Inget datum i den moderna tideräkningen eller i världshistorien är mer ödesmättat än den 11 september. Så även inom bodybuilding. Den 11 september 1993 klev den uppgraderade versionen av Dorian Yates upp på Mr Olympia-scenen i Atlanta Civic Center. Större än någonsin. 116 välfördelade kilon på 177 cm och hela 8 kilo mer än föregående år, med i princip samma krisphårda form. Tävlingen var över innan den ens hade börjat. Alla andra var bara där i form av statister. Innan den 11 september 1993 fanns det hopp hos den gemene bodybuildern. Oavsett om man huserade i ett litet källargym i närheten av Hauptbahnhof i Leipzig eller på ett flådigt gym på Hampton Drive i Venice så fanns möjligheten att en dag stå där på scenen tillsammans med världens bästa. Nu var den chansen utraderad. Massmonstret var här och det fanns inget vi kunde göra åt det. Alla Lee Labradas , Shawn Rays och deras gelikar fick snällt stå tillbaka för massan som sattes i det främsta rummet. Flera resultat på Mr Olympia efter 1993 vittnar om detta och det smittade även av sig inom amatörbyggningen på världsmästarnivå. Detta spillde slutligen över till ett avlägset land högt uppe i norra Europa – läs Svedala.
Bodybuilding är uppbyggt på tre kriterier: massa, hårdhet och symmetri.
Nu vrider många byggare i vårt avlånga land på sig och i ett proteinfrynkligt tillstånd gör man ett försök att värja sig genom att utbrista: ”Vad fan snackar han om?” . Jo, käre läsare, det här är sanningen. Som hobbyobservatör sedan slutet av 80-talet, tävlande under 90-talet, och slutligen professionell observatör sedan 00-talet är detta kalla och hårda fakta. Vi kan inte värja oss från faktumet. Hur mycket man än vill. Bodybuilding är uppbyggt på tre kriterier: massa, hårdhet och symmetri. Inget bör vara mer än det andra och alla tre kombinerat i en perfekt blandning blir oftast en vinnare. Ganska enkelt om man tittar på det helt kliniskt. En strävan att hela tiden förbättra sig jämfört med tävlingen innan har genom alla tider varit drivkraften hos de flesta tävlande. Man visste vilka ramar man hade att följa och man gjorde allt för att hålla sig innanför dessa. Inte tappa massa i förhållande till hårdhet. Inte vara för hård för att se för liten ut. Listan kan göras lång. Alla som tävlat någon gång känner till tankarna som man suttit med där på gymmet, i soffan hemma eller i bilen på vägen hem. Allt man ville göra var att hålla sig till sin gameplan och att den skulle ge frukt på tävlingsdagen.
[youtube code="j9RJ13fVRfA?feature=oembed"]
Tre veckor före Mr Olympia 1993 genomförde Kevin Horton en plåtning med Dorian. Bilderna därifrån är bland de mest mytomspunna vi sett, och de visar också tydligt att Dorian tagit sin fysik och därmed byggningen till ett helt annat ställe.
Men när standarden helt plötsligt höjdes en nivå – eller snarare flera nivåer – var man tvungen att ändra sin gameplan. Vikten att lägga på sig maximal massa övervägde och det som oftast fick på tafsen var främst hårdheten och sekundärt symmetrin. Det blev den krassa verkligheten för många tävlande och främst ju högre upp i viktklasserna man kom. Utan att nämna några namn finns många inhemska byggare som fallit för detta Damoklessvärd. Hade de hållit sig till sin gameplan baserat på grundinställningarna för bodybuilding hade de presterat på max. Nu blev det inte så och inga blev mer besvikna än de själva. Från att ha en pallplats inom räckhåll blev de rånade av en gärningsman utan vapen. Man gav snarare bort chansen helt gratis utan några som helst förbehåll. Kvar stod de där utan medalj av ädlare valör och en stukad självkänsla.
En del tävlande struntade i detta faktum och körde på i gamla hjulspår – det som alltid funkat det funkar. De lyckades var och varannan gång och kunde maximera sin potential för varje tävling, men för bodybuildingcommunityn var skadan redan skedd. Massa regerar, men alltför få kunde axla ansvaret som detta innebär och många med potential föll bort längs vägen. Detta kan man lätt se om man tittar på antalet tävlande i främst de tyngre klasserna i bodybuilding som minskat drastiskt sedan slutet av 90-talet.
Jag vill dock lägga större skuld på det egna ansvaret men också på utomstående faktorer som vårt informationssamhälle skapat, dvs. andras förväntningar.
Men vem är då felet till detta? Ska vi lägga skulden på Dorian ? Nej, självklart inte. Ett kombinerat ansvar mellan domare, tidens tand och evolutionen vore kanske det enklaste svaret. Jag vill dock lägga större skuld på det egna ansvaret men också på utomstående faktorer som vårt informationssamhälle skapat, dvs. andras förväntningar. En känsla att hela tiden kunna passa in, att duga och att vara andra till lags är ett fenomen som sociala medier skapat under det senaste årtiondet och det har blivit en lavin som nästintill inte går att stoppa. Alla vill vara störst, bäst, snabbast eller fräckast, och nu kan man dokumentera det på någon sekund för att sedan dela det med tusentals människor över hela världen med ett knapptryck.
Ett klart bevis på att min tes har förankring i verkligheten är den framgång som Classic Bodybuilding [(1)] skövlat den senaste tiden. En klar distinktion mellan längd och vikt tvingar deltagare att hålla sig inom givna ramar och således blir det lättare att hålla balansen mellan massa, symmetri och hårdhet. Som byggare av den gamla skolan där källargym, Eleiko, trasiga träningskläder och gainers är ord behäftade med kärlek bär det emot att säga detta. Så många gånger som jag upprörts över hur duktiga Classic-byggare äntrat scener landet över och det enda jag tänkt var hur bra de skulle vara i ”riktig” byggning om de lade på sig lite mer muskler. Men man måste erkänna att man kan ha fel och så även jag. Hur ledsen jag i själen egentligen blir när jag tänker på den där ödesdagen den 11 september 1993 så kanske jag måste acceptera faktum. Och för att citera Rocky Balboa i slutscenen på Rocky 4: ”If I can change – everybody can change”.
Jag förlåter dig Dorian. Du visade vägen, men många har kört i diket efter att ha valt din väg.
Byggaren av idag som idogt dricker sin funktionella dryck och läser detta kanske känner att den nu famlar i ett tomrum efter att så bittert blivit påmind om den krassa verkligheten. Men misströsta icke, syftet med denna artikel är att få upp ögonen för den givna ramen. Massa, symmetri och hårdhet är något att alltid förhålla sig till. Oavsett om man vill tävla i bodybuilding, Classic eller den där grenen där man har badbyxor på sig. Offra inte hårdheten till fördel för massan, det är sällan någon blivit bortdömd för att ha varit för hård. Det händer dock var eviga tävling att flertalet blir bortdömda för att formen haft övrigt att önska. Strunta i vad belackare, tangentbordsbyggare och annat löst folk på sociala medier säger. En väl balanserad diet, rikligt med kardio och anpassad styrketräning är fortfarande nyckeln och kommer så vara. No matter what. Jag förlåter dig Dorian. Du visade vägen, men många har kört i diket efter att ha valt din väg.
Med förhoppning om att få se grymma fysiker på scenen i Solnahallen den 2-3 maj!
Fredrik Age, byggarnörd
