Jomensåatt...

En enkel amatörs försiktiga nedslag i den professionella knallspenat som kallas SM i styrkelyft.

Det finns ett talesätt ”Man kan ta tigern ur djungeln, men inte djungeln ur tigern”‌ som på flera sätt passar in här. Jag, en äkta gymgök sedan 35 år, och en självhävdad bodybuildingkonnässör de senaste 20 åren, har såklart inga problem att orientera mig bland skivstänger, svällande pectoraler eller buktrycksinducerade smällfjärtar. Allt hör till. Men även om jag rent civilt nu på slutet mer ägnat mig åt styrkelyft än åt pumpande byggarträning, så är just styrkelyft som företeelse ännu en bit ifrån min huvudfåra. Trots denna lätt disharmoniska självbild var det med glädje i sinnet och märkbar spänst i steget jag färdade min för dagen röstlösa tingest till Örebro, till SM-veckan, och mer specifikt SM i styrkelyft 2015.

Full fart bakom draperiet.

Det är många saker som är fantastiska med styrkelyft. En av de mest framträdande är människorna. Sällan har jag närmat mig ett skrå av entusiaster så välfyllt av begåvningar som samtidigt också är så inbjudande, omhuldande och rätt och slätt välkomnande. Mången respektfylld kram har kommit min väg, och min helg i Örebro förgylldes enormt av alla uppskattande handskakningar, mer moderna brofistar och även kollegiala nickningar. Styrkelyftscommunityn är en tight grupp där alla mer eller mindre har koll på varandra, och den familjära känslan är också en av dess styrkor. Den ömsesidiga respekten är alltid märkbar, där alla vet vad som gäller.

Josef Eriksson & Erik Gunhamn, två styrkelyftare med skärpa.
Styrkelyft som koncept är också extremt inspirerande. Det går ut på att överträffa sig själv rent styrkemässigt i tre olika moment. Den som lyfter mest är också den som vinner. Lika enkelt som genialt, på sitt sätt. Det finns en ärlighet och en tydlighet i själva prövningen som känns väldigt uppfriskande. Kommer vikten upp är det klart. Gör den inte det så tvingas man göra om och göra rätt.

Många bommade ut sig i bänken. 
Vad som för mig inte är lika lätt att ta till mig eller ens förstå är den utrustade formen av styrkelyft. Jag har naturligtvis svårt att relatera till det rent tekniskt, och det främst för att jag själv aldrig provat. Men jag har trots massor av nattmanglande också svårt att förhålla mig till denna lyftarart även rent konceptuellt. För mig blir det svårt att förstå vari logiken bor i att man tvingar in sina kroppar i små stenhårda katapultkostymer som gör att man kan lyfta väldigt mycket mer än i bara en t-shirt och ett par shorts. Jag förstår tjusningen i att prestera och att lyfta övermänskligt tungt. Faktiskt bättre än de flesta [(1)]. Men här får man ju hjälp?

‌ Med utrustning räcker det inte med att vara stark som en björn. Du måste dessutom vara skicklig nog att behärska utrustningen fullt ut.

Det paradoxala är dock att det därigenom också uppstår ännu en aspekt som tarvar specifika färdigheter: tekniken i att lyfta med utrustning. Att hela 7 av 18 lyftare i sista gruppen på söndagen bommade ut sig utan resultat, däribland sportens kanske allra största tröjlyftare Marcus Hirvonen‌ , säger en del om hur extremt svårt det är och med vilka minimala marginaler man spelar. Med utrustning räcker det inte med att vara stark som en björn. Du måste dessutom vara skicklig nog att behärska utrustningen fullt ut. Den här formen av lyftning kan för mig liknas vid drag racing. Topprustade och extremt effektiva entiteter som rätt hanterade blir i det närmaste oslagbara. Marginalerna för misstag finns dock inte, varför fler än få av ekipagen till slut tenderar att hamna i mittsträngen [(2)].   

Nog om det nu, för även om jag kan rynka näsan åt just detta, så älskar jag styrkelyft. Som fan, om jag ska vara ärlig. 

Massor av fina prestationer fick vi se under helgen, och några av de mer minnesvärda var dessa:‌

Miia Grändås‌ (52 kg) – hon bommade en böj och ett marklyft, men efter det visade hon återigen att hon är bäst när det gäller.

Nina Eriksson‌ (57 kg) – att bänka mer än sin dubbla kroppsvikt imponerar kungligt! 127,5 kg flög upp.

Josephine Werngren & Karolina Arvidsson‌ (63 kg) – härlig bänkkamp in på halvkilot! Grattis Josephine till guldet, och det svenska rekordet (130,5 kg)!

Elina Rönnqvist‌  (72 kg) – satan! 220 – 122,5 – 205 = 547,5 sammanlagt är lysande. Satan!

Amit Selberg‌ (74 kg) – fick nöja sig med 250 kg i bänken, men vem hade inte varit nöjd med det?

Frida Wik‌ (84 kg) – var illa ute i bänken, men fick till slut till det, och vinner med nästan 70 kg sammanlagt.

Maria Johansson‌ (84 kg) – fantastisk bänkare, med SM-guld och svenskt rekord (168 kg)!

Patrik Turesson‌ (83 kg) – jag måste köpa en hatt bara för att få lyfta på den. Fasen så bra! 335 – 220 – 312,5 = 867,5 i totalen. Det är så man baxnar. Både böj och mark är dessutom svenskt rekord! En av tävlingarnas mest imponerande lyftare, i år igen.

Alexander Eriksson‌ (74 kg) – 235 – 208 – 288 gav 731 totalt, vilket var nästan 100 kg bättre än tvåan. Kanon! Och 288 i mark är också svenskt rekord!

Henrik Fransson‌ (93 kg) – trots det ilskna näsblodet i sista marken var han ostoppbar. 305 – 257,5 – 310 är ruskigt bra. 

Josef Eriksson‌ (93 kg) – den frejdige och dansante rejsingbilen visade klass i massor genom att i en av sina få tröjframträdanden pressa upp 227,5 kg, vilket är nytt svenskt juniorrekord.

Joakim Lakso‌ (105 kg) – vinner man tävlingarnas största och tuffaste klass så ska man ha mer än en high-five. Bra jobb!

Stefan Jamroz‌ (105 kg) – en av Sveriges och världens bästa bänkare visade extremt hög klass rakt igenom. 313 kg är nytt svenskt rekord!

Christian Martinsson‌ (105 kg) – fantastiskt trevlige Chrille satte upp 255 kg vilket räckte till brons – och ett nytt svenskt juniorrekord! Storstilat och stabilt!

Christoffer Öberg‌ (120 kg) – säkerheten själv. Enormt imponerande, inte minst när han stänkte upp det nya svenska rekordet 340 kg – som också är 8 kg mer än gällande världsrekord!

Fredrik Svensson‌ (+120 kg) – detta var Freddes tävling rakt igenom. Redan på lördagen böjde han svenskt rekord (380 kg) och satte personligt rekord i marken (340 kg). Men då stretchade han bara. Han värmde upp liksom. För dagen efter, på söndagen, satte han upp det nya inofficiella världsrekordet 400,5 kg i bänken! En helt fantastisk prestation och en härlig slutknorr på tävlingarna. Jag vill trots detta säga att Freddes 373 kg i andra lyftet är det överlägset bästa bänklyft jag sett. Extrem kontroll rakt igenom, och stången formligen flög upp. Fantastiskt, och stort grattis! 

Fullständiga resultat från årets SM hittar du här.


Miia Grändås – bäst när det gäller.      Bild lånad från SM-veckan.

Prisutdelning i 63:an. Josephine Werngren & Karolina Arvidsson kampade stenhårt om guldet.   Bild lånad från na.se

Domare och sekretariat spelar viktiga roller.

Alltid är det någon som förbereder sig. Här är det Josef Eriksson som får en sista smörjning.

Patrik "Deadlift Jesus" Andersson hade ett stort antal klienter till start. Det gav para.

Mikael Folkesson fick med sig ett silver i 120:an.

225 kg upp i andra!

Snabb överläggning med coachen inför sista lyftet.

Stefan Jamroz förbereder sig för att lyfta nytt svenskt rekord.

Jamroz var som vanligt klockren.

Yes! 

Josef Eriksson innan sitt rekordlyft.

Ynglingen Josef stänkte upp det nya juniorrekordet.

Han var lika glad som lättklädd efteråt.

Så ser ett svenskt SM-guld ut.

Såklart det skulle gnabbas om gratisgodiset efteråt.

Christian Martinsson börjar se sig om inför sina lyft.

Hur han fått Sveriges bästa brygga? Genom att stretcha.

Som sagt.

Om blickar kunde döda så skulle stången nu ligga i en låda under jord. Chrille med coachen Erik.

Och så här kan man ju inleda lyften – om man är rörlig.

Chrilles bronsmedalj firades av bland andra Alexander Eriksson.

Marcus Denke samlar ihop sig. Fick stanna på 290 kg.

Marcus tränas av Patrik Andersson.

Stabilt så det räckte till guld i 120:an.

Mikael Folkesson, här med 280 kg, tog silvret. 

Mikael Åhlin drog sig till bronset.

Lars Höglander dunkade upp 235 kg i första.

SJ hade levererat mackorna.

Niklas Pettersson tog silver i +120 med 307,5 kg.  

Calle Nilsson fick åka hem utan godkänt resultat.

Viktor Renberg tog silver i 103:an.

Viktor Renberg fick med sig 205 kg i bänken.

Ordning och reda bland pärmarna.

Viktor inför första marken.

Här fick han upp 292,5 kg. Han stannade dock på 302,5 kg, och tog silvret.

Henrik Fransson dunkade upp 295 kg i första. Mäktade också med 310 kg, vilket räckte till guldet sammanlagt.

Här i försöket på 325 kg fick Henrik avbryta. Näsan sa ifrån.

Men Henrik var lika glad för det.

Marcus Hirvonen var en av guldfavoriterna innan.

Det såg dock "sådär" ut redan på värmningen för Marcus. Här på 300 kg.

Marcus gjorde tre lyft, dock utan att få godkänt.

Istället klev klubbkompisen Christoffer Öberg fram och dominerade klassen. Här på nya svenska rekordet 340 kg.

Riktigt stabila lyft från Christoffer.

Snart dags för Fredrik Svensson att värma upp.

Här Fredde på 360 kg bakom draperiet. Till höger klubbkompisen Christoffer Öberg.

Dags för mark för Fredrik.

Fredrik gick in på 300 kg.

Papper.

Även 340 kg i Fredriks sista mark var lätt.

Dags för bänken – huvudnumret för Fredrik.

Och från den stunden hade han alla världens ögon på sig.

400,5 kg – nytt inofficiellt världsrekord!

Fredrik Svensson är världens just nu bästa bänkpressare.