Våga äta!

Om nojor, förvirring och förbaskat massa trams.

Disclaimer: Som vanligt när jag ska prata om mat så bortser jag för enkelhetens skull från de atleter som i olika sammanhang är på en strikt diet för att skala av eller bygga på. Det är en helt annan diskussion, och dessutom har de i elva fall av tio gjort i ordning färdiga matlådor med önskat innehåll, varför de inte omfattas av den fråga jag kommer att ta upp här vilket är motionärers och hobbyatleters förhållande till kosten. ‌

--- ‌

En sen kväll i köket, vi är nyss hemkomna efter ett hårt gympass, skakiga och vrålhungriga. Vi plockar ihop alla rester vi kan frambringa ur kyl och frys och hugger in. Om någon läsare är ett fan av devisen "låt maten tysta mun" så hade du stormtrivts. Du som läser vet mycket väl hur djuriskt avgrundshungriga vi är i det läget. Det sista en tänker på nu är väl att räkna exakt på grammet och makronutrienten vad som intas, eller? 

Vi sitter i alla fall på balkongen efter avslutad måltid, han och jag, varpå han droppar kommentaren "Det är så himla skönt med dig, för du kan verkligen äta!"‌ . Jag blir så rålös först, äter jag på något speciellt sätt? Tänker efter lite. Svarar sedan "Ja, jag har ju faktiskt jobbat heltid med att lära mig det"‌ . Vilket är sant, för det är liksom lite det ätstörningsbehandlingar går ut på, and I've had a few... 

I en perfekt värld skulle jag inte ta det han säger som en komplimang när han säger att jag har ett avslappnat förhållande till mat. Det skulle inte vara någon grej. Det är något skevt med det faktum att det anses som "starkt" att jag äter middag utan att tveka när jag är svinhungrig. Och, det borde väl vara det naturligaste i världen? Så ser det ju som bekant inte riktigt ut.

Nästa sak som slår mig är hur otroligt negativt laddat det har blivit med kost för många. Det kan väl aldrig vara meningen att en ska behöva gå i behandling och terapi för att inte vara livrädd för antingen fett, kolhydrater, kalorier eller alla tre?! Tyvärr verkar det vara mera regel än undantag att personer som skulle behöva fokusera främst på att äta bra och tillräckligt fastnar i tankar om att kolhydrater skulle göra en fet, att mjölk och gluten är farligt och att e-nummer och sötningsmedel är "onaturligt" med mera, till den gräns att det blir ett hinder för livet i övrigt.

En annan sorts kostförvirring.
Den människa är inte född som minst ett par gånger haft obefogade kostnojor i samband med en träningskarriär, ingen skam i det. Du har varit där, jag och alla du träffar på ditt gym också. Det mesta av dessa påfund går lyckligtvis att få koll på med ett fåtal goda kunskapskällor. 

Varför jag bryr mig och fortsätter tjata om det här är för att jag tycker att det är oroväckande hur många inte minst unga tjejer och killar som bokstavligen fortfarande växer som kliver in och vill prestera och forma kroppen, men som inte tillåter sig att hålla det näringsintag som skulle behövas. Därför att de fått för sig att den ena, den andra eller rentav alla kostmyter stämmer. Jag har även stött på de som visserligen äter tillräckligt och bra, men som ändå har ett otroligt tvångsmässigt kontrollbehov kring maten. Det kan handla om att en till varje pris måste äta en måltid prick klockan 12, att man måste ha på grammet 100 gram ris på tallriken. Absolut inte 102, men 99 brukar av någon konstig anledning gå an, var är logiken i det? En klassiker är att det är förbjudet med glass på söndag medan den är tillåten på lördag. Visst är det en rimlig regel att ha en "godisdag" absolut, men kroppen vet inte om det är lördag eller söndag, och den vet verkligen inte exakt vad klockan är.

Nu kan det kanske passa sig att påpeka att jag inte är emot att folk håller koll på sin träning och sin kost, det gör för tusan jag med och det mår vi bara bra av. Jag förespråkar en generell plan! Men som med allt annat så gäller devisen "För mycket av vad som helst är destruktivt"‌ . Om kostnojorna blir så avancerade och tar upp så mycket tid att det stjäl energi från vardagen och att faktiskt träna hårt när du är på gymmet så kommer din kontroll tyvärr inte att ge de resultat du önskar. Om du däremot har en kostplan anpassad efter dina behov, ser till att sköta den till i alla fall 80% och inte stressar över de resterande 20 så vågar jag påstå att du kommer få tillfredsställande resultat. Du kanske behöver lite längre tid för att nå dina mål, men samtidigt blir resan oändligt mycket trevligare. 

Jag är helt övertygad om att det går att äta sunt och vettigt utan att bli fixerad, att det går att avdramatisera den av kvällstidningar och "gurus" så mystifierade kosten och se den för vad den är – bränsle för att orka leva, och ett grundläggande behov som vi i alla tider samlats kring. Varje gång en sån där besvärlig känsla kring din kost dyker upp kan det vara värt att ställa sig ett par frågor:

Vilka belägg en har jag för att det skulle vara så som jag känner?
Vem är min källa?
Kan jag ta reda på om det här verkligen stämmer?
Har jag verkligen upplevt glutenintolerans, eller är det snarare så att det är normalt för vem som helst att bli lite svullen av att trycka en hel skogaholm med nutella efter en veckas semisvält? ‌

Det här kan vi säga om bantningsindustrin; den lever på att produkten de säljer inte funkar i längden. Hade det funnits en magisk universaldiet som fick alla att nå drömkroppen hade nämligen alla redan ätit just på detta sätt, ingen hade varit överviktig och ingen hade heller svultit. Det hade ju varit fantastiskt, men så är inte fallet. Bantningsindustrin och vissa lite mer oheliga delar av fitnessindustrin skrattar hela vägen till banken för att människor är osäkra,ibland lite okunniga och gör vad de tror är rätt i jakten på formen. 

‌ Bantningsindustrin och vissa lite mer oheliga delar av fitnessindustrin skrattar hela vägen till banken för att människor är osäkra,ibland lite okunniga och gör vad de tror är rätt i jakten på formen. 

Jag blir alldeles särskilt förbannad när jag ser att det här går ut över våra unga atleter inom både kraftsporter och övriga idrotter. De kostråd som basuneras ut är så många och röriga att det lätt blir kaos om en ska försöka efterleva allihopa, då blir det enligt det jag har sett under de senaste åren till sist bara äggvita och broccoli kvar. Äggvita och broccoli i all ära men det kan aldrig utgöra basen i en kost för prestation. Hur ska en då veta vad som stämmer? Och hur orkar en ta debatten med alla självutnämnda kostvetare? Jag tycker Jacob‌ sammanfattar svaren på de frågorna väldigt fint här, det är helt enkelt inte värt besväret att veta allt och att diskutera allt. Välj dina strider och fokusera på det som får dig att må bra. Grundläggande kunskap och källkritik kommer man långt på och det gör en trygg i sig själv och sina val.

PWO för mark och böj? Nja.
Slutligen skulle jag verkligen vilja slå ett slag för den lite bortglömda verktygen hunger och mättnad. Det är genom de ack så simpla kroppsliga funktionerna som jag "håller formen" så pass att jag aldrig pendlar drastiskt upp eller ner, jag fastnar heller inte i svält/hetsätningsträsket. För det gör en inte om en äter mest råvaror, inte utesluter något näringsämne, käkar när en är hungrig och slutar när en är mätt. Förutsatt att en inte skippar vanlig mat för att äta glass och att kosten som helhet inte utgörs av överdrivet mycket skitmat som mest strular till det för både kropp och psyke så funkar det faktiskt bra för många.

Det är praktiskt och funktionellt för vardagen och träningen på många sätt att "äta på känn". Värt det, även om jag av erfarenhet kan antyga att det är läskigt och tar lite tid att lära sig det om en har räknar varje gram och kalori länge. Med det inte sagt att det per automatik är något dåligt med att räkna kcal och macros, det är bara inte för alla, det viktigaste är såklart att hitta ett system som gör att en mår bra i längden. Äta bör man, annars händer det där andra...