Vissa lever för att träna. Andra tränar för att leva.

Om varför redaktören anser att livet inte nödvändigtvis måste vara det ena eller det andra.

Jag erkänner. Och det utan varken omsvep eller skam. Jag gillar vin. Företrädesvis rött. Balanserat, moget och nyanserat, med karaktär och kropp. Vita viner går såklart också bra. Helst lite sådär mineraligt skiffriga och friska, gärna örtiga och mjuka, lagrade eller ej spelar mindre roll. Och såklart, champagne är aldrig fel. Speciellt inte på fredagar. Vi har faktiskt gjort det till någon sorts tradition här hemma, att vi öppnar en flaska champagne tillsammans på fredagar, jag och min fru. Alltid nästan isande välkyld, alltid torr, och nästan alltid av hög kvalitet. Ja, du fattar grejen. Jag gillar vin.

Jag erkänner också, även det utan minsta antydan till ångest, att jag gillar mat. Verkligen gillar. Och verkligen mycket mat. Och egentligen all sorts mat. En väl tillagad burgare kan få mig gå i spinn. En riktigt bra pizza, en platå med skaldjur (ostron ftw!), en biff, en stor jävla bit ost, lite sallad och kan man dessutom få toppa med en redig portion mudcake och en näve nötter till det är det verkligen game over.

När jag ändå är i detta renande tillstånd av erkännanden så måste jag tillstå att jag också gillar träning. Mest styrketräning. Mest med skivstång och oftast med mer vikter än jag klarar av. Men även med hantlar, maskiner, kablar, gummiband och även med bara min egen kroppsvikt som motstånd. Men jag älskar även de flesta andra former av träning. Bollsporter, promenader, cykel, hopp och studs och även den där fullständigt kräksframkallande roddmaskinen. Du fattar även här. Jag gillar träning. 

Det händer att jag ifrågasätts. Då och då dimper det ner mail och kommentarer om att det är högst olämpligt med vinbilder på min instagram. ”Hur kan du lägga ut det? Alkohol och en hälsosam livsstil hänger väl inte ihop?” 

Nej, såklart det inte gör. I vart fall inte i den meningen att man ska spetsa sin pwo med lättgrogg. Tro mig – jag är i verkligt hög grad medveten om att det i vissa sammanhang, inte minst inom träningssvängen, kan tolkas som kontroversiellt att ta sig ett glas 1. Men livet är för mig – och förhoppningsvis en del andra – fullt av ytterligheter, som sammantaget kan få möjlighet att balansera varandra. Ett av skälen till varför vi tränar hårt och målmedvetet och dessutom sköter vår kost exemplariskt är ju för att vi ska kunna ta för oss av den där krämiga svamprisotton och av den där magiska barolon när tillfälle bjuds. Om det sedan sker endast till nyår, en gång i månaden eller – som i mitt fall – en gång i veckan är upp till var och en.

Man behöver heller inte viga sin vakna tid åt att botanisera i kylen och drömskt lusläsa kokböcker. Det finns å andra sidan inget som säger att man inte får hämta veckans alla näringsämnen från kvarg och tonfisk. Men det finns heller inget som säger att man måste.

Jag menar verkligen inte att någon ska ta efter eller ens ta intryck av mitt sätt att leva. Jag är blott en enkel man som gillar massor av olika saker. Men i min numera ålderdomliga enfald hävdar jag fortfarande att det ena inte behöver utesluta det andra.

Livet är nämligen alldeles för kort för det.

° ° °

  1. Och jag vill understryka att jag håller på med betydligt mer "träning" än jag gör med övriga passioner i denna krönika. Ration är i princip 15:1.

Taggar: LEDARE , KRÖNIKA