Du är mer än din fysik

Ny artikelserie om lycka och självbild. Del 1: Är du en diamant eller en bara blöt sandhög?

Nästan varje gång jag följer debatten kring tränings- och hälsohets så tycker jag mig se samma struktur. Baserat på studier som visar att hårt tränande atleter inte är de mest hälsosamma så framför den ena sidan argument om hur fokus på en viss kost eller hur en viss mängd träning är skadlig för oss. Den andra sidan menar istället att de eventuellt farliga träningsmängderna infinner sig hos just elitidrottare, och att alarmerande uttalanden till den allmänna populationen är felriktade; vanliga "Svensson" behöver inte höra en massa snack om att det är farligt att träna för mycket, eftersom de flesta ändå aldrig kommer upp i de träningsmängderna.

Jag tycker visserligen att hetsen kring kost och träning är ett problem som vi behöver prata om. Men samtidigt håller jag med ”mot”-sidan om att det inte finns underlag för att behöva varna allmänheten om för mycket träning, eller att kvarg skulle trigga ätstörningar eller annat trams. Tyvärr verkar båda sidorna fokusera alldeles för mycket på hur det medvetna VALET av en viss kost eller träningsmängd påverkar den fysiska hälsan. Jag själv ser problemet någon helt annanstans.

Om vi nu pratar om träningshets och hälsodito så tror jag faktiskt inte att vi pratar så mycket om överlagda beslut. Känner någon sig ”hetsad” till att ett visst beteende bör fokus därför inte ligga på VAD hen hetsas till utan snarare hur och varför hetsen uppstår i första början.

Det digitala informationsflödet kring kost och träning spelar visserligen in där. Däremot tror jag inte att det är särskilt många som faktiskt förespråkar de här farligt höga träningsmängderna heller, bortsett från en del tokiga fitnesscoacher.

Nej, det största problemet tror jag ligger i vad som motiverar våra kost- och träningsvanor. På samma sätt som en viss stressfaktor – en skrikande bebis, en närmande deadline, en missnöjd kund vid kassan – kan stressa en person men inte en annan så kan även en viss träningsmängd tolereras väldigt bra av en person medan den rent av är toxisk för en annan, även vid samma träningsvana. Allt har att göra med vilka redskap man har för att bemästra en given stressfaktor samt hur man tolkar den rent psykiskt.

Däremot tror jag inte att det är särskilt många som faktiskt förespråkar de här farligt höga träningsmängderna heller, bortsett från en del tokiga fitnesscoacher.

En krävande arbetssituation för någon som har energi och kompetens nog för uppgiften kan kännas som en kul och sporrande utmaning, medan samma situation blir skrämmande och ångestladdad för någon som inte känner sig redo för den. Tänk dig tillbaka till första dagen du var på ett nytt jobb senast. Sannolikheten är stor att du kunde känna dig stressad fastän dina uppgifter var relativt lätta och du hade en hjälpsam medarbetare bakom dig. Men du var helt enkelt inte säker på om din egna förmåga räckte till. Idag skulle däremot samma situationer kunna kännas tråkiga för dig. Du kanske till och med välkomnar perioder med fler eller mer utmanande uppgifter bara för att det minskar tristessen och får upp dig i varv lite.

Så vad händer om du inte vet om du ”räcker till” med hänsyn till din fysik? Och vad händer om du dessutom identifierar dig själv allt mer med din fysik? Om bekräftelsen du får på grund av din fysik till allt större andel bidrar till ditt totala välbefinnande?

Det där kunde vara ett stort problem redan för 15 år sen. Men i det digitala samhället vi lever i idag, där den sociala statusen allt mer styrs av antal följare och likes, eskalerar det lätt i absurdum. Nu är det enklare än någonsin att bli beroende av ytlig bekräftelse. Istället för att bara bry sig om anseendet hos de i din närmsta geografiska omgivning har du nu möjligheten att observeras och bedömas av individer över hela världen, där likes och följarantal kan användas som ett direkt mått på popularitet. Du behöver inte längre gå runt och undra om folk gillar vad du gör eller hur du ser ut. Nej, du kan till och med få statistik på det! Och när dina förväntningar på den börjar bli till den primära drivkraften i ditt beteende så ligger du risigt till. Därför vill jag ta upp några problem som kan uppstå när en viktresa baseras på ett otillfredsställt bekräftelsebehov.

Problem 1: Du utgår inte från din nuvarande fysik

Ett vanligt problem som kan leda till orealistiska förväntningar på lyckan som din framtida fysik ska bära med sig är när målfysiken i stor grad baseras på diverse förebilder eller även en forntida version av dig själv. Många tenderar till att tänka tillbaka på hur glada och nöjda de var med en viss fysik de hade för länge sen. Därför hoppas de på att dessa känslor ska infinna sig igen så fort fysiken har gjort det med. Eller så kanske de ser på valfri fitnessmodell som ”lever livet” och tror att den sanna lyckan kommer infinna sig i samma takt som deras egna fysik närmar sig modellernas. I båda fallen drar redan idén av att eftersträva en målfysik utan hänsyn till den nuvarande fysiken med sig en del frågor.

  1. Att eftersträva någon annans fysik bär med sig ett antal problem:
  • Du vet aldrig vilka genetiska förutsättningar de har, huruvida de använder illegala preparat eller hur mycket de Photoshoppar sina bilder. Du vet alltså inte ens om det är fysiskt möjligt för dig att se ut sådär.

  • Om du motiveras av den framgång och lycka som de visar upp via sociala medier så vet du inte heller hur representativ den bilden är för deras verkliga liv. Med störst sannolikhet visar de bara en ytterst liten del av sina liv där, precis som vi alla andra gör. Du jämför dig alltså med någon annans ”highlight reel”. De allra flesta delar bara med sig av de finaste stunderna i sina liv och inte alla gånger de knappt kunde ta sig igenom dagen på grund av den massiva hungern och energibristen, eller alla bråk med sina nära och kära på grund av det svängiga humöret som alla hårda dieter kan föra med sig. När de lägger upp en selfie med putrumpa och ”Benpass nästa!” som rubrik i kombination med ett brett flin på läpparna så är det inte för att de har en massa energi, utan snarare för att alla likes och kommentarer kommer ge dem energin för passet.

  1. Ifall du strävar mot en gammal version av dig själv för att du tycker att du var lycklig på den tiden så är det möjligt att minnet av din dåvarande lycka inte är särskilt representativt för hur du verkligen kände då. Det kallas för ”Fading Affect Bias” och är ungefär samma sak som i How I Met Your Mother förklarades som ”Graduation Goggles”: Den drastiska förändringen i hur man ser på skoltiden när man är på väg att ta studenten. När du pluggade kunde det vara slitsamt och tråkigt, men efteråt ser du på det i ett mycket bättre ljus och minns främst alla roliga tider med vännerna med mera. Så om du inte ens vet om minnet av din lycka är äkta så har du ju verkligen ingen garanti på att du skulle bli det nu heller. Dessutom kan du mycket väl ha lagt på dig en del muskelmassa med åren. Därför kan den visuella effekten du är ute efter kanske redan infinna sig på en betydligt högre vikt än vad du vägde då. Men stirrar du dig ändå blind på siffran så kanske du tvingar dig till att tappa en del muskelmassa också, eller hindrar dig från att lägga på dig den under deffen, vilket i sin del kommer trigga ett större sug för kroppen att öka i vikt igen.

Med det sagt kan du absolut motiveras av andras eller din egna forntida fysik ändå. Men allt beror på hur du ser på dig själv idag. Ser du dig som något fint som du vill putsa och polera till något ännu finare eller ser du dig som något trasigt som behöver fixas? Drivs du av att vilja utvecklas till den bästa versionen av dig själv eller av ångesten över att förbli den du är?

Problem 2: Du drivs av ångest, skam eller rädsla

Inom psykologin använder man bland annat ”approach-avoidance”-modellen när man försöker beskriva motivation i olika beteenden. Modellen beskriver just skillnaden i motivation som drivs av viljan att undvika ett misslyckande och eventuell bestraffning, eller strävan mot framgång och belöning. Båda delar kan ha sina fördelar vid olika avstånd mot målet och de existerar sällan för sig själva. Men för att förklara principen kommer jag låtsas som att man motiveras av antingen den ena eller den andra.

Applicerar man modellen på en strävan efter en snyggare fysik så skulle den kunna förtydligas i följande två scenarion. Det första kan vara någon som går in med tankesättet ”Det hade varit lite coolt om jag kunde få fram lite ådror på magrutorna till den här sommaren. Alltid skoj att få folk att tappa hakan!” medan det andra är någon som tänker ”Jag måste verkligen se till att skala bort lite fett, såhär kan jag ju inte visa mig på stranden.”.

Båda två kan vara i exakt samma form och ute efter exakt samma målbild men vad motivationen bottnar i kommer drastiskt förändra hur resan dit upplevs. I det första fallet kommer processen kännas som att du polerar en diamant; Du har något fint och värdefullt som du vill presentera med på ett sätt som visar dess fulla prakt. Medan det andra kanske snarare känns som att bygga ett sandslott; Du har en massa tråkig blöt sand och tänker ”Vad kan jag göra av den här skiten som skulle få någon att fästa blicken i mer än en sekund?”.

I det sistnämnda fallet kan slutresultatet endast bli bra om du lyckas bygga ett perfekt sandslott. Gör du inte det så är risken stor att även ett skapligt slott endast kommer förbli en blöt sandhög i dina ögon. Faktum är att även om du når din målbild så är det bra möjligt att du ändå kommer vara missnöjd – men mer om det längre ner. En diamant kommer däremot alltid förbli en diamant, den är värdefull även när den är opolerad.

Problem 3: Psykisk stress leder till fysisk stress

Problemet med ett undvikande-motiverat beteende är att det ofta visar sig i rädsla och ångest, känslor som i längden kommer föra med sig ett ökad kortisolpåslag. Förhöjda basnivåer av kortisol vet vi inte är bra kroppskompositionen då det i större grad skiftar nedbrytningen från kroppsfett till muskelmassa. Så det är bra möjligt att mer positivt inställda personer skulle kunna få bättre resultat av sin deff, även om alla andra variabler vore exakt samma.

Det var alltså de direkta fysiologiska effekterna som ett undvikande-beteende kan leda till. Lägg sen till vilka andra beteendemönster det kan trigga. De som tävlar i fysikgrenar är redan en väldigt utsatt grupp för utveckla diverse ätstörningar av sportens natur. Fundera då på hur din syn på kost och träning påverkas av huruvida du ser dem som verktyg för att laga något trasigt eller för att förfina något som redan är bra.

Personligen tror jag att det är just det här som är anledningen till att så många faller helt av vagnen efter en fysiktävling. Under dieten åt de ”diet-mat” – ofta onödigt tråkig kost som ses som nödvändiga verktyg för att ta sig fram till målet, samtidigt som man kan haft en massa helt obefogade förbud på relativt vanlig mat – och efteråt när man inte behöver ”verktygen” längre så kastar man dem till förmån av en massa skräpmat. Jag är övertygad om att en mer flexibel diet (1) där man i stort sett äter samma kost oavsett säsong men i olika proportioner kommer göra det avsevärt lättare att behålla vikten och förståndet efter dieten.

Problem 4: Drömfysiken ska hjälpa dig att fly andra problem

Ok, du kanske medger att du har lite dåligt självförtroende, eller att... Vad är det för fel med att bygga upp självförtroendet med en snygg fysik? Det är väl bra att få lite extra glädje från nånting, eller?

Här borde jag nog förtydliga att den här artikeln inte riktar sig till överviktiga, utan främst till de som redan är normalviktiga eller kanske även anses som ”vältränade” men som vill vara i riktigt bra form. Låt säga under 9% kroppsfett för killar och under 16% för tjejer, i runda slängar.

Att deffa ner sig under dessa nivåer, ifall man nu inte legat där under längre tid tidigare, i hopp om mera lycka är förmodligen ingen bra idé av följande skäl:

  1. Känslan av lycka kommer sina bort ganska snabbt även om du skulle nå din drömfysik och blir glad för stunden. Du vänjer dig helt enkelt vid den. Kanske med undantaget för om du skulle vara jätte-narcissistiskt lagd och du skulle upprätthålla din lycka med massor av dagliga selfies för att håva in likes i oändlighet. Men även det skulle du i slutändan vänja dig vid. Har du inte ändrat på variablerna som hittills fått dig att känna dig olycklig eller otillräcklig så kommer dessa känslor komma tillbaka även om du skulle behålla din drömfysik.
  2. Går du in i dieten med en redan dålig självbild så kommer kaloriunderskottet i sig sätta ännu mer spöken i huvudet på dig. Faktum är att du inte ens behöver ha en dålig självbild från första början, men ligger du på ett kaloriunderskott tillräckligt länge så kan din rubbade hormonbalans sänka din självbild helt på egen hand. Så om du väl når din drömfysik kommer du antagligen inte kunna ha särskilt roligt med den ändå. Antingen kommer din energibrist och dina humörsvängningar suga det roliga ur alla möjliga aktiviteter du kan tänka dig eller så kommer du gräma dig över att ”rekylen” av dieten får dig att öka i fettvikt mycket snabbare än vad du hade tänkt dig.
  3. Gissa vad som händer om du kombinerar punkt 1 och 2 – alltså kombinationen av den fortsatta känslan av otillräcklighet kombinerat med diethjärna. What could go wrong?! Det är faktiskt inte så osannolikt att du skulle börja hitta en massa brister i fysiken, även om den var exakt det du målade upp i huvudet på dig själv i början av dieten.

Förutom att lägga fram lösningar till dessa problem kommer nästa del även innehålla berättelsen om en populär fysikatlet och hennes mörka tankegångar efter en tävling, samt hur hon lyckades vända dem till det bättre igen.