Till crossfits försvar

Träningsformen crossfit får onekligen ta emot massor av skäll. Är kritiken rättvis och befogad eller är crossfit istället ordentligt missförstått? Sebastian Avindell tar bladet från munnen.

Du som sedan tidigare läser mina krönikor lär ha upptäckt att jag under den senare tiden glidit över allt mer på crossfit. Allt sedan jag först satte min fot på Crossfit Highway, i Tyngres tjänst, har det liksom naturligt utvecklats till en passion för mig. Den alltid föränderliga träningen, gemenskapen och jäklar anammat passar mig som handen i handsken. Att jag dessutom får slamra med vikter och till på köpet får en fullt godtagbar kondition är liksom bara grädden på moset. När jag tog "steget över" (ja, för det finns faktiskt de som ser det som så), var jag beredd på en del pikar och kommentaren. Smällen man får ta, antar jag, precis som när man som fotbollsspelare byter lag, eller när man som frånskild gubbe blir ihop med en tuggummituggande donna som är ung nog att vara ens egen dotter. Ger man sig in i leken, får man leken tåla, så att säga.

Jag har dock fått höra en hel del argument under min korta tid som crossfitare, som jag själv upplever inte stämmer. Det talas om skaderisk, sektstämning och att man blir smal som en tandpetare, något som får alla oss som uppskattar muskler att rygga tillbaka likt en vampyr som utsätts för dagsljus. Men, ligger det alls någon sanning i dessa påståenden? Den här artikeln är till dig som vill ha lite svar på tal, när någon tycker du ska sluta med crossfit. Men. Den är lika mycket till dig som skyr träningsformen som pesten, trots att du kanske inte vet så mycket om den.

Skaderisken

När jag för första gången nämnda för några vänner att jag var nyfiken på crossfit ropade de, nästan unisont, om skaderisken. Jag skulle bli invalid! Mina axlar skulle hoppa ur led, ryggraden gå av och dessutom skulle jag förmodligen drabbas av rabdomyolys (massivt muskelsönderfall som leder till akut njursvikt). Undra på att min debut uteblev för ett tag. Med vännernas varnande pekfingrar till råd lät ju crossfit som att jämföra med en landstigning vid Normandie, under D-dagen.  

Att jag själv, på sex månader och under en tävling, inte skadat mig överhuvudtaget säger måhända något. Jag, som annars kan skära mig på en smörkniv i trä och halka på en isfläck i varmaste juli, har helt undvikit att orsaka mig själv elände. Orsaken? Jag tror det beror på mina bra coacher. Tänk dig själv, så länge du tränar pass som är instruktörsledda så är det ju som att du har en personlig coach som övervakar dig. Alla tips och råd du då får, kan du ta med dig in i din egen individuella träning. Samtidigt är allt i crossfit skalbart – du ska inte utföra saker du inte behärskar. Så länge du lyssnar på dina coacher och inte hittar på tokiga saker, så tror jag faktiskt inte skaderisken är högre inom crossfit jämfört med t ex innebandy.

Det ska tilläggas att allt som innefattar ökad intensitet samtidigt ökar skaderisken. Att tävla ökar givetvis skaderisken eftersom du då förmodligen kommer ligga närmare din prestations maxgräns. Men, det är ju inte något uteslutande exklusivt för just crossfit. Hur många knän har inte gått sönder i division tre-fotboll? Hur många fingrar har inte gått ur led när grabbgänget lirar handboll på skoj? Varför härjar inte folk i allmänhet på skaderisken hos äldre herrar, som vill uppleva glansen från fornstora dagar, och börjar lira korpidrott? Jag kan räkna upp otaliga sådana fall som jag själv träffat på, i mitt arbete som akutsjuksköterska.

En mindre studie utförd på ungdomar som bytte "vanlig" skolidrott mot crossfit-inspirerad sådan påvisade, utöver lovande resultat vad gällde muskelutveckling och viktnedgång, ingen förhöjd risk att drabbas av skador. Ytterligare ett argument som jag tycker stärker min tes.

Sammanfattningsvis tror jag inte skaderisken för de som tränar crossfit är så stor som det ibland påstås. Och, vill du ändå hävda att så är fallet, fundera då på hur många du hört dragit sönder ryggen under ett marklyft på gymmet eller slitit av hälsenan när de lattjat fotboll. Sedan försöker du dra dig till minnes hur många du träffat som blivit invalidiserade av crossfit.

undefinedJäklar! Men tur att jag inte pysslar med crossfit i alla fall! 

Risken att förlora sina surt förvärvade muskler

I och med att crossfit innehåller en hel del (läs: massor) av moment där konditionen får gå på högvarv har farhågor om muskelförtvining och att vara ständigt katabol blivit ett starkt argument för många att undvika träningsformen. Här har man tränat sina biceps år ut och år in, inte tusan vill man bli av med dem?

Sant är att traditionell styrketräning och högintensiv konditionsträning inte alltid gifter sig så bra. Om du vill se ut som en bodybuilder, det vill säga. Om målet är att se ut som Ronnie Coleman, Arnold eller Iris Kyle, då är crossfit självklart inte träningsformen du ska välja. Lika lite som att du ska börja med bowling för att bli bra på undervattensrugby. Men, om målet är att bygga muskler och bränna bort lite ackumulerade sambokilon då? Ja, då kan faktiskt många träningsformer fungera. Till exempel crossfit.

För, träningsformen crossfit kommer inte magiskt transformera en muskulös kropp till något som liknar Marilyn Manson. Precis på samma sätt som den inte kommer få dig att se ut som en bulkig Jay Cutler. Det hela är ju rätt självklart, du blir som du tränar. Men, argumentet att crossfit kommer få dig att bli liten, svag och helt muskelbefriad stämmer inte.

undefinedGrabbar! Vi måste sluta med crossfit! Jag har snart inga muskler kvar ju!

Sektstämning

Visst, jag skulle kunna anklagas för jäv. Jag menar, jag håller ju på med crossfit. Och så ska jag försöka belysa frågan om den beryktade sektstämningen, som ska finnas inom sporten. Lite som om du frågar en Livets Ord-anhängare om dess tro faktiskt inte är en aning skruvad. Jag inser det. Men till mitt försvar vill jag tillägga att jag är ny inom crossfit. Och jag minns själv mina farhågor när jag för första gången skulle knata in i en box. Bilden av intensiva människor i Reebok-kläder som mässande skrek att allt de lyfte var "lätt" och att de hatade nybörjare fanns i mina tankar.

Att jag mötte motsatsen förbryllade mig. Sällan har jag någonstans, i träningssammanhang, tagits emot med så öppna armar. Måhända beror detta på att crossfit är något så unikt som en individuell sport, som utförs i lagform. Under ett pass tävlar du mot dig själv, ingen annan. Och runt omkring dig finns ett gäng människor som gör samma sak. Men, på något vis hejar ändå alla på alla. Jag blir (nästan) lika glad när någon annan slår nytt personbästa eller tar ut sig till bristningsgränsen, som när jag själv gör det. Detsamma verkar gälla alla mina medtränande. Alla hejar på alla. Men, gör det crossfit till en sekt? Knappast.

Att många crossfitare sen gärna talar om det de håller på med... Ja, är det så konstigt egentligen? Bengan på jobbet, som ska cykla Vätternrundan, pratar inte han också en del om sin satsning? Löpgalna Linnéa, som springer trettiofem mil i månaden, hon tjatar väl också en del om löpning på sin instagram/facebook/twitter? Eller hur? Men, gör det Bengan eller Linnéa till tokstollar? Till sektmedlemmar? Nej, givetvis inte. Det gör dem endast till passionerade utövare av det de älskar. Detsamma gäller crossfitare. De älskar vad de gör och pratar därför gärna om det. Precis som många talar om politik, mat eller Anna Book. Men, någon sektstämning har jag aldrig känt av. Bara passion och jäklar anamma.

undefined
Det här med kalven känns lite gammalt. Ska vi inte börja med crossfit istället?

Sammanfattningsvis då. Nej, det här är ingen blind hyllning till crossfit. Sporten har, precis som alla andra idrotter, sina för- och nackdelar. Det är jag fullt medveten om. Men med det sagt tycker jag crossfit ofta får kritik som inte är befogad. Den kommer inte, sitt rykte till trots, göra dig till en kroppsligt förstörd individ som inte har en enda muskel kvar. Du kommer heller inte bli indoktrinerad till en blind tilltro på crossfit, som hatar alla andra idrotter. Mer troligt är istället att du blir rejält passionerad av det nya du möter. Det är allt. Inget hokus-pokus. Inga onda baktankar. Jag lovar.

Mer rörelseglädje (ju mer desto bättre!) åt folket!

° ° °