Att betala för ångest

CrossFit Open 2018 står för dörren. Med allt vad det innebär.

Det börjar dra sig mot den där tiden igen. Den perioden på året när crossfitare över hela jorden börjar känna den välkända ångesten, blandat med känslor av spänning och jävlaranamma. Crossfit Open står och knakar på dörren och vill komma in, för att sedan stanna som en ständigt närvarande gäst i fem veckor. Och under alla dessa veckors dagar är Open ständigt närvarande, likt en skugga som aldrig tycks vilja försvinna. Antingen går atleterna och våndas för vad som komma skall, eller för det som snart ska göras. Och är det inte på det hela taget rätt märkligt? Att folk frivilligt, ja de till och med betalar för det, ställer upp på att i fem veckor må som någon som ska skriva högskoleprovet och måste få 2.0 för att lyckas. Att betala för ångest.

Om du någon gång genomfört en Open så känner du till mönstret. Redan torsdag kväll börjar tankarna smyga sig på. "Vad kommer den där dåren Castro hitta på nu då?" På forum löper tankarna hos atleter fullständig amok, ivrigt påhejat av Dave Castros minst sagt kryptiska bildledtrådar på Instagram.* "Det var en fisk på bilden, så det måste betyda att vi måste genomföra tusen thrusters, samtidigt som vi håller andan"*. Och så det fortsätter det. Någon håller med, en annan lägger fram egna teorier. Men allt det där är ju synnerligen onödigt. Det blir ändå aldrig som vi trott, utan istället står vi likt förbannat där med Reebok-tightsen vid anklarna på fredag morgon och gapar över vad vi ska behöva utföra. Beteendet är helt enkelt inget annat än ett sätt att hantera vår ångest. Att få prata med andra crossfitarna blir lite som en stödgrupp. Vi tröstar varandra i vår rädsla och ångest för den tortyr som komma skall.

Alla har vi olika sätt att tackla vår Open på. Vissa av oss vakar in livestreamen som barn på julafton. Börjar direkt planera för hur vi bäst ska ta oss ann wodden redan klockan tre på natten. Andra kan inte alls sova, trots att de försöker och hamnar likt förbannat framför sändningen där mitt i natten. Ett fåtal sover gott, vaknar utvilade och kollar lite nonchalant luren för att se vad det vankas för wod. Men det är nog ett fåtal av oss. Dessutom ett fåtal som ingen av oss andra gillar. Alla ska ha ångest. Punkt.

Men varför gör vi då såhär, undrar utomstående och (rätt ofta) vi själva? Beteendet är rent av sjukligt. Som att vi skulle åka tillbaka till medeltiden och snällt be om att få bli torterade, på ett sätt som är så hemskt som möjligt, och dessutom erbjuda oss att betala för det. Hur vansinnigt knäppt är det inte? Jag tror helt enkelt svaret finns i två beståndsdelar: utmaningen och gemenskapen.

Att i fem veckor få pressa sig själv till sitt yttersta, och gång på gång överträffa det man trodde var möjligt, det gör något med en människa. Att gång på gång flytta fram gränsen för vad som är omöjligt, det finns få saker som kan mäta sig med det. Bara att våga ställa upp och stå där när klockan piper för start är en bedrift i sig. För, att vara modig är nämligen inte att inte vara rädd. Det är att vara rädd, nervös så det gör ont i kroppen, men att göra det ändå. Och att få göra det under fem veckor kan nästan bli som ett beroende. Inför sista veckan står många, som från början inte ens trott sig kunna genomföra en hel Open, och hånler mot vad som komma skall. "Bring it on bara! Det finns inget jag inte klarar!". Mäktigt är ordet. Mäktigt.

Och mitt i detta virrvarr av ångest, fantastiska prestationer och magnesium som yr, så finns där gemenskapen. Fantastiska vänner som bredvid dig lider på samma vis. Som delar dina tankar, som upplever samma smärta. Och det inspirerar! När vi ser andra våga, krossa det omöjliga och göra det med den äran, då vill vi göra detsamma! Sedan kan vi tillsammans falla ihop i en hög av utmattning och tillsammans säga att "vi gjorde det! Fuck you, Castro!".

Och det är nog helt enkelt förklaringen till varför vi betalar för den tortyr som är Open 2018. För bakom varje wod, varje sekund av smärta, finns så mycket vi kan lära oss. Här finns så många tillfällen för oss att växa som människor! Så det är nog hela svaret till varför jag, och många med mig ser fram emot det som komma skall. Med skräckblandad förtjusning.

Nu kör vi!