Varför så bråttom?

När dopningen till och med intar Bikini Fitness så har det väl ändå gått för långt?

Vilka av er såg inslaget på SVT som nyligen sändes om det ökande användandet av anabola steroider bland unga kvinnor i fitnessvärlden? En del av er som inte såg det kanske såg det diskuteras i sociala medier. För er andra så medverkade Dopningmottagningen i Örebro i ett nyhetsinslag där de redogjorde för det ökade antalet tjejer söker sig till dem med anledning av upplevda biverkningar från steroidbruk, ofta i samband med tävlingar i Body Fitness‌ och Bikini Fitness‌ .

Ett och annat förvånat, förvirrat och frågande ögonbryn höjdes över målgruppen som förvisso inte är den första en automatiskt relaterar till ryssfemmor och basröst. För en del andra var det hela lite av en no brainer avrundad med lite "Vad var det jag sa?"‌ . De ca 30 000 som enligt regeringens missbruksutredare dopar sig regelbundet är förmodligen bara toppen av testoberget.

I inslaget understryks en otroligt viktig skillnad mellan de "klassiska"‌ klienter mottagningen haft och den "nya"‌ patientgruppen som inslaget handlar om. Representanten från Dopningmottagningen hävdar att förr visste de som kom dit exakt vad de tagit och i vilken mängd. Det nya klientelet ska däremot inte ha koll på vad och hur mycket de fått i sig. Klienterna i den nya målgruppen uppger ofta att deras coach ska ha stått för doseringen. Densamme ska i många fall även ha assisterat med att sätta sprutorna. Flertalet av de som sökt hjälp vittnar om att de trott eller tyckt att dopningklassade medel krävs för att kunna hävda sig i konkurrensen.

Den snabbare muskeltillväxten och återhämtningen som finns att hämta på den sidan staketet kommer dessvärre med ett pris. Ett som kan kosta exempelvis menstruationsbortfall, hormonrubbningar, hjärtproblem, ångest och depression. Betydande håravfall på huvudet samtidigt som kroppsbehåringen ökar förefaller kontraproduktivt för den rätta bikini-looken och den ökända klitorisförstoringen har heller aldrig slagit igenom på bred front. Allt elände ovan kommer självklart inte att drabba alla, en del har tur, vem som har det är tyvärr inte så lätt att veta förrän efteråt.

[

](http://www.svt.se/nyheter/lokalt/orebro/kvinnor-fran-fitnessvarlden-larmar-om-utbrett-steroidbruk)
Det må låta smått overkligt att en ska behöva kura för att hävda sig i startfälten på nationell nivå i Bikini Fitness‌ . Mycket talar verkligen för att det är en gren där det går att göra bra ifrån sig ren. Tillräckligt lång tid med vettig träning innan en väljer att äntra scenen fungerar nog också bra. En anledning till varför användandet ändå ökar skulle kunna vara att vissa grupper eventuellt har för bråttom upp på scen. Iver är en egenskap som gör en benägen att fatta förhastade beslut, kanske än mer ifall beslutet föregåtts av en övertalningskampanj från någon som kan vinna på det...

Så vari består den här målgruppens särart? För mängder av hobbykroppsbyggare är rent spel trots allt det enda alternativet. De gillar verkligen att träna, de är till freds med att tävlandet i sig är en mikroskopisk del av en livsstil, och de kan leva med att inte vinna. Dessa personer inser och accepterar att de ställer upp i ett orättvist startfält hur deppigt det än må vara, och lyckas ofta vända synsätt till att de tävlar och vinner mot sig själva. 

Min gissning är att många av bikinitjejerna innerst inne är hemmahörande i den kategorin, men har råkat tappat koncepten någonstans på vägen. Många, åtminstone utav de jag träffat som är nya till Bikini‌ (även kraftsporter, konditionsidrott med mera) är därtill klassiskt högpresterande tjejer med ambitioner långt ovanför trädtopparna. Tänk dig att du ska åka Vasaloppet‌ men du är den enda som inte får valla skidorna. Du kommer bli varvad innan du hinner säga "blåbärssoppa"‌ . Så måste det kännas att tro eller veta att alla är dopade utom en själv. Så lagom kul för den som verkligen redan ger sitt yttersta. Den som har vinnarskalle men inte känner att det räcker riktigt hela vägen blir lovligt byte. Addera osäkerhet och prestationsångest till det så har vi receptet på en mottaglig adept. Medaljens baksida är inte alltid vacker.

‌ Tänk dig att du ska åka Vasaloppet‌  men du är den enda som inte får valla skidorna. Du kommer bli varvad innan du hinner säga 'blåbärssoppa'‌ .

Den som låter sig övertalas är därför svår att bli arg på, stark vilja och naivitet är vad unga människor är gjorda av. Däremot har de coacher som skor sig på dessa personer, på ett så osportsligt sätt som vi av inslaget att döma kan anta, inte sitt på det torra. Klart att uppvisandet av goda och snabba resultat är det som ger coacher flest kunder. Det är okej så länge moralkompassen tittas till regelbundet. 

Låt oss ponera i att det ingår i en del coachers upplevda arbetsuppgifter att assistera väl införstådda individer på traven med de starkare kosttillskotten. Det må vara hänt, och vad en fullvuxen, påläst individ gör för egna medvetna val är inte min business. Det jag talar om är att det inte är försvarbart att försköna och rationalisera narkotikaklassade preparat för väldigt unga människor. Speciellt inte för de som inte ens har växt klart än. Speciellt inte på ett sätt som utelämnar fakta om riskerna. Speciellt inte när det gäller grenar som Bikini Fitness‌ där kontrollbehovet över den egna kroppen ofta redan är mer än tillräcklig. 

Det är ingen värdig arbetsmetod för den som tänker kallar sig coach. En bra coach har ett ansvar för att agera guide och bollplank. I vissa fall säkert terapeut, lärare och bonusmorsa också, en coach kan och bör vara många saker. Att då prioritera att agera kran är säkert lockande, men det inte särskilt schysst. Att dra ner yrkeskårens rykte för lite fler kunder på kort sikt för osökt tankarna till den där om genvägar och senvägar, ni vet.

‌ En bra coach har ett ansvar för att agera guide och bollplank.

Varje gång jag tagit upp frågan om dopning bland unga tjejer har det formligen haglat nedlåtande kommentarer om hur blåsta och obetänksamma de som faller för trycket är. Då är min motfråga; är det verkligen så urbota korkat? När en får höra från sin coach att "alla andra" trycker, när det finns en stark önskan om att vara en vinnare, och när vi lever i en värld som med otvivelaktig tydlighet signalerar "syns du inte så finns du inte". Är det då så himla ofattbart?‌

Poseringsgrenar, framför allt Bikini Fitness‌ är hype nu, självklart blir scenerna gamblingbord dit många kommer för att prova lyckan. Vems ansvar är det att de ges schyssta förutsättningar? Dels faller det förstås på eget bord. Läs för guds skull det finstilta om du planerar att använda kroppen som experimentverkstad, men det finns fler garanterat inflytelserika aktörer som borde kunna dra sitt strå till stacken. Det skulle väl också kunna vara coachernas, gymmens och SKKFs ansvar? Som det ser ut just så verkar makten primärt ligga hos coacher och profiler, vad dessa förmedlar spelar enormt stor roll. Både publikt och mellan fyra ögon bör det där citatet "With great power comes great responsibility"‌ gälla. Om det sedan var Voltaire‌ eller Spindelmannen‌ som sa det först är något oklart, sak samma, följ det. 

Om skadan så att säga redan är skedd behöver vi instanser på samhällsnivå. Från den redan överbelastade sjukvårds- folkhälso- och idrottsminister Gabriel Wikström‌ s och regeringens sida. Det som behövs rent krasst är deg för att pröjsa för inrättandet av nationella riktlinjer och vårdplaner för dopningmissbruk, förslagsvis de som dopningmottagningen i Örebro redan har arbetat fram. 

Preventivt  arbete är ofta att föredra ur social och samhällsekonomisk synpunkt och där kommer ansvaret till stor del landa hos oss. Alltså alla vi som är tränande, tävlande eller verksamma i branschen. Att tiga ihjäl frågan kanske gick an på 90-talet, men nu är det dags att komma in i matchen. 

Visst är det svårt att förhålla sig till och diskutera omständigheter och förutsättningar för tävlande i poseringsgrenar. Enklast vore att vända bort blicken och låta det naturliga urvalet hantera saken. Fast, nu är det faktiskt människor vi pratar om här, och med respekt för deras och fitnessvärldens väl och ve är det dags att börja lyfta frågan. När artonåriga tjejer börjar flockas på dopningsmottagningar med allvarliga biverkningar de inte hade någon aning om att de kunde få, då måste det tas på allvar. Då ter sig vår kutym att tiga plötsligt ganska missanpassad. Jag säger inte att det är lätt, men vi får försöka hitta en sätt att prata om det. Sköter vi det snyggt förlorar inte ens de mest Metandrostenolonstinna eldsjälarna på det. Snarare skulle en sansad diskussion kunna leda till att även deras agerande och synpunkter förstods av fler, samtidigt som färre sannolikt skulle ta skada. 

De som vill knapra Vitamin T‌ kommer ju att fortsätta göra det oavsett vad som händer. Vissa föredrar helt enkelt den vägen och andra måste ta den. Utan att peka ut någon, så krävs den extra hjälp som dopning ger av många tävlingsaktiva inom många sporter. Då talar jag verkligen inte bara om bodybuilding och kraftsport, det förekommer överallt där konkurrensen är hård. Att ha åsikter om dopning som fenomen är ett minfält att navigera genom och min ambition här är inte att ge mig in där, behåller hemskt gärna alla extremiteter. En åsikt jag gärna framför utan censur är dock denna; 

I-n-g-e-n ska med hjärtat i halsgropen behöva knalla in på en dopningmottagning för att med svansen mellan benen behöva förklara att de inte fattar vad som händer med deras kroppar. Ingen ska behöva utstå kroppsliga men för att de blivit manipulerade av någon som har ett egentintresse i det. Det skulle därtill vara en himla tråkig utveckling om Bikini Fitness-‌ tävlingarna på motionärsnivå inom kort verkligen tarvar schemalagda sprutor. Skulle vi till slut hamna där, oavsett hur mycket skribenter och annat löst folk rynkar på näsan åt det, då ska det banne mig ske utifrån de tävlandes egna önskemål och informerade val, och inte utifrån coachers lukrativa affärsplaner. Oavsett vart kvinnlig kroppsbyggning är på väg så kommer åtminstone jag alltid stå på de tävlandes sida och värna deras välmående.