Under ytan

Till estetikens försvar.

Träning och motion är bäst. Anno 2016 tycks rörelseglädjen ha nått ut till fler än någonsin. Gymmen, boxarna och idrottsanläggningarna är tvärfulla av motionärer och atleter som alla på något sätt har insett vikten och behållningen av att använda kroppen. Kanske kan rörelseglädje bli den nya folkrörelsen men inte om vi envist krånglar med onödigt internt gnabb.

En snabb spaning på vad som lockar folk just till gymmet leder till ett gäng olika svar. Vanligtvis brukar det röra sig om en kombination av hälsoskäl, prestationsskäl och estetiska skäl. Motivationsfaktorernas betydelse förändras naturligt i takt med livets gång. Att som exempel gå från ett prestationstänk till ett hälsotänk är en av de vanligare utbyten som sker när man tränat förbi sina prestationsmässiga guldår.

Tidsandan gör gärna gällande att det "finaste" och ädlaste målet, trots dess förgänglighet, är att träna för prestation. I vår kultur har vi tagit till oss vanan att organisera livet genom tidsbestämda och ambitiösa mål. En ständig strävan framåt på gott och ont känns säkert igen även från tillvaron utanför gymmets väggar. Dina bekanta som inte tränar delar troligtvis den västerländska uppfattningen att "målet är målet". De lever i samma samhälle och är vana med annan idrott från åskådarplatsen. De är inskolade i att tänka på rörelse i form av prestation de också. Alla älskar och hyllar en segrare.

Att träna för hälsan och välbefinnandet anses också helt okej, alla kan förstå hälsoargumentet oavsett om de bryr sig personligen eller inte, men det möts ändå inte riktigt med lika stor vördnad. Träning av hälsoskäl ses som bra, men harmlöst och lite intetsägande. Själv tycker jag hälsoskäl är en gudagåva, eftersom det för många är en enorm källa till glädje att få riva av ett Zumbapass eller att ta en lekmatch fotboll med polarna så genomförs passen. Träningen blir garanterat av om man älskar den, trots att man inte blir någon världsmästare på kuppen. Alla älskar och hyllar dock inte en glad motionär.

Däremot verkar det som om träning för att få en särskild kroppsform har hamnat i den permanenta skamvrån. I icke tränande människors ögon ses det som rena dödssynden trots att vi mig veterligen är rätt sekulära nuförtiden. Inte heller bland oss tränande är fåfänga något man skyltar med. De som har spegelbilden som bränsle för motivationen rynkar vi på näsan åt och vi kan inte låta bli att tycka att den som helt oblygt knäpper snyggselfies och slår poser framför speglarna kanske är "lite väl"...

Sen går vi hycklare vidare till omklädningsrummet och inspekterar noga våra bakre delts i helfigursspegeln på toalatten och passar på att knäppa ett kort när vi har pump. När gymmet är tomt kastar vi oss in i hörnet med bäst ljus och kollar läget. Nu säger jag "vi" för jag vet att många gör så, jag är precis likadan, men hörrni det kanske rentav är okej!

Det är faktiskt inte rimligt att jag som knappt kan öppna truten utan att påpeka hur viktigt det är att ha ett djupare mål än spegelbilden, ska fortsätta tänka så förenklat som att det finns goda och onda sätt att träna på. Mer ansvarsfullt vore det att försöka förstå allas sätt och bryta ner min egen fördomsbarriär steg för steg. Så nu testar vi...

Det är bara att erkänna: det är en stor belöning att märka att kroppen förändras sakta men säkert när man lägger så pass mycket tid på träningen. Även utvändigt. Alla resultat mottas tacksamt när man lagt ner sin själ i någonting. Lika rimligt som det är att folk som gillar smink målar sig en timme för att känna sig fina, tycker jag att det är att folk som gillar träning lyfter skrot en timme för att känna sig fina. "Fin" är inte mitt prio ett, men att säga att jag inte bryr mig vore en fet lögn. Alla gör sig så snygga de kan på det sätt som passar dem bäst. Må det vara genom outfits för den modeintresserade eller genom crossfit för endorfinjunkien. Kan vi inte bara se det som världens bästa bonus att bli lite snygg på köpet när vi gör något kul?

Nästa grej att släppa tvivlet kring är hälsofördelarna av träningen, de kommer faktiskt oavsett vilken din motivation är. Kroppen vet inte om du gör knäböj för att kunna resa dig ur stolen när du är 90 eller för att få astronomiska glutes. Den bryr sig inte, den anpassar sig efter båda, det ena kommer med det andra. Bra va?

Tredje grejen är att du kommer i sinom tid att behöva lyfta tyngre vikter för att bli större om det nu är målet, vilket det ju torde vara inom kroppsbyggning. Du kommer alltså att behöva sätta mål, jobba för progression, prestera, öka maxstyrkan. Det där som alla verkar tycka är så himla viktigt. Det där som vissa verkar ha fått för sig är fristående från hypertrofi. Gissa vad? Allt hänger ihop mer eller mindre. Det ena följer det andra, även här.

Vidare måste vi ställa frågan hur kroppsbyggningen betraktas av utövaren? Vilket borde vara det väsentliga. 

"Du är inte din kropp - du har en kropp". Så beskrev min CBB-utövande man det. Den meningen tycker jag sammanfattar hur inställningen bör vara när man har kroppsbyggning som en hobby och livsstil, på ett sunt vis. Med det synsättet blir bodybuilding plötsligt inte mer ytligt än att ha en båt eller bil som man putsar på lite varje dag, ett projekt att investerar sin tid och omsorg i.

Ingen skulle heller anklaga en konstnär för att vara hopplöst fåfäng men är det sin kropp man skulpterar så är man plötsligt ett ytligt meathead utan så mycket som en tendens till djup. Resonemanget håller inte. Snarare skulle jag beskriva många av de som faktiskt lyckats bra inom kroppsbyggning som strukturerade, fokuserade och eftertänksamma. Sedan förnekar ingen att det alltid uppstår en svärm kortlivade dagsländor som lockas till strålkastarljuset. Olyckligt såklart men inte unikt. Risken att falla finns överallt där det finns chans att flyga. Att jobba aktivt med sin självbild och sitt mindset blir således en viktig syssla för den som hellre vill kunna flyga högt i ett decennium än krascha efter en säsong.

Det är lättare att ta en förlust personligt, eftersom det som bedöms är resan fram till målet, med andra ord hur du valt att disponera ditt liv fram till gameday. Blir du nerdömd kan det kännas som att domarna avfärdar alla dina timmar, veckor och månader av slit i en handvändning.

Självdistans är A och O om man ska tåla att bli dömd och bedömd. Detta är en punkt där liknelsen med konstens värld blir extra tydlig och extra känslig. Det är komplicerat att tävla i estetik eftersom det inte finns några exakta mätpunkter. Jämförelsevis är det superlätt att tävla i vem som lyfter tyngst. Det är inte lika vanskligt att delta i en bänkpresstävling, även om man lider av sviktande självkänsla kan man i regel efter lite sakligt övervägande särskilja en dålig dag på podiet från sin person. När det ska tävlas i estetiska uttryck är det mycket lättare att identifiera sig med processen. Det är lättare att ta en förlust personligt, eftersom det som bedöms är resan fram till målet, med andra ord hur du valt att disponera ditt liv fram till gameday. Blir du nerdömd kan det kännas som att domarna avfärdar alla dina timmar, veckor och månader av slit i en handvändning. Sånt kan ju svida till ganska rejält om man inte är redo.

En sak som verkligen bör rekommenderas med versaler är: tävla inte i grenar med subjektiva bedömningar om du inte har god självdistans! Varken Idol, poetry slam eller Luciapokalen. Om du gillar kroppsbyggning så fortsätt med det, men varför inte vänta en liten stund med scenen? Bara tills du känner dig säker på att du kan hantera bedömningen och resultatet. 

Nå väl, trots känsliga parametrar i själva tävlingsmomentet, tycker jag att det är rejält orättvist att urskiljningslöst döma ut ett så pass etablerat träningssätt. En period med fokus på hypertrofi och estetik innebär i regel en ganska allsidig och skonsam träningsform innehållandes styrkeövningar i olika svårighetsgrad som ofta utförs i repsintervall med låg skaderisk. Addera kardiovaskulär träning som ger fler hälsofördelar än jag ens orkar tänka. Som en bonus kompletteras träningen ofta med massage och rörlighetsträning och en  överlag hälsosam (om än något strikt) kost baserad på bra råvaror. I det perspektivet låter det plötsligt inte så ondskefullt med bodybuilding längre. Blandar man in tyngre och mer komplexa lyft ibland har jag svårt att se vad som är så klandervärt? På proffsnivå gäller såklart andra premisser, men å andra sidan är det inte heller Phil Heath du kollar snett på i hemmagymmet.

Så vad återstår då att vara skeptisk till? Är det tävlingsdieten? Gissa vad, du och jag behöver inte äta så och man behöver inte oroa sig om vad folk man inte känner käkar, därmed sätter vi punkt. 

Är det utseendet? "Det där är inte ens snyggt" är en kommentar som hörts till leda angående personer i tävlingsform. Suck! Vad som är snyggt eller inte är en fråga om preferenser och det är aldrig okej att säga att någon ser grotesk eller onaturlig ut. Bara föreställ er reaktionerna ifall man sa så rakt ut om andra slags utseenden som avviker från normen? Personen har antagligen inte heller tagit sig i tävlingsform för att vara snygg för random snubbe/snubba på stan, utan för att det är så man placerar sig bra i en tävling. Vem är det isåfall som tänker mest på ytan? 

Det finns överhuvudtaget inga felaktiga anledningar att träna och kroppsbyggarna har åtminstone kulorna att erkänna att de tränar för ytan. Rätt modigt ändå på något sätt.

Är det känslan att det är "fel" att träna för ytan som fortfarande skaver? Ja, det kan kännas främmande och det är inte för alla, men det är absolut inte fel. Det finns överhuvudtaget inga felaktiga anledningar att träna och kroppsbyggarna har åtminstone kulorna att erkänna att de tränar för ytan. Rätt modigt ändå på något sätt. Ärlighet mot sig själv och omgivningen kan ju vara rätt positivt. Så kan man också se det.

Lev och låt leva vänner. De enda som anklagar en konstnär för ytlighet är andra konstnärer som inte vågar erkänna att de målar, och de som inte ens orkar försöka.

undefined