På gott och ont lever vi i en värld där vi vet allt om alla inom loppet av sekunder från att det skett. Vi uppdateras ständigt med vad våra vänner, bekanta och idoler gör i realtid flera gånger om dagen. Detta kan tyvärr leda till att folk inte har något att prata om när de träffas fysiskt, eller ännu värre att de överhuvudtaget inte ser behovet av att träffas rent fysiskt. För visst är väl ändå halva grejen med att ses, att få uppdatera varandra med vad vi gjort, hur det kändes och hur det blev?
– Jag såg att du var och surfade på Bali, vilka feta vågor du hade! Och så käkade du på det där stället som ligger nere i hamnen som har världens bästa grillbuffé. Och det var då du träffade min gamla klasskompis Jonas från högstadiet väl, och så hängde ni tillsammans de sista två dagarna innan ni åkte hem? Skön snubbe den där Jonas eller hur!? Tråkigt att resan skulle sluta med en maginfluensa bara, men satan vad fint att ni blev uppgraderade till första klass på flyget på vägen hem. Då kan man leva med att flyget blir försenat ett par timmar!
Vad svarar man på det? Han som ”ställde frågan” berättade ju precis allt du gjort och upplevt under semestern från det att du tog bussen ut till Arlanda till dess du landade igen.
– Eh, ja, det var grymt ju! Tystnad… Öh, har du sett det här kattklippet förresten? Katter är roliga de små liven!
Detsamma gäller träning. Tänk om alla spenderade en tiondel så mycket tid på att faktiskt träna som det spenderas att titta på, följa och kommentera andra som tränar i sociala medier.
Man scoutar internet, Facebook och Instagram, följer allt och alla inom kost och träning för att se precis hur bra man kan bli och exakt hur man ska göra för att ta sig dit. Man stirrar sig så blind på alla intryck och information att tiden helt plötsligt flugit förbi och du hinner inte träna idag heller. Men imorgon, då jävlar ska du bli stor.
Jag tycker såklart att det är helt fantastiskt att vi följer hurtiga bullar på sociala medier, annars hade ju ingen bemödat sig med att läsa det jag skriver. Men det som inte får hända, och som jag tror händer lite väl ofta, är att motivationen som syftar till att appliceras och sättas i praktik ofta stannar vid skärmen istället för att tas i bruk. Och då är det ett problem på riktigt helt plötsligt. Det fallerar istället i dubbel bemärkelse då den ökade nivån av träning inte bara uteblir – den nyfunna motivationen till trots – vi kommer samtidigt ännu längre från stålet som gör oss stora och starka.
En teori om vart det går snett är möjligen att vi tenderar att följa personer som är så långt mer avancerade i sin träning och kosthållning att de inlägg och metoder de marknadsför inte är i närheten av applicerbara i ens egen vardag. Samtidigt säger jag inte att det är direkt konstigt att man hellre ser någon göra 50 st enarmschins med en tjuga i bältet än att titta på någon som postat en video där de väljer att ta trappan istället för hissen när de gått av tunnelbanan på väg till jobbet. Fast egentligen är det antagligen just den motivationen som får en att ta första steget mot en reell förändring de flesta skulle behöva ta på sin resa mot de viktade enarmschinsen. Om det sedan handlar om det lika uttjatade som urtråkiga i att ta trappan istället för hissen eller att äntligen få tummen ur och betala en skicklig styrketräningscoach att skapa en seriös periodisering inför din första fitnesstävling är ovidkommande. Avgörande i frågan är att motivationen puttar dig i rätt riktning, oavsett åt vilket håll det nu må vara.
Istället vill vi hela tiden bli ”wowade”, allt som inte är extraordinärt passerar radarn obemärkt förbi. Vi människor är väldigt simpla varelser, banala om du så vill (vidare läsning om detta hittar du här), som med ytterst enkla medel förtrollas och släpper allt vettigt vi har för händerna på en millisekund om vi bara utsätts för rätt typ av stimuli.
Vad är då rätt typ av stimuli?
Jag menar att det handlar om halvnakna supersnyggisar, glänsande muskler, all typ av dubbelpanerad mat eller dränkt i smält ost och dyra leksaker. Allt detta förpassar den sociala mediekonsumentens intellekt tillbaka till neandertalarnas tid med omedelbar verkan. Ju orimligare överdåd vi ser desto högre grad av stimuli.
I en större utsträckning tror jag det gäller oss fullvuxna män som på något vis verkar mer lättmottagliga än kvinnor. Vi tycker det är läckert, vi avundas det, vi vill ha det och vi vill ha det nu. Och gärna ska det komma helt täckt i smält ost. Full jackpott är när en halvnaken tjej bredvid en herre med saftiga biceps i en sportbil dränkt i smält ost fladdrar förbi i flödet – ding ding ding, alla cylindrar tänds simultant och med full kraft.
Och likt skräpmat blir vi inte mätta och belåtna av stimulit, tvärt om blir vi giriga, vi vill ha mer och vi vill ha det nu. Vi skrollar vidare, hittar ett nytt stimuli (en pizza med ost inbakat i kanterna – wow!), vidare till nästa (en vacker tjej iklädd bikini på stranden – pang!!) som följs av ett tredje stimuli (en halvnaken tjej som äter smält ost – superwow!!!).
Och rätt vad det är har inte bara minuter utan timmar passerat. Samtidigt i ditt mellanmjölksland tar du dig in till köket, tar fram en skiva Skogaholmslimpa, brer den med Lätta (blir ju mindre kalorier så) och skivar på en skiva neutral hushållsost (26% fett, det är lagom) häller upp ett glas kallt mjölk och går och lägger dig.
Imorgon sätter du igång. Imorgon blir den första dagen i ditt nya liv. Sedan vaknar du, öppnar du upp telefonen, trycker på Instagram-ikonen och BAAAAM (stimuli) och du är fast igen.
Vi har kommit till en punkt där vad andra gör har blivit mer intressant än vad vi själva borde göra. Vi får mer tillfredsställelse av att se andra människor leva våra drömmar, göra det vi vill göra och kanske allra främst ser ut som vi vill göra än att sätta igång vår egen resa dit, eller åtminstone i någon riktning åt samma håll. Genom att vara rädda för att missa något viktigt gör vi ingenting alls.
Jag uppmuntrar alla att även i fortsättningen följa dessa övermänniskor och bli hänförda av deras skicklighet, elegans och övermänskliga prestationer. Men om du inte redan är i närheten av dem, sätt åtminstone igång och sikta på att bli hälften så bra och sätt det i praktik med start igår. Det gäller alla, oberoende av om det är cykel till jobbet eller SM-tecken i badbyxa som hägrar.
Följ inte bara idolerna på Instagram, följ även med in till gymmet och kasta runt lite tunga grejer. En vacker dag kanske andra istället följer dig när du krossar kokosnötter mellan bröstmusklerna. Men fram till dess är det bara hårt och målmedvetet arbete som gäller.
Så lägg ifrån dig telefonen för ett par timmar, ta i till du spyr och sedan lite till, och när det är avklarat för dagen – hänförs bäst du vill av vad andra gör, för nu har du gjort det själv också.
