Det finns vissa koncept och allmänt ganska accepterade saker inom nutritionsforskningen som ofta får lite extra plats när man ska diskutera vilken diet som är mest hälsosam. Ett sådant koncept är de så kallade blue zones, eller blå zonerna, där det påstås att väldigt många människor lever tills de är över 100 år.

Blue Zones som term etablerades av en man vid namn Dan Buettner som först skrev en artikel med titeln ”Secrets of Long Life” för magasinet National Geographic och sedan blev det ett helt koncept där olika dietböcker är det som mest riktas mot individer.

Dan Buettner hittade totalt fem olika platser där han påstod att en stor andel av befolkningen levde längre än 100 och 110 år, så kallade centenarians och supercentarians på engelska. Det som han tog fram som gemensamt för dessa områden var:

  • Att de åt en kost baserad på mestadels vegetabilier
  • Det var få som rökte
  • De hade ganska mycket fysisk aktivitet på måttlig nivå
  • Deras familjer var tajta med stor gemenskap
  • Äldre var socialt engagerade även i hög ålder
  • Ganska låga stressnivåer

Det är dock inte bara Dan Buettner som har lyft fram dessa blå zoner. Det har genom åren utförts ganska många studier på dessa områden i stort och på människorna som påståtts vara över hundra år mer specifikt. Målet har så klart varit att försöka hitta faktorer som eventuellt skulle kunna förklara varför människor lever längre i just dessa områden.

Även jag har nämnt dessa områden ibland i mina texter som ett argument för rådet att äta en kost som innehåller mer vegetabilier än animalier.

En nyligen publicerad artikel i pre-printarkivet bioRxiv framför dock kritik mot den påstådda livslängden i vissa av dessa regioner, vilket jag tänkte skriva om lite kort i den här artikeln (1). Innan jag går in på själva artikeln vill jag dock kort skriva om bioRxiv.

BioRxiv – ett arkiv med studier som ännu inte publicerats

bioRxiv är ett arkiv där forskare kan ladda upp sina studier innan de skickar in sina artiklar och studier för granskning i någon vetenskaplig tidskrift. bioRxiv innehåller därför många artiklar som ännu inte är publicerade i någon faktisk vetenskaplig tidskrift och de har inte gått igenom någon typ av peer review av andra forskare som granskat deras arbete.

Det är ett ganska nytt fenomen med den här typen av förpublicering av nya studier och generellt sett så skulle jag säga att de bidrar med mycket bra då du dels kan ta del av studier som aldrig blir publicerade och dels för att artiklarna som kommer upp ofta får kritik och kan sedan förbättras innan de faktiskt publiceras i en tidskrift.

Även sedan när en studie faktiskt har blivit publicerad så ligger den här första versionen av studien kvar på bioRxiv. Det gör studierna fria för alla även när de är publicerade vilket är väldigt bra för alla som annars inte har tillgång till tidskrifterna via något universitet, sitt arbete eller liknande.

Däremot finns det också problem med bioRxiv och det är att du kan publicera fullständigt skit där. Artiklar som aldrig någonsin skulle publiceras i en tidskrift med lite självrespekt kan ligga där och verka legitima och vara bra forskning. Så det finns även mycket skit på bioRxiv.

Så med allt det sagt så tänkte jag ändå skriva om den här artikeln. Vissa av de påståenden som görs i den har jag kunnat kolla upp själv. Många av de andra har jag ingen möjlighet att kontrollera då de är baserade på statistik från register i olika länder som jag inte har någon tillgång till. Jag bedömer däremot huvudargumentet som rimligt så jag skriver ändå om den här artikeln nu. Skulle det komma fram att författaren bakom artikeln ljugit eller av någon annan orsak fått allting fel i artikeln så lovar jag att jag ska ändra den här texten i efterhand samtidigt som jag väldigt högljutt ska meddela via sociala medier att denna text var fel.

De väldigt gamla var unga för längesen

Den här väldigt uppenbara och löjligt självklara underrubriken för faktiskt med sig en hel del viktigt om du tänker på hur världen faktiskt såg ut för ungefär 100 år sedan. Livet var ett helt annat och förutsättningarna helt annorlunda jämfört med idag.

De skillnader som är mest relevanta för den här diskussionen är dels hur dagens 100-åringars liv har förändrats under tiden som de levt och hur bra länder faktiskt var på att föra statistik över sin egen befolkning kring början av 1900-talet.

Den första punkten är relevant då det kanske inte är så att hur en 100-åring har valt att leva de senaste årtiondena är det som är avgörande för hur länge personen levt om hen levt väldigt olika de första årtiondena.

Den andra punkten är ännu mer relevant då det för 100 år sedan faktiskt inte var säkert att man hade riktig koll på när människor föddes. Detta fenomen är vanligt även idag i vissa mindre utvecklade länder men för 100 år sedan var det många människor som inte hade full koll på hur gamla de faktiskt var. De kunde höfta sin ålder på ett ungefär kanske men vilket år de faktiskt föddes var lite osäkert.

Just den här punkten om dålig statistik för när människor faktiskt föddes är en av huvudpoängerna i artikeln jag nämnde. Förutom att människor faktiskt kan ha haft dålig koll och omedvetet sagt sin ålder fel så tar de också upp att det möjligen kan ha varit personer som överdrivit sin ålder för att få ut en tidigare pension.

När det gäller problemet med dåliga födelseregister så visar författaren endast detta i USA där de bland annat tar upp följande diagram som visar antalet 110-åringar före och efter det att mafn införde födelseregister.

Antalet personer som är över 110 år minskade kraftigt när man började med obligatoriska födelseregister i USA

Under tiden som de olika delstaterna införde obligatorisk registrering så minskade antalet 110-åringar med 69 procent per capita. Samtidigt så ökade dock livslängden i befolkningen i stort med ungefär 20 procent.

Den här datan har jag dock redan sett att den blivit ifrågasatt ganska ordentligt då forskaren bakom den här studien inte berättar om han tagit hänsyn till fler andra faktorer som skulle kunna förklara en del av effekten. Likt att en hel del personer som är över 110 år ännu inte är med i registret eftersom de antingen inte är döda eller att de nyligen har dött (2).

Av någon anledning så presenteras inte heller samma siffror för 100-åringar vilket jag är lite frågande till. I övrigt diskuteras mest 100 åringar och centarians i den här artikeln och det hade därför varit minst lika intressant att se om det fanns några effekter där.

När det gäller långlivade människor i USA så är det inte heller i själva landet där man lever länge utan det är en specifik del av Kalifornien kallad Loma Linda, där man har människor som lever betydligt längre än genomsnittet. Denna grupp nämns inte någon gång specifikt i den här artikeln vilket får mig lite undrande till varför de ens tar upp data för hela USA?

Den här delen av artikeln lämnar mig därför inte särskilt övertygad. Det känns som att författaren här mest vill bevisa sin poäng och att han inte är lika intresserad av att ge en mer komplett bild av situationen.

De som lever längst bor i regioner där befolkningen lever kortast i Italien

Det andra argumentet som tas upp i artikeln mot att de här blå zonerna är något speciellt gäller Italien. I Italien har man haft obligatoriskt födselregister betydligt längre än i USA så där går det inte att visa på någon effekt från införande av det registret..

Istället visar författaren att medellivslängden är som kortast i de regioner där man också har flest människor med en ålder över 100 år. De lyfter fram att de anser att det är högst osannolikt att det finns några människor som av någon orsak lever väldigt länge i en region där människor överlag verkar leva kortast i landet.

Notera dock att de här fokuserar på mängden människor över 100 år istället för 110 år som de gjorde när de tittade på datan i USA.

Hur kan vi någonsin veta om ett födelsepapper tillhör en viss person?

De två delarna ovan är egentligen den enda data som forskaren presenterar som ny i artikeln. Efter det här följer en längre diskussionsdel där han påpekar att det finns tydliga mönster för de regioner som ofta lyfts fram för att de har många 100-åringar.

Sardinien, Ikaro och Okinawa som samtliga tillhör de så kallade blå zonerna är bland de fattigaste regionerna i sina respektive länder. I dessa regioner är medellivslängden ofta bland de lägsta i länderna i fråga och det är även vanligt med rökning och låg utbildning.

Samtidigt finns alla dessa blå zonerna i länder med relativt goda ekonomiska förutsättningar i stort. Alla regionerna har alltså indikatorer som brukar stimulera till ökad risk för bedrägeri.

Det här öppnar så klart upp för att en del kan tänkas ha fuskat med sina papper. Som exempel tar författaren upp ett hypotetiskt fall där en 90-åring tar över födelsepapper från sitt döda syskon på 100 år. Hur ska någon kunna veta detta? Det yngre syskonet vet med största sannolikhet tillräckligt om det döda syskonets liv för att kunna klara av en eventuell intervju och förutom det så finns där inga sätt att knyta den faktiska personen till det riktiga och äkta födelsebeviset.

Här refererar även författaren till andra studier på väldigt gamla personer där man funnit att de ofta har väldigt låg utbildning, röker mer än genomsnittet och en stor andel av dem är inte läskunniga. Generellt sett saker som sänker medellivslängden i en population.

Summering och tankar

Det här var en intressant artikel att läsa. Jag fick dock lite känslan av att han som skrivit artikeln drivits lite väl mycket av att försöka motbevisa eller bara argumentera emot själva konceptet med de blå zonerna. Till exempel så hoppar han mellan att skriva om 110- och 100-åringar i olika delar av artikeln. På samma viss så går det att läsa om medellivslängden ibland och medianlivslängden i andra fall.

Med det sagt så tycker jag att han har en del bra argument för sin sak. Frågan är hur mycket vi egentligen ska lita på personer som är +100 år som står och visar upp sina födelsepapper. Är det verkligen deras papper? I vissa situationer är det ju garanterat så. En del av dessa personer kan säkert bygga upp ett väldigt bra case med genom bilder och annan dokumentation.

Men när vi ser vissa regioner inom större länder där det verkar vara en större andel som blir riktigt gamla samtidigt som dessa regioner i övrigt har dålig medellivslängd och är fattiga med mera så tycker jag att det är rätt att vara något skeptisk.

I diskussionen av artikeln tar forskaren upp en hypotes, som han själv skriver också är medvetet provokativ och till synes absurd. Men den är enligt följande:

Every ‘supercentenarian’ is an accidental or intentional identity thief, who owns real and validated 110+ year-old documents, and is passably good at their job

Denna hypotes känns absurd och jag tror inte på den men den går dock inte att på något sätt motbevisa idag. Så han en poäng.

Till sist vill jag lägga till att den här typen av argumentation eller kritik av ett koncept inte motbevisar konceptet. Det visar bara på en osäkerhet som allt som oftast finns när det gäller den här typen av forskning på människor.