Utan skam i kroppen

Många som lever strikt kan vinna på att släppa tyglarna lite.

undefined

När de här raderna börjar ta form är det söndag förmiddag och idag betalar jag priset för en helg i firandets tecken, med allt vad det innebär. Symptom i form av huvudvärk, illamående och egodödande vätskekilon på vågen är väldigt verkliga i denna stund. Söndagsångest uppblandat med en viss oro över sagda kilon väcker en del frågor; Var det verkligen nödvändigt att dricka vin och drinkar både fredag och lördag? Behövde jag all den där pastan, burgarna och pommesen?

Det enkla svaret är nej. Ingen behöver guldkant för att överleva…

Det är just det här: "för att överleva" som trots allt gör söndagen hanterbar, för jag vill ju leva!

Nu råkade det vara en födelsedag som föranledde två dagars skamlöst firande och det kan tyckas, att det med åldern skulle bli lätt som en plätt att sluta fred med sin person. Icke! Än så länge sliter den där oron i mig om söndagarna, även fast jag sex dagar av sju lever hälsosammare än genomsnittssvensken. För inuti mig bor en röst, som många andra här i träningsvärlden också har som hyresgäst i skallen. Jag pratar om rösten som säger åt oss att vara disciplinerade, måttfulla och återhållsamma. Som generell kompass är dessa tre utan tvivel goda riktlinjer men ibland är det praktiskt och trevligt att ignorera hela skiten och bara köra.

Världen lär oss att vi ska dricka, andas och leva mellanmjölk, ingen ny observation direkt. Synnerligen Sverige är om något de goda rådens land. Vi har rekommendationer för allt livsnödvändigt – kost, träning, alkohol och mat. Maxgränser och minimikrav som ska göra den genomsnittliga människan till en god medborgare bestäms av myndigheter. Med sin generella karaktär är råden framtagna för passa alla – eller, så passar de ingen.

Vi som tillhör de som uppfattas som "duktiga" tar ofta till oss dessa evidensbaserade råd med råge. Det räcker inte att bara följa ett råd, nej då! Om lite av något är bra, då måste mycket vara bättre. Om för mycket är skadligt, då måste det vara bäst att låta bli helt, eller?

För mig bottnar tendensen att begränsa mig i stället för att tillåta mig i att lagom är svårt. Om Socialstyrelsen anser att jag bör äta 2000 kilokalorier om dagen vill jag ha 3000 minst. Vill de att jag ska motionera lagom hårt och tungt vill jag hetsträna mig utslagen två gånger om dagen. Säger internet, media och min omgivning att jag ska vara cool, oberörd och sval så kan ni ge er tusan på att jag kommer vara lite för imponerad, berörd och intim. Då är det enklare att begränsa mig, för annars är jag rädd att vara för mycket av allt hela tiden. Min inre Edward Blom däremot tycker bestämt att "när man festar festar man och då festar man rejält" och en viss poäng har han ju. Lagom är sämst, eller hur var det nu igen?

Lagom är sämst, eller hur var det nu igen?

Förordningar och rekommendationer om hur vi bör agera finns det som sagt gott om. Desto färre goda råd finns där ute om hur en ska kunna sålla bland dessa, då råden inte tar någon som helst hänsyn till vad din mening med livet är. Missförstå mig rätt, poängen med att "sköta sig" någorlunda är förstås inte tagen ur luften. Ditt leverne bör inte ska skada dig och övriga, varken direkt eller samhällsekonomiskt. Vart gränsen för det går är en avvägning som alla barn över 18 måste göra och som de flesta av oss tro det eller ej faktiskt klarar av.  

Mitt och många andras inom tränings- och fitnessväggarna, är dock inte att vi spårar ur, utan att det är svårt att tillåta sig. Vi avstår från sådant vi innerst inne längtar efter eftersom det ger upphov till jobbiga känslor av stress. Vi är rädda för att tappa formen, flowet och gud förbjude – kontrollen. Newsflash: alla har laster, den som säger någonting annat ljuger. Så länge det är just laster och inte regelrätta missbruk eller destruktiva beteenden så är det faktiskt helt okej och inte synonymt med att vara en okontrollerad vilde.

Vad jag säger är att många som lever väldigt strikt kan vinna på att släppa tyglarna lite, precis som de som befinner sig i andra lägret kan tjäna på att dra åt dem. Lagom kanske är helt okej trots att det är så svårt? Följande år kommer därför att ägnas åt färre halvmesyrer. Jag säger välkommen fler helmesyrer!

Eftersom varje födelsedag skoningslöst för oss närmare ättestupan, och vår biologi och psykologi tenderar att följa samma spår, ger det naturligtvis upphov till diverse tankar om hur länge proceduren kommer att fortgå. För i den mån det finns ett himmelrike, vilket jag starkt betvivlar får man ändå inte ta med sig allt man avstått. Räkna inte med att få med dig potentiella ragg som du aldrig vågade prata med, kickar och upplevelser du avstod, måltider du tackade nej till, din oklanderliga kropp eller de viktiga orden du aldrig sa…

Tyvärr kommer majoriteten på att tiden är begränsad när den redan håller på att rinna ut, vissa inser aldrig. Kalla mig brådmogen, det tycker jag är ett billigt pris för att ha det i åtanke redan nu. Då har jag i bästa fall cirka 60 sköna år framför mig istället för cirka 60 osköna år präglade av "nej tack, det är bra".

Senaste året har jag försökt att aktivt uppmärksamma vilka mentala hinder som står emellan mig och det jag tycker om. Kommande året ska jag fortsätta med detta; Ta reda på vad som ger mig mening och syfte, och sedan realisera det så mycket jag bara orkar och kan - utan skam i kroppen.

undefined