Plåster

Det är inte avsaknaden av skador som definierar en god atlet. Det är istället vad man gör med den när den uppstår, som skiljer agnarna från vetet.

Du tror det måhända inte nu, kära läsare, men är du som de flesta andra av oss kommer du förr eller senare drabbas av en skada. Oavsett om du förtjänar dina endorfiner i löpspår, på ett gym eller måhända i en crossfitbox, så är det få av oss som kommer undan. Knän som strular. Armbågar som ger upp. Ryggar som ansöker om förtidspension trots att kroppen de sitter på bara är dryga fyrtio år.

På många vis är en skada med efterföljande rehabilitering lite som när en förälskelse dör eller när något så omstörtande som att ett livslångt förhållande plötsligt upphör. Ena dagen levde ni ihop, nästa satt du plötsligt i en sunkig tvåa i Bagarmossen och undrade vad fan det var som hände. Just så uppenbarar sig ofta skadorna. På kvällen kör du en utmärkt ryggpass, morgonen efter kan du knappt ta dig ur sängen. Istället ligger du där och stirrar tomt i taket. Vaddå skada? Vaddå rehab och inte kunna träna som vanligt? Sådant händer ju andra, inte mig. Jag tränar ju jämt, jag kan väl för sjutton inte bli skadad. Någon måste ha fattat fel här.

Följaktligen blir din första impuls förnekelse. Du är inte skadad. Punkt. Andra kan få vara det, men inte du. Således kör du på som vanligt och om någon frågar så har du bara "lite ont". När detta inte går över söker du måhända expertishjälp. Men även här vill du vara annorlunda än alla andra. Om experten säger att det kommer ta "mellan 8-12 månader" innan allt är som det ska så hör du själv detta mer som en rekommendation. Du kommer vara tillbaka om en månad. Max två.

När det slutligen gått tre månader och din skada inte är bättre, kanske till och med värre, blir ditt svar inte klok eftertanke. Du blir istället vansinnigt arg. Vad är det här för skit?! Vansinnig söker du ny hjälp men får samma svar. Det här kommer ta sin tid. Lite mindre arg lägger du dig på soffan när du kommer hem och visualiserar ett modifierat träningsprogram. Experterna sa ingen tung belastning, men om du gör modifierade övningar så borde det gå att komma runt allt det där...

Men. Till slut inser du att så inte är fallet. Du får vackert sålla dig till mängden av atleter som lever med sina skador. Och där är vi alltså nu. Du har gjort resan fram till att acceptera din skada. Du gillar läget. Och så är det nog. Helt enkelt. Tränar du, samtidigt som du faktiskt åldras (något som är rätt svårt att undvika har jag hört) så är risken mer eller mindre överhängande att även du kommer få genomgå den här resan. Och nej, inte alla kommer drabbas av en svårare skada. Men tro mig, någon gång kommer en armbåge, ett knä eller en hel jäkla rygg att börja jäklas. Och det viktiga då är att inte drabbas av panik. Att inte leka struts.

Vad jag vill säga är helt enkelt att det inte ligger någon skam i att vara/bli/råka ut för en skada. Oavsett vad de mindre förstående runt omkring dig säger ("hur kan du bli skadad, du som tränar så mycket" eller favoriten "du tränar för mycket! Du borde lugna ned dig!") så är det på sätt och vis en del av att vara människa helt enkelt. Och det finns inget nederlag i att för en stund ta ett steg tillbaka och träna annorlunda eller med väldigt lätta vikter på grund av en skada. Faktiskt inte. Nederlaget ligger i sådant fall i att vara dum och bara köra på som vanligt. Att inte förstå skillnaden mellan att ha ont och att vara faktiskt skadad. Det kräver en atletisk mognad att förstå den skillnaden.

Så till dig som dras med en skada och känner dig nedslagen. Eller till dig som länge känt att något är fel med din kropp - nu är det dags att ta tag i det här. Glöm skammen. Glöm känslan av att vara sämre än alla andra. Skador händer helt enkelt, på samma vis som shit happens. Det är inte avsaknaden av skador som definierar en god atlet. Det är istället vad man gör med den när den uppstår, som skiljer agnarna från vetet.

Glöm inte det.