Jävla Open?

Klart är att vi alla ska ha vinnarskallar, inte sant? Annars skulle vi inte syssla med det här.

De sista skälvande minuterna av årets första Open håller på att rinna ut. Vi bortser i nuläget ifrån att det nya formatet gör så att det vankas ytterligare en svängom i höst. För, nu är vi snart klara. Vi har kämpat oss igenom wallballs, toes-to-bar, bar-muscle-ups och (med all säkerhet) thrusters. Det har varit hemskt, ångestfyllt och väldigt, väldigt jobbigt. Precis som vanligt med andra ord. Men handen på hjärtat nu, hur har känslan i sin helhet varit? Har Open varit roligt och stimulerande eller har det mest varit en blandning av ångest och ont i magen?

Jag har ingen empirisk forskning på känslorna kring detta spektakel, utan kan bara hänvisa till mina egna upplevelser och vad andra berättar för mig. Detta var min fjärde Open och jag måste säga att den rent känslomässigt har varit den bästa hittills. Prestationsångesten, det ständiga uppdaterandet av leaderboarden (inget har hänt de senaste två minuterna, jag lovar!) och den övergripande känslan av att inte räcka till, allt det där har tacksamt nog lämnat mig. Kort och gott, Open har bara (nästan) varit roligt i år. Men jag vet också att alla inte känner så. Vilket är ämnet för dagens funderingar. Är Open ett jävla Open eller ett hurra Open för dig?

Det finns givetvis en diskrepans vi måste reda ut, den mellan oss normala dödliga och den yttersta eliten. För dem är tävlingen, något tillspetsat, på liv och död. En bra placering kan vara skillnaden mellan ett sponsorskap eller ett år av behöva kombinera träning på elitnivå med att också försöka få in pengar. För vår elit är det nog mest ångest, men säkert lite kul också, som är Open. Problemet är bara att denna mentalitet verkar ha sipprat nedåt till oss andra också. På gott, givetvis, men också på ont.

Klart är att vi alla ska ha vinnarskallar, inte sant? Annars skulle vi nog inte syssla med den här sortens självspäkeri. De allra flesta av oss har nog ett par horn som växer sig längre när det kommer till tävlingsmoment. Vi jämför oss med andra, men även med oss själva. Och det kan vara bra. För, tävling pushar oss till det där lilla extra. Men, just i Open-tider känns det som om detta fenomen ibland går till överdrift, och blir något enkom negativt. Du har säkert känt det själv, eller hört någon prata om det. Du/någon annan är extremt missnöjd med sitt resultat på en Open-wod. Du vill göra om den och fastän kroppen skriker efter vila gör du ändå om den. Kanske blir du nöjd. Eller, så blir du bara återigen missnöjd och gör om den en tredje gång. Samtidigt stirrar du dig blind på alla medtävlande omkring dig, uppdaterar leaderboards och stångar pannan blodig mot närmsta vägg. Hur kan den och den vara bättre än du, nu igen? Du har ju kämpat som en dåre i ett år. Gnetat och nött teknik. Cyklat och rott kalorier nog för att föda Afrikas alla elefanter i en vecka. Och ändå blir det såhär. Du upplever att du faller platt, gång på gång. Open blir minsann ingen fest för dig. Det blir ett spöke som gång på gång under fem veckor gäckar dig. Får dig att sova dåligt och känna att du inte räcker till som atlet. Allt är, kort och gott, skit. Och alla andra är så mycket bättre än du.

Det är då Open har blivit jävla Open. Och det är även då jag vill få dig att stanna upp och reflektera. För, ingen av oss gör väl det här för att bli mer missnöjda? Vi gör det för att utmana oss själva, pusha våra kroppar till bristningsgränsen och göra sådant vi inte trodde var möjligt. För, på riktigt, hur många icke-crossfitare tror du frivilligt skulle ställa upp på det du utfört varje vecka i en dryg månad snart? Inte så många?

Det må låta som floskler men det gör det inte mindre sant: bara att ställa upp i Open är en bedrift i sig. Faktiskt. Det är modigt, självutlämnande och jäklar i mig tufft. Väldigt få av oss behöver egentligen bry oss om vi kom på plats 53 000 eller 69 000 i världen. Visst, placeringen kan vara en måttstock för hur vi går framåt som atleter. Men, det är inte det enda vi ska mäta oss med. Bara att vi står där, vecka efter vecka, och biter tag i utmaningarna som slängs på oss utan att blinka, det är en bedrift i sig. Det visar på en karaktär, utan dess like.

Så, låt inte en potentiell hurra-Open bli en jävla-Open, bara därför att du jämför dig med andra. Låt inte leaderboarden bli din enda måttstock för hur bra atlet du upplever dig vara. Vi ska alltid sträva efter att bli bättre, men då med oss själva som utgångspunkt. Vad någon annan kotte, eller kotta, i Australien eller på Island gör ska inte påverka hur nöjd du ska vara med din egen insats. Open ska, i den mån det är möjligt, vara något roligt, utmanande och stimulerande. Ångesten ska givetvis finnas där, men då bara som en krydda, inte som en övergripande ingrediens. För då blir Open ett jävla Open.

Och det är inte därför vi är här.

Sista wodden kvar. Plattan i mattan god vänner, så ses vi på andra sidan!