Låt mig få äta vad fan jag vill

Det kommer en tid, jag lovar, när allt blir som vanligt igen. När du kan väga, mäta och räkna ut kubik på allt som passerar ned i din matstrupe. Men den tiden kan få vänta några dagar. Nu är det jul.

Varje år är det samma sak, inte sant? Redan i november, samtidigt som Ikea börjar sälja julsaker och radion börjar skråla av julmusik, så kommer även de där extrabilagorna i tidningarna. Ni vet vilka jag menar. De där i kulörta färger som med braskande rubriker utlovar ”Så ska du äta i jul” eller ”Ät växtbaserad kost i juletid – så får du julefrid”. Dessutom brukar deras elaka kusiner dyka upp lagom till mellandagarna och ni vet mycket väl vilka de är också.* ”Så förlorar du julvikten – 12 tips”* eller ”Juicefasta – din guide till att bli av med oönskade julkilon”. Bara att se de här tidningarna får det att vända sig i magen på mig. I sig en rätt effektiv deffning, men kanske inget som ska rekommenderas.

Hur har vi kommit till det här läget, mina vänner? Vi fullkomligt peppras med kokböcker, matprogram och desserttips i sociala medier. Men, samtidigt så ska vi också skämmas lite för vad vi äter. Vi ska för all del njuta, men helst göra det i smyg. Och när det blir för mycket av det goda, då behöver vi akuthjälp. Av pressen. Samma tidningar som veckan innan gått igenom vilken glögg som är godast, vilket skina du ska äta och vilken pralin som är godast i Aladdinasken.

Jag säger såhär: skit i vad som skrivs, sägs eller tipsas om. Vi har 365 dagar om året att oroa oss för hur cancerframkallande, fetmabildande och fel vi äter i övrigt. Julen ska inte bli ytterligare en stress, mer än vad den redan är. Det räcker helt enkelt med att oroa sig för vem som ska ha vad för julklappar, vilka som vid julbordet ska ha glutenfri kost (eller vegan- vegetarian också, för den delen) samt att bli väldigt upprörd över vem/vilka som ska vara julvärd på Svt i år. Vi behöver inte mer ångest. Vi behöver inte mer pekpinnar. Vi behöver, kort och gott, lite jävla lugn och ro.

Handen på det berömda hjärtat, vare sig det nu är sprängfyllt av kolesterol eller inte, behöver vi människor mer ångest över det här med kosten? Har vi inte tillräckligt med ätstörda beteenden både till höger och vänster? Ungdomar som svälter sig själva halvt till döds, bara för att populärmedia ger en sinnessjuk bild av vad kroppsidealet ska vara. Som ständigt uppmanas att äta mindre kolhydrater och spendera timmar på löpbandet för att komma i ett par alldeles för smala jeans, som egentligen bara passar på en skyltdocka. Och omvänt, alla dem som av press från sig själva eller från omvärlden fortsätter att mäta sin mat till nanoprecession, även när Kalle Anka firar sin julafton på teve. Som av ångest och kallsvett inte ens törs se åt vare sig prinskorv eller köttbullar. Som i smyg på toaletten beräknar precis hur mycket protein det finns i julskinkan. Och, eftersom vi lever i en tid när allt och alla blir kränkta, vill jag flagga för att det givetvis är helt okej att mäta och väga om det är ett medvetet val. Men, skaver tanken på att äta lite choklad kring jul, bara för att du är rädd för att gå upp några gram i vikt, då är det nog dags för lite bot och bättring. Och, som tur är har jag ett förslag till alla Er som känner så.

Den här julen gör vi, jag och du, precis tvärtom. Vi stoppar munnen full med trillingnöt och ischoklad. Fördubblar bukens omfång med hjälp av skumtomtar och Jansons Frestelse.

Den här julen gör vi, jag och du, precis tvärtom. Vi stoppar munnen full med trillingnöt och ischoklad. Fördubblar bukens omfång med hjälp av skumtomtar och Jansons Frestelse. Borstar tänderna i glögg och julmust, samtidigt som vi tvättar håret i gravlaxsås. Är ni med? Detta är året när vi ger hets, tvång och sjuka ideal fingret. Passar på att unna oss precis vad vi vill, utan att längst bak i huvudet börja räkna på hur mycket träning vi måste späka oss själva med för att bli av med överskottskalorierna. Och så fortsätter vi med det in i mellandagarna också. Skrockar likt tomtefar åt de där tidningsbilagorna som ska "hjälpa oss i form". För, såhär är det: är du inte gravt diabetessjuk så kommer du inte att dö av att äta som du vill i juletider. Och, för alla oss som resten av året minutiöst sköter kosten, sömnen och träningsschemat så kan det vara något alldeles utmärkt att släppa lite på tvånget. Bara flyta med i en bäck av julgodis, nötter och julbord tre gånger om dagen. Det kommer en tid, jag lovar, när allt blir som vanligt igen. När du kan väga, mäta och räkna ut kubik på allt som passerar ned i din matstrupe. Men den tiden kan få vänta. Nu tycker jag vi alla tar ett extra stort glas med julmust (inte light!) och bara lutar oss tillbaka. Summerar året och ger oss själva en klapp på axeln över hur duktiga vi faktiskt varit. Sen äter vi ytterligare tio köttbullar och prinskorvar.

Med gott samvete.

En god, tyngre jul, önskar jag Er alla!