Vem äger träningsglädjen?

Gästkrönikören Sebastian Avindell skriver om lust till träning, om hur och om varför.

”Ame! Du kan ju inte köra vanliga bicepcurl! Det ger ju ingenting! Kolla, om du gör såhär, lägg dig ned och…”

Figurerad konversation givetvis, men de flesta av oss har väl varit med om något liknande? Eller fått tips från träningspolaren om hur man bäst springer intervaller. Var vi än går i vardagen bombas vi dessutom med tips på hur vi ska träna och äta bäst. Det känns som om det var femte minut släpps nya idéer och rön om hur man ska träna. Bort med allt det gamla, och kör för höge farao inte bicepcurl mer, för nu har vi kommit på ett sätt som är så otroligt mycket mer effektivt! Missförstå mig rätt. Pysslar du med bodybuilding eller body fitness, ja då behöver du en hel arsenal med olika övningar som attackerar vald muskelgrupp ur vädersträckens alla riktningar. Det ska gnetas och reppas. Men för alla de andra då? För de som tränar enkom för att må bra?

Mycket har hänt sedan Susan Lanefelt på åttiotalet frustade ”kniip” under bästa sändningstid på teve. Då var ”gymping” i ropet, och något som skulle få alla i toppform. Sedan kom tv-shop och utlovade guld och gröna skogar med diverse maskiner, där celebriteter som Chuck Norris mässade att ”five minutes is enough!”. Ja tjena. Våg efter våg med nya dieter och träningsredskap sköljde över oss under hela nittiotalet. De flesta medelsvensson stod såklart bredvid. Skakade lite på huvudet åt denna galenskap. Sprang sina tre kilometer i skogen, i neonträningsoverall, som de alltid gjort. Det fick dem inte i någon atletform, men de höll sig åtminstone på sin normalvikt. Plus minus några kilo, beroende på årstid. Julbord och påskägg var ju fortfarande gott. Vi hade således en relativt, om man ser över hela populationen, rätt välmående skara svenskar i tevesofforna framför ”Bingolotto” i mitten på nittiotalet. Några flåsade i elljusspåren, några latjade i Chuck Norris ”Total gym” hemma i sovrummet. Men vi höll igång.

Men. Sedan hände en hel rad med saker samtidigt. Entré internet och hej-på-dig massor av skräpmat. Folk satt allt mer still. Använde sitt ”Total gym” som en klädhängare. Och kläderna hängde för all del väldigt bra där, men de satt allt tightare på sin ägare. Och neonträningsoverallens blixtlås hade sedan länge spruckit, och då var det liksom ingen mening med att ge sig ut i spåret längre. Och på ett decennium fullkomligt störtdök den allmänna folkhälsan och träningsglädjen. Folk satt mest still och suckade över väder och vind, samt den dåliga kvaliteten på blixtlås nu för tiden. Men bredvid dessa filurer seglade även några andra upp. De som, med hjälp av internet och tidningar, breddade sin träning. Fick tips och tricks om hur man gör det där ”lilla extra”. Visserligen hade det alltid funnits mer eller mindre träningssugna ute i landet. Men nu drogs problemet till sin spets. Och skillnaderna blev allt tydligare.

mma2.jpg
Artikelförfattaren är en klurig gök.

Så en dag, vaknade medelsvensson till. Han, eller hon, torkade bort chipssmulorna från bröstet och ställde ifrån sig colan. Nu fick det vara bra! Den där träningsoverallen skulle minsann lagas och användas igen. Bort med kläderna från ”Total Gym:et”. Nu skulle här pumpas. Men, så stötte medelsvensson på patrull. För ”experter” och dagstidningar bombade dem med budskapet om att träning minsann inte var något att ta lätt på. Skulle det göras, skulle det göras på ett visst sätt. Samma sak gällde kosten. Det skulle ätas var tredje timme, en gång om dagen eller varför inte en fasta? Svensson kliade sig i huvudet och mindes den tid då det räckte med att äta det man alltid gjort. Och samtidigt röra på sig. Sökte lite på nätet om det här med kost, och fick löftet att bäst form kom man igenom paleo. Eller LCHF. Med kolhydrater. Utan kolhydrater. Svensson blev än mer konfys. Tog med sig laptoppen till soffan. Borstade bort lite kexchokladsmulor och sökte på nätet efter styrketräning. Det skulle väl ändå vara samma sak, nu som då? Lyfte man vikter, ja då blev man till slut starkare? Men icke! Åter fick Svensson klia sig i huvudet. Man skulle lyfta 10-12 repetitioner. Eller 3- 5. Man skulle aldrig lyfta mer än en timme. Göra konditionsträningen före. Nej, förresten, efter. Tydligen fanns det något som hette Crossfit också. Det var tydligen det bästa. Det, och tusen andra saker. Svensson suckade. Lutade sig tillbaka, öppnade tankspritt ännu en kexchoklad. Det här med träning verkade väldigt krångligt nu för tiden. Bäst att överlåta det till experterna.

Missförstå mig rätt. All ny kunskap kan givetvis vara till nytta. Ge det där lilla extra som i slutändan kan betyda så mycket. Problemet är snarare så att tidningar och självutnämnda experter har kidnappat träningsglädjen. Den där känslan som vi alla älskar. Förväntan i kroppen inför ett pass. Och den fantastiska känslan av att efter ett träningspass känna sig som en urvriden disktrasa. Trött, utpumpad kanske till och med illamående. Men ändå ligger man på golvet med ett fånigt leende på läpparna. Kanske tänker man redan på morgondagen, och nästa pass. Den känslan, den ska inte bara vara förunnad de som har tränat i flera år. Eller för dem som jobbar med träning.

Träningsglädjen ska finnas och vara till för alla. Det spelar ingen roll om du varit på gymmet i två timmar eller tjugo minuter. Om du sprungit en kilometer eller två mil. Efter att du har gjort det du ska, då har du all rätt i världen att känna dig nöjd. För du ska inte jämföra dig med andra. Tävlingen du gör, den är bara med dig själv. Detsamma gäller faktiskt kosten. Visst, det finns mer eller mindre effektiva varianter. Men det viktigaste är medvetenheten kring vad du stoppar i dig. Det så simpla, som görs allt mer komplicerat, plus och minus.

Kärnan i det hela, det jag vill framhålla, är att kost och träning inte behöver vara hjärnkirurgi. Det kan vara det, och för de som vill lägga upp det så kan det vara en fantastisk resa. Men det ska inte få skrämma bort de som ”bara” vill röra lite på sig. Det ska inte få dem att tro att ”det är ingen idé, om man inte gör det som det stod på nätet”.

För träning kan vara både den där trasiga träningsoverallsdragkedjan. Eller ett par repetitioner i en Chuck Norris maskin. Men det kan också vara blodigt allvar, med matematisk precision. Minutiös planering. Allt beror på vad som är träningsglädje för just dig. Och träningsglädjen, den är till för alla. Oavsett vad någon annan säger.

*** 

Taggar: GÄSTKRÖNIKA