När det tar emot

Träning kan vara roligt, hårt, kravlöst, kravfyllt, avslappnat, mysigt, planerat, spontant, lagom, tungt eller tyngre.

Ibland frågar jag folk i min närhet vad de skulle vilja att jag skriver om. Ett av de absolut vanligaste svaren är "Skriv om motivationsdippar, hur man gör för att ta sig till träningen när det bara tar emot"‌ .

Ämnet är ständigt aktuellt – och viktigt! Tyvärr måste jag erkänna att det inte är mitt expertområde då jag helt enkelt är så lyckligt lottad att jag alltid är motiverad? Fast vad betyder motiverad? För mig betyder det inte att jag längtar efter varje pass eller att jag alltid har en tydlig plan med min träning. Motivation är i min mening inte en sinnesstämning utan en inställning. Motivation för mig är att göra träningen till ett behov, som att sova till exempel. Det blir bäst om man gör det regelbundet, inte för lite och inte heller för mycket. Ibland är det skönt, ibland är det mindre skönt men man bara gör det. Ibland kan man förstås dygna men då märker man ganska snabbt att det inte gör något bra med en. Men hur hittar man tillbaks till vanan, trots att det just idag ger migrän och allergiska anfall bara att tänka på gymmet? 

Häromveckan frågade jag en god vän som de senaste åren har tränat Crossfit med en brinnande passion och med storartade tävlingsdrömmar om hur hans just nu alltför närvarande motivationsbrist kändes för att försöka få perspektiv på det hela.

Han hjärtskärande svar löd "‌ Som om drömmarna man hade inte längre var drömmar"‌ .  

Hjärtat kan ju gå i kras för mindre. 

Han beskrev vidare hur han varje morgon tänkte att han skulle träna men att det ett antal timmar senare efter en inre kamp alltid avgjordes med seger för tröttheten. "Jag tar det imorgon".‌ En för många välanvänd mening, som leder rakt in i en lika välkänd evighetscykel, som man endast kan bryta genom att göra någonting obekvämt. För en lika välkänd sanning är att så länge man håller sig borta från träningen kommer det kännas mer och mer osoft att börja om. Troligtvis kommer aldrig den morgon då man vaknar och verkligen av hela sitt hjärta längtar, man måste gå dit innan det blir soft. Fake it 'til you make it‌

På den punkten var vi överens. Så varför har han ändå byggt denna mentala mur mellan sig själv och boxen? Vad består den av egentligen? Och hur kan han ta sig runt den?

Första argumentet rör livspusslets inverkan, "flytten gjorde ju sitt och jag behövde prioritera annat"‌ . I call bullshit. Jag känner killen tillräckligt bra för att veta att det krävs mer än lite tidsbrist för att stoppa honom och efter lite tankeverksamhet så kröp det mycket riktigt fram att han har en pessimistisk inställning överlag. En motgång blir lätt oproportionerligt stor i hans huvud, han erkände att han hade tillåtit ett litet men segdraget ryggont plocka ner honom drömmarnas utsiktstorn. Rehabträningen hade tydligen inte givit önskade resultat. Inte än i alla fall för rehab går ju, som alla som någonsin varit skadade vet, långsammare än SJ vintertid.

‌ Atleter får skador ibland. Den höga belastningen som en crossfit-atlet ligger på i kombination med tillfälligheternas ironi kommer resultera i någon skada någon gång.

Här kände jag att jag var tvungen att inflika att livet innehåller sporadiska krämpor. Alla har det, även de som inte tränar. Ens målsättning bör givetvis vara en välmående kropp, men det är oundvikligt att den säger ifrån lite ibland. Atleter får skador ibland. Den höga belastningen som en crossfit-atlet ligger på i kombination med tillfälligheternas ironi kommer resultera i någon skada någon gång. Då kan det vara trösterikt att tänka att det ändå är bättre att vara tränad och ha ont än att vara otränad och också ha ont. Det är ungefär de alternativ man har. Någonstans här dök frågan ifall man skulle försöka "tänka bort" smärtan. I min mening saknar det poäng. Att fokusera mer på ett problem gör nämligen inte att det försvinner. Tro kan förflytta berg men att faktiskt få ett ont att upphöra genom tankens kraft misstänker jag är slöseri med tid. Då tror jag mera på att använda skallens kapacitet till att acceptera läget: "Okej, det gör lite ont nu, det blir inte bättre av rehaben, men det blir inte heller sämre av träningen. Du kan göra alla rörelser du behöver träna på och tid finns när du tar dig den, alltså kan jag acceptera den här förnimmelsen"‌ . En brasklapp här – så ska man naturligtvis inte tänka om stora skador, så kan man tänka om småont och små motgångar. Det handlar om proportioner i ration oro - möjlighet att påverka, typ.

Exemplet ovan berörde en så kallad elitmotionär som säkerligen också blir extra stressad av skador och dylikt då det kan stå i vägen för eventuella satsningar. Det respekterar jag, men exemplet blir inte särskilt relaterbart för de som har träning som hobby. Då brukar motivationsförlusten kännas annorlunda, ungefär så här; Om inget mål finns, vad är då poängen? Om jag inte vet varför jag går och tränar är det svårt att hålla i när någonting mer lockande eller tidskrävande dyker upp. Man kanske började i ett skede där man var motiverad. Kanske av en snyggare kropp, ett lägre blodtryck eller en stund för värdefull egentid. Men livet förändras och rätt vad det är känns det som om precis allt står i vägen. Det kan vara minst sagt provocerande för en själv att gå från att ha varit "en av dom som tränar"‌ till att verkligen-bara-inte-orka. Någonstans finns den där insikten om att det är bra för en att röra lite på sig, i alla fall ett par gånger i veckan. Vetskapen kan resultera i skuldkänslor som omvandlas till bitterhet och smärre irritation på de som hänger i. Ett och annat utbrott på "träningshetsarnas"‌ evinnerliga instagrammande kan lätt uppstå i hemmets trygga vrå. "Ger de sig aldrig?!"‌ .

‌ Om inget mål finns, vad är då poängen? Om jag inte vet varför jag går och tränar är det svårt att hålla i när någonting mer lockande eller tidskrävande dyker upp.

Elitmotionärer verkar få dippar för att de tar det hela på så stort allvar att det tär på dem. Prestationsångest, uteblivna resultat och alltför ivrig strävan framåt tar död på passionen som i början drev dem framåt. Att sänka kraven en period är det första rådet jag skulle ge om problemet är att personen känner sig så stressad att det blir en flaskhals. 

De (tidigare) glada motionärerna saknar ett tillräckligt tydligt svar på frågan "varför tränar jag?"‌ . Ibland är det jättebra att träna utan krav, då krävs det dock att man faktiskt njuter av själva träningstillfället, annars blir det inte av. Den dag man inte längre njuter, men ändå innerst inne vill fortsätta kan man med fördel prova en målsättning av något slag. Det kan vara så enkelt som ett genomförandemål i stil med "jag ska gå till gymmet tre dagar i veckan, punkt slut"‌ . Avsevärt roligare blir det om man börjar laborera med lite mer intressanta mål som att prova en ny träningsform varje vecka, köra ett beprövat program för att bli starkare eller lära sig tekniken i ett nytt lyft.

För min seriösa vän råder mycket riktigt det omvända förhållandet. Förutom att arbeta med inställningen så att glaset slipper vara halvtomt för jämnan, kunde han med fördel tillåta sig att träna någonting som bara är kul och skönt ibland. "Bara kul" ligger inte i linje med att bli bäst på Crossfit, kanske någon tänker nu, men vad är väl en period av kravlöshet mot risken för permanent motivationsbrist för en tjugoåring? Tävlingsglöden kommer säkerligen att återvända med lite vana, rutin och märkbara resultat. Eller så hittar han något helt annat som får honom att vilja röra på kroppen. 

Eftersom båda dessa ytterkantspersonligheter får motivationsdippar föreslår jag att det som vanligt finns värdefulla saker vi kan lära av varandra. Eftersom alla till sist måste hitta ett sätt att betrakta rörelse som en vanesak, kan man ibland behöva våga tänka annorlunda om sin träning. Träning kan faktiskt få vara både en prestationsgrej och en hälsogrej. Antingen samtidigt eller i perioder. Skräddarsy din träning till att bli en vana du vill behålla helt enkelt. För oavsett vad som driver en i grunden går det att balansera och kombinera variation med prestation. Poängen med variation av träningsform och tankesätt är att träning är en livslång grej. 

Icke att förglömma är slutligen "bara kul"‌ -faktorn. Träning är ju i grund och botten lek för stora barn och det är verkligen ingen dålig sak! Sådant vi finner ett mervärde i i form av njutning och glädje behöver vi ingen motivation för. Det bara händer. Ett pass i veckan där man bara "leker" kanske är just den lilla skjuts som knuffar dig som står där med motivationsbrist över tröskeln – eller som gör att man slipper drabbas från första början. Det är 10% av tiden om man kör tio pass i veckan, 25% om du kör 4, rimlig fördelning ändå. Discofredag är ju inte discofredag för intet. Seriösa kan vi vara lördag till torsdag.

Träning kan vara roligt, hårt, kravlöst, kravfyllt, avslappnat, mysigt, planerat, spontant, lagom, tungt eller tyngre. Lägg till och ta bort som du behöver, men se till att summan blir positiv.