Förebilder

Förebilder är mer än summan av sina handlingar. Förebilder utstrålar någonting extra, de ger mersmak, sticker ut i mängden och får en att vilja utvecklas. Förbilder har också alltid, oavsett om de vill eller inte, ett visst ansvar.

I individualismens och autonomins tidevarv har jag vid flera tillfällen sett framgångsrika personer påstå i intervjuer och liknande att de inte har några förebilder. De hävdar att deras originalitet då skulle vara så fullständig och befriad från influenser att just de själva är prototypen i sitt gebit. Kaxiga PR-sägningar i all ära men...

Det behövs ingen examen för att fatta att hur eminent en person än är, är hen inte världens första och enda framgångsrika innovatör eller entreprenör. Undantaget dessa enstaka strebers så erkänner och hyllar de flesta villigt det gedigna kluster av människor som format dem, lärt dem och visat vägen.

Styrketräningsentusiaster världen över framhäver gärna Arnold‌ som själva urfadern av förebilder, på goda grunder. Mister Schwarzeneggers‌ liv och karriär är rena skolexemplet på hur en förebilds potential manifesteras. För samtidigt som han är störst genom tiderna i bodybuildingens värld så når han ut till nästan hela världen genom offentlighetens ljus. När ens budskap och andemening sträcker sig lite längre än till "ät, lyft, sov, repetera"‌ och stjärnorna står i kurs kan en sådan ikon skapas. Arnold är någonting mer än sina framgångar. Han är sinnebilden för budskapet "tro på dig själv - gå din egen väg"‌ . Mottot är allmängiltigt, konstruktivt och därmed också framgångsrikt på bred front. 

Ens valde förebild(er) avslöjar någonting om vad vi behöver för att växa i ett visst skede av livet. När jag var yngre klippte och klistrade jag fram en identitet genom att studera ikoner inom teatern och musiken, som var mina grejer då. Förebild och idol var så gott som synonymer och de jag såg upp till symboliserade mod, handlingskraft och framgång. De ingav hopp för de speglade någonting som jag förstod att jag också hade. De gav mig en fingervisning om vad jag teoretiskt sett skulle kunna bli. 

Mina atletförebilder idag är i någon mån också idoler fast på ett helt annat sätt. Jag behöver inte identifiera mig med en person för att den ska kunna vara min förebild längre. Nu är jag primärt intresserad av nya infallsvinklar och originella personligheter. Annorlunda förebilder som varken tänker, tränar eller ser ut som jag får mer än gärna inspirera mig i hur de tänker och gör. Låt mig ge ett par exempel;

Styrke- och tyngdlyftarnas‌  millimeterprecision är otroligt främmande för mig som alltid graviterar mot splittrad (men rolig) kaosträning och jag försöker ta till mig och omsätta åtminstone någon procentenhet av den noggrannheten. Crossfitatleternas‌ motor och driv får mig att förstå att när jag är som tröttast kan jag lära mig att koppla in den femte växeln. Strongmanelitens‌ brutalitet gör mig väldigt trygg i att det är okej att träning låter och ser ut som fan (ursäkta franskan) när det är som tyngst. Det häftigaste med alla atleter är att trots likartade upplägg, livsstilar och mindset är de otroligt unika personligheter med ett brett spann av erfarenheter i sina respektive ryggsäckar.

När jag inspireras av en viss atlet bland dessa är det självklart delvis på grund av vad denne har åstadkommit men till stor del upptäcker jag någon på djupet genom att faktiskt lyssna på vad den har att säga. Genom tonfall, reflektioner och analyser blir summan av kardemumman att de flesta som idrottar på hög nivå är otroligt genomtänkta och vissa ännu mer än andra. De må alla vara på helt olika plan i sina liv och karriäre. Det som sägs kommer ut väldigt olika. Isabella V.W‌ och Kim G‌ talar helt olika språk men de har båda bitarna på plats och nu snackar jag inte om muskulaturen även om den också är mycket respektabel. Jag har oerhört stor respekt för atleter som verkligen har funderat igenom vad de gör och vad de står för. 

Bella.
I ett lite större perspektiv är frågan om vad som utgör en bra förebild någonting som tål att tänkas på i våra dagar. Världen kan som bekant upplevas som en bitvis mycket egoistisk och polariserad plats, kantad med hårda tongångar och ännu hårdare dömanden av varandra. Att mitt i allt detta våga lägga ner garden, ta folk och företeelser för vad de är och bemöta dem med öppenhet och respekt är värt mer än alla guld, aktier och bitcoins i världen. 

I det personliga perspektivet då? Min röst här faller på äkthet. Profiler som tillåter sig att fira sina segrar men de vågar också tala om misslyckanden och imperfektion har de senaste åren blivit något vanligare i träningsvärlden och det behövs. Modet att visa sin sårbarhet är en egenskap jag niger djupt för. Det fungerar tvärtemot vad man kanske skulle kunna tro som en garanti för man har åtminstone en fot på jorden. Vi behöver kunna relatera till varandra, för vi är mänskliga och vi gör vårt bästa och vi vill alla bli accepterade och erkända även om vi alla fuckar upp ibland. Därför bör vi också vara försiktiga med att döma andras skavanker och misslyckanden. En genuin person, offentlig eller ej, är per definition motsägelsefull. Vi tänker en sak och gör en annan, säger X när vi menar Y. Deala med det. 

‌ En genuin person, offentlig eller ej, är per definition motsägelsefull. Vi tänker en sak och gör en annan, säger X när vi menar Y. Deala med det. 

Influenserna från förebilder är en rätt big deal. Våra uttryck blir nämligen en playlist av våra intryck och inspirationskällor. Välj därför ut de bästa spåren. Vissa av dem är tidlösa och kommer följa dig genom livet, andra är mer förgängliga. Lägg till nya hits när du upptäcker dem och radera de som spelats sönder efter hand. Chansen är nämligen stor att du själv är någons förebild. Inte minst i träningssammanhang där förebilder, framåtanda och utveckling är en så central del. Många jag möter idag har atleter och andra profiler i träningsvärlden som sina största förebilder, och här finns inspiration i överflöd att hämta men det finns också rent ut sagt... skräp. 

För att undvika att sprida dynga kommer här ett tips från ja, knappast "coachen"‌ men ändå; undvik att bete och uttala dig provokativt och vettlöst för att i nästa sekund ropa "Hallå ursäkta, jag har faktiskt aldrig bett om att bli en förebild!"‌ och på så vis skjuta eventuella problem ifrån dig. Det är inte okej. Det är ansvarslöst och allmänt osoft. Ingen ber om att bli förebild till någon de inte ens känner, nästan alla blir det ändå. Så vi kan åtminstone försöka vara rimliga, det är inte för mycket begärt att tänka två gånger och särskilt inte som offentlig person. Ju större inflytande du har, desto större ansvar följer med det. Like it or not. Sedan ska naturligtvis ingen behöva tänka på sin framtoning non stop 24/7. Dels är det omöjligt, dels begriper de flesta att det är en kass idé att kopiera någon annans liv och leverne rakt av. Självklart kommer det gå åt skogen ibland men det är bättre att råka göra ett snedsteg ibland än att spåra konstant bara för att man går igång på den lättköpta uppmärksamheten som provokation ger. 

Hitta rimliga människor att inspireras och influeras av, de finns inom alla områden. Lär av dem och skicka vidare, för det finns alltid någon där ute ser upp till dig också. Det kallas ringar på vattnet

Ett riktmärke som är jag upptäckt är brukligt i nästan alla lägen är denna enkla mening - Be the person you needed when you were younger.‌  

Vi ses på TCV allihopa, simma lugnt tills dess <3