Livets löpband

Hur vi kan få 2018 att bli året då vi börjar se över vad som faktiskt är viktigt i våra liv.

God fortsättning kära läsare! Jag hoppas ditt nyår var fyllt av kärlek, god mat och att det blev precis som du önskat. Men, 2018 står redan och stampar i farstun, så det är väl lika bra att vi dundrar igång va? Livet är ju trots allt ett löpband som inte bryr sig det minsta om ifall vi hänger med eller inte. Det rullar liksom på ändå, inte sant?

Jag höjer redan nu ett varningens finger, det här blir ingen vanlig krönika. Den kommer inte beröra vare sig crossfit eller någon annan sorts träning. En del av er kommer med all säkerhet tycka att den mest kommer vara fylld av floskler och struntprat. Och, låt gå för det den här gången. För jag tror att det är lätt att hamna i just gränslandet mellan utopi och verklighet när man får drömma fritt. Och det är just vad jag tänker göra idag.

För, förstår ni, det är dags att vi börjar ta hand om oss själva. Och, trots att detta skriva på en sida tillägnad träning, så är det idag inte det fysiska jag talar om. Utan det andra. Välmåendet som inte syns utanpå, men är ack så viktigt. För, någonstans på vägen genom evolutionen känns det som om vi glömt bort vad som är allra viktigast. När vi bortser från det basala, att ha tak över huvudet, mat att sätta på bordet och pengar nog att betala det som behöver betalas, vad finns då kvar som faktiskt spelar någon roll?

Allt, faktiskt. Men ändå känns det som om det är just detta vi missar, dag efter dag. Vi jobbar ihjäl oss, lägger pengar på hög för att vi ska kunna göra den där resan. Sen. Om några månader. Nästa år. Om inte alla måsten kommer i vägen, det vill säga. Och, vad missar vi på vägen? När livets löpband tuggar på, utan att stanna? Allt. Allt som betyder något. För, livet är så ryslig kort. Så skört. Hur många har inte du hört talas om som alldeles för unga dött av sjukdom? Tragiska olyckor som på en sekund släcker ett liv och för alltid förändrar tillvaron för dem som bli kvar? Vad tror ni dessa människor tänker sina sista sekunder? Önskar de att de jobbat mer? Haft mer pengar på banken? Vikt alla tröjor och sorterat dem i färgordning i garderoben? Knappast va? Jag skulle tro att de alla åtminstone reflekterar över att de borde mer levt som de ville, inte som de förväntades av dem. Och, att de tillbringat mer tid med sina nära och kära. That's it. För, när allt kommer omkring, så är det väl just det som är livet? Inte saker. Inte status och ett välordnat hus att visa upp för omgivningen. Utan de mjuka värdena. De som inte syns, men betyder allt.

Och jag tror det är här det krockar. Vi förväntas att leva på ett visst sätt, fogar oss i det och springer likt ekorrar i livets hamsterhjul, även om det någonstans inom oss skaver. Är det såhär det ska vara att leva? Att slita hund 48 veckor om året för att återhämta sig precis så mycket det behövs i fyra ynka veckor för att orka 48 till? Det är nog få som finner glädje i det faktumet. I alla fall riktig, genuin glädje.

Men hallå, säger du nu, sådär är det inte alls det. Inte för mig. Jag är nöjd! Och, i sådant fall kan jag bara lyckoönska dig och lyfta på hatten. Fortsätt så. Men till alla er andra, som känner att verkligheten inte riktigt är som den ska, kan jag bara säga: gör 2018 till ditt år! Året då du klev ur hjulet och reflekterade på riktigt. Kasta bort allt tvivel om de där drömmarna du har för att "det går ju inte" eller "så kan man inte göra". För det kan man visst. Det enda liv vi har är för kort för att slösas bort på saker som i slutändan ändå inte spelar någon roll. Varför tror ni folk springer in i väggen runt omkring oss, om och om igen? För mig är svaret rätt självklart. Människor i största allmänhet orkar inte med de orimliga krav som ställs, från arbete, drömmen om den perfekta kroppen och att det egna huset måste se ut som hämtat ur en inredningstidning. De kämpar som galningar för att de tror att det är just dessa saker livet handlar om, vilket istället oftast slutar i ett förvånat utrop när de träffar väggen med en smäll.

Jag skulle vilja att 2018 blir året då vi slutar med det här. Då vi börjar se över vad som faktiskt är viktigt i våra liv. Att vi tar chansen att leva livet medan vi kan, för att det kan ta slut så oerhört fort. Låter allt det här flummigt? Låt gå för det, men glöm inte att jag varnade dig först. Vi gör såhär istället. Låt mig måla upp ett scenario för dig.

Föreställ dig att en asteroid var på väg mot jorden. Det finns ingen Bruce Willis som kan rädda dig, utan om en vecka kommer du att helt krasst förvandlas till upplösta atomer. Tänk dig att det hände imorgon, och att du lever det liv du just nu lever. Ställ dig frågan, skulle jag vara nöjd? Skulle jag med relativ sinnesro kunna bli upplöst till rymdstoft? Om inte så det dags att göra något åt det. Nu. Men, så kan man ju inte tänka, kanske du nu utbrister.

Men jo. Det är precis så du ska tänka, menar jag.

Precis så.