Tyngre Classic – betraktelser i urval från ett event med guldkant

Lorena Gustavsson om muskelfesten i Solnahallen.

Påsk, vem firar det ens? Förutom några röda dagar och en extra bra ursäkt för att äta mängder av godis kan nog de flesta hålla med om att påskhelgen nuförtiden är minst laddad av de stora helgerna. Där sakrala konnotationer lyser med sin frånvaro finns det istället plats för nya traditioner. Tyngre Classic är den nya storhelgen. En smältdegel där hela fitnessvärlden under ett par intensiva dagar sammanstrålar under Solnahallens tak för tävlingar, inspiration, mingel och möten. Det bjuds framför allt på CrossFit, Strongman och Bodybuilding inbäddat i en smått surrealistisk cirkuskänsla. Eventet är skräddarsydd för att explodera.  

Lördag betyder lugnet före stormen. Backstage står Jackie Masete, Angelica Enberg och Calle Bolund uppställda som tappra soldater i pastellrosa och babyblått redo att servera det mest gigantiska laddningsbordet i mannaminne. Samma lass med gifflar, godis, delicatobollar, choklad och allt annat i det segmentet finns även utplacerad bakom kulisserna i C-hallen där Tyngre Nano Challenge strax ska äga rum. Atleter gör sig redo, de nervösa crossfit-utmanarna kör avancerade mobilitetsrutiner som sig bör samtidigt som Body Fitness-tjejerna lägger den sista finishen i de plastdraperade omklädningsrummen och utställarna prydligt dukar upp sina bord med munsbitar av allt fitnessgodis du kan tänka dig.

undefined
Laddningsbord deluxe.

Så sakteliga börjar lokalen fyllas på med förväntansfulla besökare, på minuten klockan 10:00 smäller det till i C-hallen. Vår vältalige favoritspeaker Robert Stasinski presenterar det första eventet samt de tävlande i heatet, sedan pumpar musiken som kommer vara vår gemensamma puls hela vägen in i mål på söndag kväll. Mötet är så att säga officiellt öppnat.

Tyngre Nano Challenge där landets bästa doldisar gör upp, är alltså eventets första batalj. Strävsamma atleter som valt att ägna påskafton och månader dessförinnan åt att förbereda sig för kampen om den åtråvärda platsen i morgondagens elittävling Tyngre Tango krigar sig igenom chest to bar och overhead squats med straffrundor av vedervärdiga pistols för den som tappar greppet innan 15 repetitioner är utförda.   

undefined
Mr Rob, The MC.

Den habile crossfitaren i tyngres skribentskara Sebastian “Legenden” Avindell, sitter med block och penna och håller hökögon på tävlingen, så jag beslutar mig för att dra vidare för att scanna resten av Solnahallen som helgen till ära täcks av gula fanor i alla väderstreck.

Efter att ha hälsat på och kramat om den alltid lika vänlige Strongman-bjässen Johnny Hansson som låter meddela att han känner sig superstark inför söndagens SSM-kval drar jag vidare till A-hallen där Jacob Papinniemi och Josef Eriksson har riggat upp en myshörna i sann retroanda med vinylskivor och kollektiv-grönbruna fåtöljer.

undefined
Frågan är vad som föddes först: stolarna eller Chuck Berry? 
Tanken är att det ska intervjuas profiler här fortlöpande under helgen (håll utkik på Youtube).
Anna Stålnacke står precis intill och säljer slut på sina T-shirts inför kvällens upplaga av Gymmet Pump-up i rasande fart och minglar med norrländskt lugn. Där i krokarna springer jag in i Oliver Isaksson, (ni får gissa på efternamnet vem upphovskvinnan är). Nyfiken som jag är börjar jag som på autopilot ganska snart fråga ut honom om hans syn på fitnessvärlden. I och med att han har fitness i modersmjölken och är uppväxt i den här världen måste han ha reflekterat och snabbt kommer han in på det där som skaver. Vi pratar om Instgramsjukan, bekräftelsebehovet och den låga självkänslan som alltid kommer väl maskerad av det goda självförtroendet. Problematiken är lika närvarande som alltid, men vi konstaterar att det går att påverka åtminstone enskilda individer i en mera balanserad riktning och bara det att frågan diskuteras på ett annat sätt idag än för bara något år sedan bådar gott. En större öppenhet och vilja att lägga korten på bordet tycks börja ta form. Snacket kort därefter med den kloka Ida Lindgren stärker min hypotes. Poseringsgrenar är någonting som kan vara oerhört stärkande ur självförverkligande synpunkt och då framför allt vägen till tävlingen. Viktigt att komma ihåg är dock att en tävlingssatsning kostar ansenliga summor i såväl tid och pengar som socialt liv så man måste älska det. annars är det inte värt det. Visst hade det varit skillnad om man hade kunnat leva på kroppsbyggning, men nu ser det inte så ut. Saker som kostar skjortan ska löna sig genom att vara vara lustfyllda.

undefined
Isaksson den yngre.
Möjligen beror det på att jag skriver om allvar ibland men samtalen fortsätter dugga tätt under dagen. I en diskussion om
sundhet konstaterar Samantha Jerring att begreppet betyder någonting helt annorlunda i poseringsgrenar än i resten av världen. Således blir det viktigt att skilja på mainstream och den subkultur detta faktiskt är, annars tappar man koncepten. Att hålla sig vaken och kritisk är nästan ett krav för att inte hamna i ett splittrat läge där likesberoende, utseendekommentarer och bedömningar gjorda av icke-domare avgör ens mående. Att inse att formen och skönheten kan och får vara en betydande del av livet, men att det aldrig får vara hela livet är en svår nöt att knäcka och alla lyckas inte på första försöket, eller andra, eller tredje…

Många av de tävlande visar också verkligen prov på den där genuina kärleken senare då tävlingarna drar igång efter Alex och Andreas "ödmjuka" entre till den sedvanliga radioslingan som lämnar A-hallen fylld av scenrök. En del har verkligen glädjen som sitt nav och lyckas på något sätt balansera självdistans med den egocentrism som grenarna de facto kräver. Ett alldeles särskilt exempel på kroppsbyggning utförd på ett positivt sätt ska vi återkomma till lite senare...

Efter en inledning präglad av seriositet ägnas resterande dagen åt att navigera mellan hallarna och människorna. Tävlingarna går för fullt och jag kastar getögon åt alla håll medan det sociala blir temat för dagen. Mingel med glada och entusiastiska besökare supersetas med okynnesätande utan dess like av bars och våfflor. Vad vinner den som lyckas med konststycket att dra i sig nästan två dagsintag i form av fitnessgodis- och dricka bara för att sedan snubbla rakt in i Sweden Barbell Clubs grepptävling mot/med Isabella Von Weissenberg, Arvid Lind och Sofia Loft? Jo det ska jag tala om för er. Apollonstänger är en bra icebreaker, det ena leder till det andra och plötsligt befinner vi oss uppe i det nötta, lite undangömda gymmet på övervåningen. Där sitter jag och snackar skit och allvar om vartannat med världens starkaste Bella medan Sofia ligger och FU-bänkar i jeans bredvid oss. En otippad och värdefull stund i samförstånd blev det. Hur härligt det än är i händelsernas centrum är det också otroligt skönt att kunna smyga iväg och ladda om. Det måste finnas krut kvar inför söndagen för då blir det verkligen Tyngre…

Söndag morgon innebär slutflummat och time for business för min del. Det är dags för SSM-kval nummer ett för säsongen. Solnahallen är tom och tyst en bra stund innan öppning. Om det är något som värmer en svag Strongwomanwannabes hjärta är det när det första som händer när jag äntrar lokalen är att självaste Johannes Årsjö får syn på en, går fram med raska steg och hälsar med en björnkram. Han ser ut att hämta sig bra efter sin operation, starkare i kroppen samt övertygelsen i blicken för varje dag. Han är en krigare och kommer alltid tillbaka. Tills dess fortsätter han hålla ställningarna som vanligt. Slå upp Eldsjäl på Wikipedia. Där har du Årsjö. Han är och förblir svensk Strongman personifierad.

undefined
Johannes intervjuas av firma Papinniemi-Eriksson.

Strongmantävlingen drar mycket extra människor och det av förståeliga skäl. Sporten är i grunden gjord för att visas inför publik, den som inte smälter av att se tjugosju jättar lyfta tunga föremål på ett sätt som man trodde var förbehållet till fantasyns värld måste helt enkelt prova igen, för det är oslagbart. Tävlingarna har bra tempo, tryck och momentum och publiken är med på tåget. Alla blir liksom automatiskt dubbelt så högljudda av den här sporten, så även jag.

På tre timmar rivs sex grenar av och utfallet blir en välbekant prispall med maskinen Martin Forsmark i toppen, brutala Johnny Hansson på silvret och Johan "Framtiden" Liljeblad kniper välförtjänt bronset på sin snabbhet och uthållighet. Strongman känns som att komma hem. Osofistikerat, grisigt och alldeles… alldeles underbart. Det finns något djuriskt och rått i sporten som bryter av perfekt mot allt annat jag pysslar med. Det är i kontrasterna magin händer.

Efter en intensiv förmiddag laddar jag om med alldeles för mycket proteinsnask (igen) inför eftermiddagens höjdpunkter, nötkräm och glass är lika med kärlek, med vänliga hälsningar reptilhjärnan. På något plan vill jag ifrågasätta trenden att den ständigt självspäkande fitnessvärlden är besatta av att allt ska smaka godis, men den som är utan synd ska kasta första stenen, som han som fick smaka korset sa. Trots allt är jag ganska glad för att dagarna då vi var hänvisade till naturell kvarg och lightsaft är över.

undefined
Binch.
Det tjocknar ännu mer i C-hallen till
Tyngre Tango och det första eventet blir dessvärre det enda jag hinner se. Turligt nog är just det eventet det flummigaste i Crossfitens historia, då det vaknas inget mindre än bänkpress och muscle-ups. Ja du läste rätt, b ä n k p r e s s. Grabbarna i lagen får kämpa hårt med att göra reps på 95 kilo. Ovanligt att se dem göra något som inte flyter som ett rinnande vatten. Svårt att inte älska detta tilltag. Mottot som CrossFit lever efter, "expect the unexpected" blev precis smärtsamt verkligt. Only at Tyngre. Tävlingarna fortsätter under hela dagen och Sveriges CF-grädda bjöd enligt samlade rykten på en show i världsklass.

Det sista jag hinner bevittna under helgen visar sig förvånande nog också vara det bästa. Många har sagt att jag inte förstår mig på byggning, och jag har inte protesterat. Nu fick jag en anledning att fatta. När Linus Carlén efter sin långsamma, tålmodiga uppbyggnad efter förra årets krasch kliver upp på scenen för rond igen trillar poletten ner. Många har en vass fysik men att pinpointa den rätta känslan är en konst som få bemästrar.

När det fria programmet framförs till moderns favoritlåt har jag privilegiet att sitta tillsammans med hela familjen front row vilket så klart bidrar till känslan. Kärleken mellan dem är ett kompakt kraftfält. Av någon anledning får vi ögonkontakt en millisekund mitt i allt, och då bryter jag ihop, blir helt tårögd som om det vore ett lyckligt filmslut. Ni vet den där scenen när det känns som om de verkligen kommer att leva lyckliga i alla sina dagar och att den grå vardagen aldrig kommer att återvända? Exakt den känslan lyckas han utstråla där och då. Det är bara en snapshot, en sekund av livet, och just den där extremt förgängliga men obetalbara lyckokänslan gjorde mig berörd. Nu har man lipat till bodybuilding också, så kan det gå.

undefined
Le Linus.
Hur länge jag än lever kring och med poseringssportens utövare blir jag inte klok på det men jag har insett att jag inte behöver förstå. Det räcker att det finns människor som älskar det. Hur kritisk jag än är till den här världen kommer jag alltid ha en stor respekt för de som väljer att göra sådant de genuint brinner för. Kroppsbyggning är inte för alla, det är en aquired taste och hur vet man om man inte provar? Oavsett om en tävling blir en engångsgrej eller startskottet på en livsstil är Tyngre Classic en bra plats att genomföra den på. Fokuset på att de tävlande ska ha en god upplevelse är central och jag har inte hört någon svidande kritik hittills från någon deltagare.

Tyngre Classic är en folkfest, och som på alla sådana kan vi inte alltid älska och förstå precis allt och alla. Det viktiga är att vi kan samexistera ändå och att det finns ett gediget och genomtänkt utbud så alla hittar något i sin smak och kanske med lite tur stöter på någonting nytt. Allt ryms under samma tak här, det är liksom USP:en.

Fast varför inte bara sitta kvar hemma och kolla livestreamen kankse du tänker nu?

Vi är styrketränande individer allihopa och vi bryr oss mycket mer om träning och kringliggande aktiviteter än de flesta.

Fitnessvärlden, eller åtminstone de som är så invigda att de åker på events är i all väsentlighet en subkultur men i övrigt ett tvärsnitt av befolkningen. Det enda vi kan säga helt säkert är den minsta gemensamma nämnaren - Vi är styrketränande individer allihopa och vi bryr oss mycket mer om träning och kringliggande aktiviteter än de flesta.

För att verkligen få chansen att nörda ner oss i allt detta härliga behöver vi evenemang där vi får chansen att träffas bortom filter och hashtags. Ett gyllene tillfälle att skratta och njuta av all denna galenskap tillsammans Evenemangen erbjuder oss en ärlig chans att sålla bland vad som är på riktigt och vad som är fake, vad som är viktigt och vad som är trams. Allt blir helt enkelt lite varmare, lite mänskligare, lite bättre. Hoppas att detta var anledning nog att säkra ditt besök på Tyngre Classic VI i höst?

undefined
Så här knåpades dessa rader.
Den femte upplagan av Tyngre Classic blev mycket riktigt ännu en magisk mötesplats där låtsasvärlden blev verklighet för en stund. Trolleriet skapades som vanligt av Tyngres Crew, gäster, tävlande, utställare samt funktionärer vilka alla förtjänar stjärnstopp med ryggdunk och tack.

Det var längesen påsken var en högtid i min värld, men om man gör den till en hyllningsfest för styrkesport blir det ju faktiskt en helg värd att fira! Tack för den här gången allihop <3

undefined