Sekten som är vi

Alla har vi vår egen plats i solen. Du måste bara hitta din.

Nämn ordet crossfit för en oinvigd och invänta reaktion. Mest troligt kommer kommer du få en respons som är en aning reserverad. För, alla "vet" ju vad det här med crossfit är för något. En galen idrottsform där folk drar bananmarklyft, har märkliga (eller väldigt lite) kläder och inte kan prata om något annat än just detsamma. Lite som de mest inbitna LCHF:are i lunchrummet när det begav sig. Alltid högljudda. Alltid lite störande.

Crossfit benämns ofta som en sekt. En kult av människor som hjärntvättats i motionens namn. Som inte kan tala om annat och vill att alla andra ska göra precis det de själva för. Lite som en idrottens Jehovas vittnen, om man väljer att se det ur den synvinkeln. Det här har sannerligen legat crossfit i fatet, då det fått mången potentiella atleter att vänligen men bestämt tacka nej till inbjudan från de inbitna. För, rossfit är ingen sekt. Eller, kanske är den det, men i sådant fall världens kanske första sekt som för med sig något som är enkom positivt.

Men varför är det ändå som så att så många människor dragits till crossfit, likt flugor till en sockerbit, dess sektstämpel till trots? Varför fortsätter idrottsformen att växa, till många inbitna bodybuilders stora förtret? Svaret finns inte isolerat i ett enskilt svar. Det beror istället på en rad olika faktorer som tillsammans strålar samman och bildar den stabila basen för sekten crossfit.

Lusten att röra på sig
Först och främst är det min fulla övertygelse att människor är byggda för och dessutom vill röra på sig. Detta kan tyckas som en kontradikt i dagens allt mer, i faktiskt bemärkelse, tyngre samhälle. Trots det så är det sant. För, långt in i våra gener finns den där grottmänniskan kvar. Som vill röra på sig, nej, måste få röra på sig för att må bra. Och kanske allra helst i grupp, precis som det var för längesedan. Grottmannen, eller grottkvinnan om du så vill, stod inte själv i grottan och körde isolerade bicepcurls. Och, innan du får hjärtrusningar på det jag just skrev, missförstå mig rätt: jag älskar bicepcurls. Men jag tror att det för den stora massan känns mer tillgängligt, och roligt, att få hoppa, lyfta och lattja i grupp. Inte själv, gömd bakom ett par hörlurar i ett gym. Vi vill röra oss, och vi vill göra det i grupp.

Måhända är det också därför mången individ finner konventionell gymträning svårare att finna ren rörelseglädje i, jämfört med aktiviteter så som crossfit. Det tror i alla fall jag.

Öppen famn
Det är således en av faktorerna till framgången, en pusselbit i sekten, om man uttrycker sig som så. Nästa bit tror jag dock är än mer viktig, nämligen den att crossfit har tagit fasta på att alla är välkomna och dessutom anpassat sig så att alla kan vara med, direkt för början. Kanske minns du din ungdoms dagar, när du med nyfiken passion skulle ta dig ann att börja spela gitarr? Glad i hågen vandrade du in på din första lektion och fick till din förvåning en blockflöjt i näven, med förmaningen om att du "måste lära dig att förstå noter innan du börjar med gitarren". Och där satt du, och blåste förstrött i något som lät lite som en vanskapt fågel, medan dina medelever satt och klinkade på sina gitarrer bredvid. Kort och gott- det är inte roligt att vara nybörjare. De allra flesta av oss vill inte vara helt gröna. Vi vill passa in och göra som alla andra. Vi är ju trots allt flockdjur.

Muskler är för alla
Och det kan vara en faktisk tröskel att kliva in på ett gym och ta de lättaste vikterna medan någon bredvid curlar med fullastad stång och kompis på axlarna. Att vara helt själv och dessutom helt grön, i en ny miljö. Där har crossfiten lyckats. Du kan som nybörjare glida direkt in i gruppen, visserligen med anpassade övningar, men du förvisas inte till ett tomt hörn på gymmet eller till en "nybörjargrupp". Du hoppar direkt in som en i gänget, en i flocken och får dela rörelseglädjen som en i flocken. Som du är skapt för. Vidare har crossfit, tillsammans med andra sporter så som styrkelyft, tyngdlyftning och strongwoman, tillsammans rivit ned de murar som tidigare varit effektiva barriärer mot att kvinnor inte ska ha muskler. Det i sig är också en pusselbit som är nog så viktig. Att som kvinna få ta steget direkt in i en sport där det är meningen att du ska vara stark, kraftfull och alldeles som du just är, istället för enkom smal, det måste för många vara oerhört förlösande.

Tre pusselbitar således. Tillgänglighet, en öppen famn och att muskler är för alla. Det är de sakerna som bildar det färdiga pusslet, det som en del väljer att se som en sekt. Enkelt uttryckt tror jag bara det handlar om att hitta en plats där man passar in. Där alla får vara som de är och som de vill vara. Det behöver inte vara crossfit, men kan vara det. Och hittar du en sådan plats, som gör dig lycklig, nog fasen är det då naturligt att du pratar om det? Att du vill dela med dig av din glädje? Det tycker i alla fall jag inte är ett sektbeteende. Och om människor ändå vill envisas med att kalla det för ett sektliknande beteende så vill jag då kontra med några motfrågor.

Andra sekter?
Finns då inte en golfsekt? Människor som gillar golf brukar ha en tendens att prata om förträffligheten kring denna ädla sport. Finns då inte också en supportersekt? Alla dessa individer som inte pratar om annat än ett lag inom en idrott, ett lag som de inte ens själva spelar i? Seglarsekt? Ullaredsekt? Ja, du fattar. För mig handlar inget av detta om någon sorts hjärntvätt eller sekt. Bara att människor har hittat hem. Det kan vara vitt skilda platser och aktiviteter, men i slutändan handlar det bara om att vi alla vill hitta en plats där vi får trivas i vår flock. För mig är denna platsen crossfit. För någon annan är det något helt annat.

Och det spelar ju ingen roll.

Det handlar bara om att alla ska få hitta hem dit de trivs.

Till sin sekt.

Till sin flock.