta vägar runt problemen.

Fas 4 – Vem vet? 

Exakt, vem vet? Själv vet jag inte ens om det rent tekniskt finns en fjärde fas (enligt den här retoriken, that is), men det känns som jag för egen del är i närheten. Jag har under mina 35 år i gymmet tagit mig igenom alla faser enligt ovan, men aldrig haft större glädje av träningen än nu. För varje genomfört träningspass så längtar jag tillbaka snabbare än dagen innan, och inspirationen jag känner är extremt påträngande. 

Visst, jag har ”en del” skador men jag låter dem inte begränsa mig särskilt nämnvärt. När väl ljumsken läkt klart så är tanken att jag ska ta upp kampen med de olympiska lyften på allvar. Vart det tar mig har jag ingen aning om, men det är alright. Det enda jag vet är att jag aldrig vill vara utan min träning.

 

I dina växande musklers tjänst!

Alex

° ° ° 

REDAKTÖREN LISTAR
Favoriter just nu:

1. Marklyft
Ja, jag skriver det här trots att min kärlek kanske redan framgått. Men det är något med marken som är så enkelt och basalt som samtidigt gör det så utmanande och underbart.  

2. Knäböj
Även om högerknät viker ner blicken nu så är det svårt att inte älska knäböj. Ångest innan, tillfredsställelse efter.

3. Rumänska marklyft
Den smackar liksom på hela baksidan: hamstrings, gluteus och ländryggen. Grymt nyttig. 

4. Frontböj
Relativt ny kärlek, som fortsätter att växa på mig. Ett av de viktigaste momenten i stöten, för övrigt. 

5. Frivändning
Även här känner jag mig som kusinen från landet. Men det är OK. Lärande är att växa.

° ° °

  1. 1. Läs: Är vi riktigt klantiga.