Tyngre testar MMA – mer än bara slagsmål!

"Tja! Du, jag har precis fått spö i två timmar, jag vet knappt vad jag heter och skulle kunna äta upp en halv Ica-butik, ringer upp dig sen" Klick...

Att prata i telefon är det sista jag orkar med då jag kryssar genom en fullpackad centralstation på tok för nära att missa tåget. Mina medresenärer sitter redan djupt försjunkna i sina telefoner när jag en minut innan avgång stressar ombord, och tack gode gud för det. Tjejen som sitter på min plats och visar upp min biljett för konduktören kan enklast beskrivas som Lorena - zombieversionen. Sminket som jag var ovanligt nöjd med några timmar tidigare har flutit ut i goth-mania och om håret brukar likna Ronja Rövardotters okammade man, liknar det numera Cure-sångaren Robert Smiths (Ja, jag behöver verkligen uppdatera mina referenser) fågelbo.

Anledningen till det estetiska förfallet heter Peter Borge. En rutinerad, blomkålsörad och supertrevlig fighter som av slump och uttråkning en dag fick för sig att bjuda in yours truly på en provtur på Berserk MMA där han coachar i en trivsam liten sport som heter MMA.  Ett bekvämt, acceptabelt och rimligt svar hade kunnat låta "Nej tack". För MMA var en sån där grej som de hårdaste, farligaste, mest avtrubbade högstadiesnubbarna satt och käkade rostmackor till efter skolan. Ett par ronder UFC varvat med Grand Theft Auto och plumpa skämt, det är den bild av MMA som präglat mig sedan dess, även om jag alltid, nästan lite i lönndom har uppskattat figthing som underhållning.

För högstadiepojkarna var UFC-fantasierna en del av drömmen om att vara den okrossbara alfahanen, King of the Hill. Nu femton år senare har väldigt få av skuggboxarboysen hamnat i kampsportens värld. De är ju med mig, på gymmet. Ofta görandes övningar som i ärlighetens namn inte kräver den allra största mentala styrkan. Kampsport, både i öst och väst däremot tenderar att värdera den mentala styrkan lika högt som den fysiska och kanske är den faktorn inte helt förenlig med att bara vilja puckla på? Vad vet jag? Ingenting alls. Alltså behöver jag tacka ja till inbjudan om jag ska få någon klarhet. Sagt och gjort, det har blivit dags att utforska ännu ett sätt att träna och tävla på.

undefined

Vi möts upp en torsdageftermiddag på Kungsholmen i närheten av klubblokalen för kaffe och ett snack innan passet. Eftersom början är en bra ände att starta i så inleder vi med grunden.

Okej Peter, jag är lite rädd för jag vet faktiskt inte vad jag get mig in på, du ska få berätta lite tänkte jag. Vad är MMA?

 – MMA som står för Mixed Martial Arts är en fullkontakts-kampsport där målet är att kombinera olika kampsportsstilar och dess tekniker på ett så effektivt sätt som möjligt. De tekniker som används är slag, sparkar, kast och markkamp. Stilar som ingår är bland annat Thaiboxning, Brasiliansk Ju-Jutsu, boxning och brottning. Tävlingar på proffsnivå sker inom olika ligor, varav Ultimate Fighting Championship - UFC är den största. 

En match består vanligen av tre till fem ronder och utövarna tävlar i viktklasser. Det mesta inom angivna stilar är tillåtet, däremot är det inte tillåtet att använda tillhyggen, angripa ryggraden eller göra "fulingar" som att bitas, sparka i skrevet och liknande. De sätt man kan vinna på är genom submission (motståndaren signalerar att han ger upp), knockout - KO (motståndarens svimmar), teknisk knockout - TKO (domaren bryter) eller poäng

Det låter ju som fredagsmys, verkligen! Nu pratar vi i och för sig om MMA på elitnivå, och för att nå dit måste det till en del förarbete. Så hur tränar man MMA? 

– Det är olika. Vill man träna MMA som motionsform, vilket många gör är cirka tre pass i veckan att rekommendera. För en som vill gå match kommer det behövas mycket mer. Då är det minst fem MMA-träningar i veckan som gäller, utöver det kondition och styrketräning efter behov. Träningsplaneringen görs med hänsyn till viktklass och nuvarande flås och styrka i samråd med en coach. Till skillnad från till exempel Crossfit, där specialiseringen ofta leder till tydligare uppdelning av disciplinerna försöker man här istället att få stilarna att sitta ihop allt mer ju bättre an blir.

På passen jobbar vi med att bryta ner en teknik i dess beståndsdelar, vi börjar med det mest grundläggande och lägger sedan till fler och fler delmoment tills vi har en komplett helhet. Först då kan vi börja finslipa den.

Vad blir man bra på?

– Återigen kan vi dra liknelsen med Crossfit där det också skojas om att man blir lite halvdålig på allt, till en början. Efter några terminer är man förhoppningsvis halvbra på allt istället. En person som tränar bara boxning spöar en MMA-utövare efter en termin, men efter tre terminer kan personen som tränat MMA sannolikt dominera boxaren för att den kan så mycket andra tekniker.

Vem är det här med fighting till för skulle du säga? Och kom inte dragandes med "alla" nu, för det köper jag helt enkelt inte! 

– Jag skulle absolut säga att alla kan prova. Minst en gång, men helst ett par - tre stycken. Det är en allsidig träningsform och de flesta tränar för att träna och inte för att tävla. Du ska vet att jag hört alla argument till varför man vill göra det här, allt från att man "gillar att kramas" till att man vill gå match och bli champion. Alla anledningar funkar för mig, så länge man gör som jag säger när jag coachar.

Det som brukar hända när man hållit på ett tag, en termin plus minus, är att vissa märker vad det här faktiskt handlar om. MMA går ut på att dominera en annan människa med din kropp, och alla är inte bekväma med det. Där kommer en skiljelinje där det fortfarande går bra att motionsträna om man vill, men match slutar vara ett alternativ.

Hur ser mångfalden ut? 

– Det kommer alla typer av personer till våra träningar, små, stora, smala, tjocka, rika och fattiga, men när det gäller damsidan är det fortfarande glest. Det är fler tjejer nu än förr men det är också fler människor överlag som vill träna MMA. Det här är ett problem, en mera diversifierad grupp gör att det blir mindre machoattityd. Det finns nog en tröskel för många tjejer just på grund av att man tror att det ska vara sådan stämning, vilket det tyvärr är på vissa ställen. Vår klubb är uttalat inriktade på att vara en "snäll" klubb där det ska finnas en plats för alla.

När vi sitter och snackar märker jag ju att du är typ snällast i världen. Samtidig finns det inte riktigt någon väg runt fördomarna som omgärdar sporten. Alla har vi smakat dem, moralkakorna om den höga skaderisken och vad MMA sänder ut för signaler.

Jag frågar om kritiken och Peter framhäver verkligen ett annat ideal i sin utstrålning, tanke och handling. 

– Precis som på gymmet är de som är starkast ofta snällast. Det finns ingen vits med att gå runt och vara arg och hård när man förr eller senare kommer att spöa skiten ur någon i ringen. Det blir garanterat hårt ändå förr eller senare, man behöver inte göra det värre än vad det redan är. 

Jag är pacifist och skulle aldrig någonsin röra någon civilt. Om det sedan är rätt eller fel att slåss på premisserna att två vuxna samtyckande människor ingått i avtalet känns som ett ganska uttjatat ämne. Det är en evighetsdiskussion där förespråkarna hävdar att vuxna människor får utöva vilken sport de vill och motståndarnas grepp oftast blir att använda siffror och statistik för att rättfärdiga sina känsloargument.  

Du har en poäng, vi ska in snöa in på den moraliska diskussionen. Kan vi istället prata lite om hur kan man förstå sporten som någonting mer "besjälat" än en serie sparkar och slag? 

– Jag brukar likna MMA vid en argumentation. en debatt där vi spelar ut olika fysiska argument mot varandra. Målet är att kunna så många bra argument som möjligt så att man kan bemöta motståndaren och gå till motattack med ett nytt fysiskt argument. Den som har de bästa argumenten, alltså behärskar flest tekniker och kan lägga in dem vid rätt tillfälle vinner "debatten". Du måste veta när du ska göra vad, inte bara hur du ska göra det. Läsa av motspelaren och planera flera drag framåt. Eftersom man måste studera sin motståndares "spel" och planera i flera steg brukar jag kalla kampsport för kroppsschack. 

Vad är då sportens själ enligt dig?

– Att dominera en annan människa genom det jag beskrev ovan.

undefined


Vad kan jag säga? MMA är precis detta, ett sofistikerat slagsmål, men ingen behöver gå i taket nu för - newsflash - alla sporter går ut på att vinna. Hur mycket det än ser ut som romarrikets gladiatorspel så finns där såväl regler som finess. För att dra en parallell till gamingvärlden: MMA ser ut som ett first person shooter-spel, men det är samtidigt ett strategispel av rang. Eftersom jag är ett stort fan av vanlig argumentationsteknik är liknelsen med en debatt både väldigt begriplig och tilltalande. 

undefined

MMA är inte heller mer skadedrabbat än någon annan sport, fotboll är sju resor värre statistiskt sett och ingen får gå en match innan dennes coach bedömer att det är dags. Att argumentera emot en sports existensberättigande är någonting som nästan bara kampsport får stå ut med och det känns helt enkelt inte rättvist...

Nåväl, resterande filosofi får vänta. Dags att tagga till för nu kör vi! 

I den trånga lokalen doftar det ny svett uppblandat med, wait for it... gammal svett. Barngruppen avslutar sin träning med någon slags krypande kull som ser sjukt funktionell ut. Sedan tar vårt gäng plats på golvet. Detta är alltså nybörjargruppen, vilket betyder allt från totalnovisa skribenter, till de som i ärlighetens namn borde ha bytt till fortsättningsgruppen för längesedan.

Det första som händer är att Peter ber oss att göra kullerbyttor. Jag börjar kallsvettas, minns inte ens när jag gjorde en kullerbytta sist, tippar på 1996. Det är nästan lite läskigt men det går, till skillnad från de sneda kullerbyttorna som jag bara sätter åt ena hållet. Tanken slår mig att om jag är för dålig för uppvärmningen, hur i hela fridens ska jag överleva själva träningen? När jag kom in i lokalen var det första jag såg en broderad tavla med texten "För kung och fosterställning". Citatet får bli min approach till det här bestämmer jag. Må det bli tortyr för egot, jag ska göra mitt bästa. Mindset Lorena, mindset.

När jag kom in i lokalen var det första jag såg en broderad tavla med texten 'För kung och fosterställning'. Citatet får bli min approach till det här bestämmer jag. Må det bli tortyr för egot, jag ska göra mitt bästa. Mindset Lorena, mindset.

Hur som helst fortsätter vi in i boxningens territorium med några enkla slagkombinationer och lägger sedan på fotarbete. "Enkla" i avseendet att alla som inte är svårt felkoordinerade kan hantera dem. Till alla er som kan hålla ordning på höger och vänster vid långsamma rörelsekombinationer; You lucky bastards! Själv känner jag mig vinglig och förvirrad av allt som ska liraa samtidigt. Det känns lite som en snedfylla. Låt gå för det, jag kan ju åtminstone inte bli skadad så länge vi skuggboxas. 

Tiden är dessvärre knapp och tryggheten blir kortvarig. Ganska snart åker boxningshandskar som doftar skolgymnastiksångest på, och vi får börja träna på slagkombinationerna mot varandra med tillhörande försvar. Jag lyckas para ihop mig med en av de tre tjejerna som kommit till dagens träning. Vi börjar försiktigt och jag märker att hon både är brutalt stark och kan sin skit, samtidigt är hon tillåtande och instruerande vilket känns tryggt. De 94 procenten killar inte hade rört mig i ryggen om vi hade varit lite närmare varandra i förmåga men med detta monumentala underläge känns genusprylen rätt nervig. Med Josefin som buddy känner jag mig genast lugnare men det här är ingen plats att släppa garden, tvärtom. Tappa aldrig garden. Det vi tränar på är, lekfullheten till trots, sådant som syftar till att kunna stänga ner en annan människa. Det gäller att fokusera.

Vi går vidare till Clinch. Det välkända, och i många kampsporter grundläggande greppet som försämrar motståndarens möjlighet att få in sparkar och slag. Här byter vi partner mest hela tiden så jag får kramas med många starka killar, vilket är någonting jag verkligen uppskattar av hela mitt hjärta. Samtidigt fordrar det här en helt annan styrka för att inte falla handlöst. Bokstavligt talat, och jag har den inte.

I nästa grepp, som är ett av de vanligaste sätten att vinna en rond, ser jag därför till att para ihop mig med Josefin igen. Stående giljotin är precis vad det låter som. Tekniken går ut på att ta strypgrepp tills motståndaren svimmar. Jobbigt läge, om du inte kan något lämpligt försvar det vill säga, vilket såklart blir nästa steg. Vi får då prova att försvara oss genom nedtagning med lyft. 

undefined

Eftersom jag är "gymstark" tror jag i min enfald att jag ska kunna göra kast med liten dam hur lätt som helst, det kan jag såklart inte. Glöm allt jag sagt om att vara allround. Funktionell styrka är nice, men jag har definitivt ingen sådan. Josefin däremot, lyfter omkring mig helt obrydd, i skrevet dessutom, och tar ner mig på golvet gång på gång. Som en chef. Vad mäktigt att ha sådan kroppskontroll och kunna använda alla de här teknikerna. Det skulle jag absolut kunna tänka mig att ägna tid och möda åt att lära mig.

Slutligen kör vi lite knästående brottning. Nu är jag trött i hjärnan efter att ha tänkt på hur jag ska få kroppen i rätt position hela passet. Kampsport är alltid 3D, alltid aktivt, alltid fokuserat. Det blir nästan komiskt när jag möter man efter man som alla är dubbelt så stora som mig. Åker på spö helt frivilligt. Egot är sedan länge förpassat till något inre förråd och tur är väl det! Skratten när person efter person dumpar mig på mattan är äkta. Det är trots allt jäkligt kul att kämpa emot det lilla jag förmår och jag påminner mig hela tiden om föresatsen att göra mitt bästa oavsett hur dåligt det går. Om huvudet tog slut efter halva passet så rök det sista av kroppen nu och ganska lägligt avslutas passet efter brottningen.

Efteråt i omklädningsrummet är tjejerna eld och lågor.

"Det känns inte som att man tränar"

"Det här är SÅ mycket roligare än att stå och kämpa på SATS"

"Nuförtiden längtar man ju till träningen!"

Det här är verkligen inte SATS, det är ingen annan sport heller, det här är plusmenyn. Det här är att få leva ut saker som är svåra att sätta ord på, det är att som tjej göra någonting oväntat och lite förbjudet, och upptäcka att det är väldigt, väldigt trevligt att veta att man inte är gjord av glas.

Jag tar tillfället i akt och frågar min urstarka kombattant Josefin vad hon anser.

Josefin, Hur fick du för dig att börja slåss som träning?

– Jag jobbar som journalist och fick plötsligt kampsport som bevakningsområde. Snart var alla intervjupersoner, kollegor och arbetsuppgifter kampsportsrelaterade och det blev typ komiskt att jag bara låtsades veta vad jag pratade och skrev om. Dessutom har jag alltid haft en fascination för kraftmätningar. Gänget på Berserk MMA välkomnade mig med öppna armar, så tröskeln in blev makalöst låg! 

Coolt, och nu är du fast eller? Vad är grejen med MMA som träningsfrom enligt dig?

– Jag har testat otaliga träningsformer i tjänsten men kampsport är träningen som får mig att storflina både under och efter passet, är själv hänförd över hur barnsligt euforisk jag blir. Till skillnad från annan träning känner jag aldrig "ugh, vad jobbigt, ajjjj mina beeen, Jesus Kristus kan det ta sluuut", men är ändå utmattad efteråt. Du får självförtroende, vänner, träning och spännande skills, jävlar vad jag kan rekommendera MMA!

undefined


Vad mer kan jag tillägga? Amen sister!

När jag går över kungsbron mot stationen, sliten och matt, konstaterar jag att alla mina föreställningar om att jag är någorlunda "funktionellt tränad" är döda och begravda. KO på dem. Jag har noll och ingen kontroll över min kropp, en frivändning kommer aldrig rädda mig i närkamp, hur snygg eller tung den än är. Egot är lite sårat absolut men samtidigt, nu vet jag precis vart jag ska gå om jag verkligen vill bli bra på de rörelser vi verkligen är gjorda för. I MMA lär du dig att attackera och försvara dig, du lär dig koordinerade förflyttningar i alla ledder, med hela kroppen. Det är skoningslös hårdträning för kroppen och skallen samtidigt som man nästan glömmer bort att man tränar.

Även om det gick väldigt dåligt så var det förbannat kul och så fort jag vågade hänge mig och inte tänkte så nedrans mycket, så föll det sig nästan naturligt, lite som med dans. Särskilt brottningen bjöd på den känslan.

undefined

Stämningen på klubben var inbjudande, gemytlig, lite grabbig men mycket softare än vad jag hade föreställt mig. Berserk MMA är enligt Peters utsago extra snälla och kanske inte representativa för alla klubbar. Fler borde dock ta efter deras exempel, för bristen på badass-mentalitet och stora egon var en skön kontrast till sporten i sig. Självklart bär jag precis som alla andra på fördomar om sådant jag inte känner till. Att faktiskt ta sig in i de sammanhangen istället för att avfärda dem har än en gång visat sig vara den bästa medicinen.

Självklart skulle man kunna säga någonting kritiskt också, som att MMA signalerar att det är okej att slå någon medvetslös. Jag tänker att MMA lika mycket signalerar att det endast är okej att slå någon medvetslös ifall det sker i en ring, under övervakning av läkaren som alltid finns närvarande under en match, plus domare och coacher. 

MMA kan också betyda att de som har en stark "fighting spirit" i sig ges en möjlighet att lära sig utveckla, kontrollera och använda den kraften under ordnade former istället för att spåra på något olämpligt ställe. En match i MMA är inget oreflekterat slagsmål, det är två personer som ägnat sina liv åt att finslipa, nöta och studera den andres spel som får chansen att avgöra vem som har det slutgiltiga fysiska argumentet som försätter motspelaren i schackmatt. Någon vinner, någon förlorar. En sport bland alla andra vad jag kan se.

Det som kändes främmande och skrämmande för en vecka sedan kan alltså bevisligen bli ens nya rekommendation. Jag skulle absolut råda den som har lust att bli funktionellt allroundtränad, koordinerad, stark och explosiv och som inte är rädd för kroppskontakt att ta sig till sin lokala klubb så fort som möjligt för ett par provträningar. Som motionsform ser jag endast CrossFit spela i samma liga när det gäller mångsidighet, på köpet kommer dessutom ett par riktigt schyssta bonusfunktioner. Dels är det en oas helt fri från snyggträning, om någon till äventyrs skull vara less på utseendefixeringen på gymmen. Dels är jag övertygad om att MMA och andra kampsporter kan bidra till en solid och härlig trygghet i sin kropp, som i sin tur inger en fysisk självsäkerhet som ingen kan missgynnas av.

I'm a lover - not a Figther har jag alltid bestämt hävdat, men efter torsdagens studiebesök verkar de två ytterligheterna inte längre lika oförenliga. Det krävdes att ett gäng kampsportare handgripligen bankade vett i mig för att jag skulle förstå det. Min första handskakning med MMA blev således en mycket lärorik lektion om mer än bara slagsmål.

undefined

Taggar: KRÖNIKA , Test , MMA