När skadan är framme

Att kämpa är någonting vi alla gör på gymmet, inte sällan med nöje. Men ibland måste vi tyvärr också kämpa med skador och avbrott, en del av träningslivet som kan vara nog så smärtsam.

Ja visst gör det ont när knoppar brister, varför skulle annars våren tveka? Jag skulle inte satsa en krona på att det var en träningssvacka som fick Karin Boye‌ att formulera sina berömda rader om att våga konfrontera det svåra. Men alla vi som har en romans med träningen vet mycket väl att det inte alltid är en dans på rosor och att snedsteg kan straffa sig.

En vanlig svacka orsakad av ett i övrigt stökigt livspussel kräver sällan parterapi för att konflikten ska lösa sig. Likaså efter en tid av deadlines, barnskrik och influensa brukar det gå att smickra in sig hos vikterna igen, efter lite finkänslig uppvaktning.

Ge det en vecka...

Ibland är det inte fullt så enkelt. Olyckan inträffar när du faktiskt inte gjort din del i förhållandet. När du alltför länge tagit träningen för given till den grad att du utnyttjat den. Exempel på när det kan bli bråk är ifall du agerar respektlöst varje gång ni träffats, ifall du är oförsiktig och girig alltför länge utan att ge tillbaka kroppen all den uppskattning och återhämtning som den förtjänar. Då kommer ett mothugg till sist. Och bam! Där har du din skada. En röntgenplåtning eller okulär besiktning senare blir du nedtagen på marken av den akademiker som myndigt ställer den retoriska frågan "hur står det med träningen egentligen?"...‌

Du må tänka, kanske t o m yttre stavelser av karaktären "håll käften ditt svin, vem tror du att du är att säga till mig hur jag ska sköta om mina relationer?!"‌ men innerst inne gnager samvetet ändå...

...Just jäklar, den där återhämtningen. Tänkte inte på det va.

Den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket. Så, här står vi nu. Du kanske måste avbryta din satsning för att istället ligga och göra sjukgymnastik hemma på vardagsrumsgolvet medan Sverige gör kaos på tv-sporten, i värsta fall i den idrott du själv utövar.

Nu är jag absolut ingen ängel och tänker inte predika om kravet på si eller så många vilodagar i veckan eller exakt vad dessa ska innefatta. Gudarna ska veta att jag mer än ofta klivit över gränsen för vad kroppen egentligen tål för att huvudet vill mer och dragit på mig snart sagt varenda skada i boken. Däremot tänker jag ofta på att kvalitetsåterhämtning och förmågan att kunna lyssna på kroppen tillräckligt för att kunna anpassa sig efter sin dagsform är någonting som det talas ganska lite om. Det blir så lätt att vi går till extremer. Antingen förväntas vi bo på gymmet och käka Eleiko‌ till frukost eller så innebär "vila"‌ i de flestas huvud "ligga raklång framför Netflix med Ben & Jerrys rakt ut i blodet via droppställning"‌ . Låter kul, i ett par timmar, max. Sen låter det ganska rastlöst väl?

Om vi bara ser vilodagar som någonting segt, dötrist och tråkigt så kommer vi med största sannlikhet att undvika dem, Det är lite synd att vilan av träningsfrälsta betraktas som djävulens verk, för en riktigt givande återhämtning, att få sova ut ordentligt, ta en massage, köra rörlighetsträning, fylla på med god och näringsrik mat, är ju faktiskt ganska så trevligt efter en tuff träningsvecka.

Tillbaks till vardagsrumsgolvet...

..."livet är så förbaskat orättvist"‌ tänker du när du ligger i vrider dig i diklofenak-dimmorna en varm sommardag. "Varför får Lukas Högberg slakta på Games när jag måste ligga här och tugga gräs?! Nä, det här är under min värdighet, nu är det jag som går och lyfter skrot."‌

Fast du känner ju att det är en kamp bara att resa sig upp och du är ju inte dummare än att du förstår att det inte är läge egentligen, så hur ska vi gå vidare härifrån? Låt oss prata om det.

Det första och viktigaste här är att kroppens läkningsförmåga är helt fantastisk. Om du gör som den där (insert svordomar here) fysioterapeuten säger kommer du komma igen starkare än någonsin. Om du däremot maskar, kompromissar och smiter kommer vägen tillbaka bli lång, i värsta fall kommer du aldrig riktigt tillbaks till ursprungsläget igen.

Allt jag skriver nu skriver jag av erfarenhet. Jag har guldmedalj i att strunta i rehab, börja för tidigt, få bakslag, börja om och trilla dit igen. Jag gör det fortfarande ibland. Men jag blir bättre på att tyda signalerna, bromsa innan den stora katastrofen är framme. Större skador och begynnande överträning sker idag betydligt mer sällan tack vare att jag lärt mig att sköta den fortlöpande återhämtningen. Det är alltså inte märkvärdigare än att jag lovat mig själv att inte tramsa med kosten, att köra lite rörlighet och prehabträning och försöka sova på natten. Och jag förstår att alla inte får till det, föräldrar, heltidsjobbande you name it, men vill du kunna flyga högt måste du också bereda utrymme för att landa lågt. Hur man gör när man har familj och sånt vet inte jag, det får ni fråga någon annan som klarar det, typ Sebastian, hatten av ...

Ibland hinner ju förstås verkligheten ikapp en och skadan/överträningen är ett faktum. Då gnäller jag en timme eller två, går full retard och spyr ur mig all ilska och aggression. Sen börjar jag jobba med att bygga ett mindset som både funkar lite förebyggande och som en förnuftets tröst ifall olyckan faktiskt är framme, de är inga absoluta sanningar, så omformulera dem efter tycka och smak men här kommer lite försök till inspiration för att göra en så kallad Bryt ihop och kom igen‌ ;

1.‌  Förmågan att se rehab, återhämtning och vila som en obligatorisk del av träningslivet är en viktig framgångsfaktor. En faktor som skiljer agnarna från vetet, eliten från oss småskadade amatörer. Titta bara på Sanna Kallur t ex, rehabilitering i 8 år, där snackar vi idrott, pannben, tålamod. Och vi vanliga dödliga behöver sällan ens så extrema tidsrymder för att bli återställda. Tålamod, så svårt - så nyttigt.

2.‌ Fysioterapeuten hatar oss inte, det här är inte ett straff, men kanske en välbehövlig läxa vi behöver göra? För handen på hjärtat har vi oftast försatt oss i situationen helt själva, inte sant? Träningen kommer inte att lämna dig för att du tar en paus, den går ingenstans utan möter dig precis där du lämnade den, oskadd, väntandes på dig, som har ett och annat att ta itu med. Behöver du kanske stärka upp något? Få till rörligheten i något annat? Det är läge nu. Do it.

3.‌ Livet är mer än bara träning. Ingen betalar oss för att lyfta skrot, stå på scen, och springa lopp och allt annat vi gör, tvärtom så betalar vi för det, en ansenlig mängd kulor för det, vilket är fullt rimligt eftersom vi mår så bra av det. Jorden går dock inte under om vi måste göra uppehåll, även om det känns så precis när vi är fast i det värsta vemodet. För att undvika ågren‌ - satsa inte allt på ett kort, se till att ha flera positiva delar av din tillvaro att fokusera på. Även om träningen är ditt livs kärlek nummer ett och ni svurit varandra evig trohet så skadar det aldrig att ha dugliga ting att ägna sig åt även som nummer två och tre.

4.‌ Det här är en strålande möjlighet att utnyttja situationen, som den idrottsman/kvinna du är och vill vara. Det är nu du har chans att bli mästare på det mentala, träna alternativt, studera och planera teknik och taktik inför kommande prestationer. Se framåt och se uppåt mot himlen, långt förbi Karin Boyes bristande knoppar.

5.‌ Det kan vara värt att påminna sig om att längtan nästan undantagslöst gör underverk för relationer. Den eufori du kommer att känna när du väl får ställa dig på podiet, i startfållan eller på planen igen kommer vara magisk, explosiv och oslagbar.

I bästa fall är du 100% skadefri och läste det här i onödan, i annat fall, kämpa på kompis! Det blir bättre.

Må vi hålla oss starka och intakta, inuti och utanpå!