"Sådärja! Kom igen nu, inte långt kvar!" Orden når knappt fram genom luften som är tjock av adrenalin att det skulle gå att skära igenom den. Var ljudet kommer ifrån är för tillfället omöjligt att bestämma – men det spelar ingen roll, för hon är där någonstans i närheten och hon har min rygg. Alltid.
Utan henne skulle träningen inte vara densamma. Utan henne skulle hälften av de tilltänkt hårda passen ställas in och andra hälften skulle bli otjänligt slöa eller bara mycket tristare. Det är så lätt att bli lat och oinspirerad när man kör mol allena och endast står till svars för sig själv, ett vakande öga fyller en funktion. Hade jag bara velat ha just det där vaknade ögat och lite hejarop hade jag dock kunnat anlita vilken pt som helst men nu har jag någonting bättre, någonting som alla tränande människor borde ha. Det är nämligen inte bara nivån på träningen som höjs när hon är med. Det är nivån på livet i sig.
Vi är som natt och dag på många sätt. Jag är snart trettio, hon är nybliven myndig, jag är kort och mörk, hon är lång och ljus, hon är stark på riktigt, jag är en teoretiker med ett träningsintresse som vida överskrider talangen. Det viktigaste delar vi dock utan tvekan; båda älskar vi att träna. Vi har valt att spendera merparten av vår fritid på den här härliga lekplatsen för vuxna som i folkmun kallas gymmet, för att efter bästa förmåga stärka fysiken och pannbenet.
Det är hit vi längtar de där sega timmarna en mulen tisdag, och det är hit vi kommer för att fylla på med livskraft via både folket och aktiviteten. Det är tack vare den här platsen, vårt andra hem, som vi trots våra olikheter kommit att bli systrar, familj. Hur våra resor hit än må ha sett ut så har det någonstans på vägen blivit så att vi nu lever stora delar av livet i ett slags gemensamt hem som vi ständigt bygger ut, renoverar och boar in oss i.
Lorena med sin bästa träningskompis.
Ett hem ska enligt konstens alla regler byggas på en stabil grund. Den grunden är vår vänskap. Det ska råda någon typ av struktur och ordning på golvet och det består här av träningsupplägg, set och reps. Kommunikation, lyhördhet och dialog är sedan taket som håller oss skyddade från ovädret. Källaren i hemmet representerar det mörker som vi vet ibland krävs för en rejäl prestation. Du vet säkert allt om det mörkret, det är det där svarta som jag ser så tydligt i hennes blick när hon tar tag i skivstången för sista varvet på en helvetesWOD eller när hon tar sats och manglar upp tresiffrigt i basövningar efter att ha tränat i mindre än ett år. Källaren är inget ställe/tillstånd man vill vara i hela tiden, för det är kallt och mörkt, men ibland är det väldigt tackseamt att kunna gå ner där och hämta kraft ur förråden.
Det som gör henne helt unik är således inte hur duktig hon är, hur hårt hon kör eller ens att hon lyfter mitt ego ibland omotiverat mycket. Hennes kvalitet är av mycket mer komplex karaktär.
Vi tillåter varandra leva här, på alla våningsplan. Det som gör henne helt unik är således inte hur duktig hon är, hur hårt hon kör eller ens att hon lyfter mitt ego ibland omotiverat mycket. Hennes kvalitet är av mycket mer komplex karaktär.
Det som gör just henne unik och perfekt som wingwoman för mig är att hon:
1: Ser till att passen blir av. Ett exempel: Jag älskar inte att styrketräna på morgonen, men jag vet att det oftast blir bättre tryck på morgonpasset med henne än det på eftermiddagen med mig själv. Om inte så har jag alltid frigjort tid under eftermiddagen till annat, fått umgås lite och laddat upp med positiv energi för hela dagen. Ett annat exempel: Hon fortsätter skriva och föreslå träning fast jag vet att jag är helt omöjlig med tider allt som oftast.
2: Väl på plats har hon alltid en öppen approach och vi provar både nya träningsformer och avancerar i gamla. Hon har idrottsbakgrund och grundtanken om ständig progression sitter i ryggmärgen på henne, och jag är ofta mer intresserad av att bli helt slut och att leka, så vi skapar alltid utrymme för både allvar och lek. Båda fyller sin funktion utmärkt!
3: Hon vill komma överens – utan att för den sakens skull vara rädd för att säga sin mening.
4: Hon är otroligt inkännande som person och verkar ha en inbyggd radar som signalerar till henne exakt vad jag behöver under passet. Om vi/jag behöver "gå ner i källaren" och grinda så säger vi i stort sett inte ett ljud (utöver allmänt gutturalt gymstånk och svordomar). Är det mera leknivå på passet men fortfarande jobbigt belönar hon mig med hejarop och pepp, jag försöker naturligtvis ge tillbaka motsvarande men kan omöjligt säga huruvida det lyckas eller ej.
5: Hon anpassar sig inte träningsmässigt. Hon gör sitt bästa, inte mitt bästa. Vi har helt olika styrkor och svagheter, och definitivt ofta olika dagsform men det är inget hinder eftersom vi försöker utforma passen så att båda ska kunna köra sitt "dagsbästa". Det är liksom inte meningen att vi ska bli enäggstvillingar bara för att vi är systrar. Vi stöttar hellre varandra där vi är.
6: Hon är inte rädd för att verkligen ta i, ingen oro för hår och smink som riskerar att hamna i olag här inte! Befriande! Hon är inte heller främmande för att ta det lite lugnare om hon är sliten även om vi båda med handen på hjärtat behöver bli lite bättre på att chilla. Men när vi tar det lugnt är det för att vi behöver det, inte för att vi är oroliga för att vara småfula medan vi tränar. Det är en bonus om vi på sikt skulle råka bli snygga sen, efteråt.
7: Efter passet tar vi oss i regel alltid tid för en skön, viktig och fin stund då vi pratar igenom det vi precis genomfört. Hur kändes det? Vad var värst respektive bäst? Vad kan vi förbättra till nästa gång? Utvärderingen funkar som både nedvarvning och lite bekräftelse/ryggdunk som jag tror alla behöver mer eller mindre.
8: Den sista punkten är förmodligen den viktigaste; Hon dömer mig aldrig. Hon kan ge konstruktiv kritik, absolut, men det är ju bara fördelaktigt. Hon skulle rent teoretiskt kunna se ner på så många grejer med mig, och välja någon helt annan att träna med eftersom hon är en så oerhört begåvad atlet och klarar saker jag knappt vågar drömma om, ändå är det som om vi hittat nånting särskilt, en ömsesidig respekt.
Hennes förmåga att alltid vilja bli bättre än igår i kombination med ödmjukheten och lyhördheten som lyfter upp mig och många andra, gör henne inte bara till världens bästa träningskompis utan till den lillasyster jag alltid önskat mig. Tack för allt vi gjort och allt som komma skall E , du kommer gå långt.
