Jag har vid tidigare tillfällen varit inne på hur svårt det är att få barn att röra på sig. Tagit upp det delikata problemet med att som vuxen försöka få sina små att vilja hoppa, springa och studsa när det finns alternativ som stavas datorer, smartphones och surfplattor. Allt det där känner de flesta av oss allt för väl till. Tyvärr händer det inte allt för mycket med folkhälsan vad det gäller våra barn. Och sker det något, ja då är det tyvärr åt fel håll det barkar.
Antalet timmar skolidrott har stadigt minskat under en mycket lång tid. Bredvid detta faktum står det också klart att ju större barnen blir, desto mer verkar de vara benägna att hoppa över idrotten. Glömda kläder, ont i en tå eller vanligt simpelt skolk verkar tyvärr ligga närmare till hands än viljan att svettas. Detta samtidigt som siffror från The World Obesity Federation talar sitt tydliga språk: om tio år kommer det i världen finnas cirka 268 miljoner barn som kan klassas som medicinskt feta, i åldrarna 5-17 år. Det mesta av denna explosivt ökande kurva kan givetvis kopplas till allt mer raffinerade, sockertäta livsmedel. Men i kombination med en ökad inaktivitet, så är det ingen vacker framtid som presenteras våra barn. Snarare är den tjock, seg och överöst med socker. Med följdsjukdomar som förut var enkom reserverade för vuxna.
Jag menar givetvis inte att hela lösningen återfinns i skolidrotten. Inte heller är det min åsikt att de idrottslärare som idag sliter för att göra ett så bra arbete dom kan, gör något fel. Men, skolidrotten kan för många av våra yngre medmänniskor vara en fantastisk inkörsport in i tankesättet att förstå att rörelse och fysisk aktivitet faktiskt är något kul. Något fantastiskt. Istället verkar ämnet idag vara något som många undviker. Vad kan vi då göra åt det? För, hur många av oss minns inte idrotten i skolan som något ångestfyllt? En timme där allt mest gick ut på att överleva och inte göra bort sig fullständigt, medan de som var duktiga på bollsport fick sin stund i rampljuset. Det skapar ju inte direkt att lust för att röra på sig utanför skolans fyra väggar, eller hur?
Vad kan vi då göra åt det här? Hur stimulerar vi barn till rörelse, som ett av alla verktyg mot den ökade fysiska ohälsan? Solklart är väl att vi måste tänka i andra banor. Jag vet att skolidrott inte enkom handlar om bollsport och orientering, men en allt för stor del av den är i mitt tycke alldeles för detaljstyrd. Idrottslärare får inte utrymme att vara kreativa, därför att läroplanen ger dem alla väldigt fasta ramar att arbeta med. Och följden blir att skolidrotten för många blir tråkig, oinspirerande och hemsk. Varför då inte tänka utanför boxen? Varför inte låta ungarna lyfta mer skrot än att kicka på en boll eller försöka läsa en duggregnsblöt A4-karta i skogen?
Barns och ungdomars kroppar är som gjorda för att lyfta vikter. Fallenhet för att spela fotboll och innebandy har inte alla, men en människas kropp, så väl stor som liten, är faktiskt gjord för att lyfta tunga saker. Och nej, det är inte farligt för barn eller ungdomar att lyfta vikter, så länge dom gör det med överinseende av någon vuxen som kan coacha och guida. Senare tids forskning har vidare påvisat att träning med vikter inte alls påverkar barns tillväxtzoner eller muskelutveckling negativt. Tvärtom faktiskt. Barn och ungdomar som lyfter vikter har faktiskt mindre benägenhet att skada sig, om man jämför med vanliga sporter så som fotboll och handboll. Snabbt sammanfattat är det således lättare och mindre riskfyllt för barn att lyfta skrot, än att låta dem sparka fotboll. Ändå är det väl betydligt mer bollsport än styrketräning vi ser på skolidrotten, inte sant? Med följden att kanske framförallt "mindre sportiga" killar och tjejer totalt tappar lusten för allt vad fysisk aktivitet heter. Och det klandrar jag dem minsann inte alls för. Klart som tusan datorn lockar mer i så fall.
I bland annat USA , västvärldens mest feta land, görs nu lovande försök för att bekämpa det tvåhövdade problemet med i barnens ögon tråkig skolidrott och stillasittande livsstil. I Chicago får skolungdomarna istället för "vanlig" idrott testa på crossfit, med allt vad det innebär. Burpees och kettlebellsvingar blandas friskt med grunderna till tyngdlyftning, där barnen får starta med plaststavar. Allt för att få en så säker grund som möjligt. Försöken med crossfit har varit mycket uppskattat bland ungdomarna, som framförallt uppskattade att det fanns något för alla att känna sig bra på inom crossfit, jämfört med vanlig skolgymnastik.
Kanske är det just det som är lösningen till att få fler barn och ungdomar att röra på sig? Att hitta något där alla får känna sig bra och duktiga. Just därför tror jag verkligen att styrketräning med vikter kan vara något för våra svenska barn. Tänk dig själv att aldrig ha fått känna dig duktig på skolidrotten. Du har mest varit en doldis, en lätt överviktig liten person, som mest är i vägen för alla andra. Men så, plötsligt står du framför en stång, placerad på marken. Din lärare visar hur du ska göra och uppmanar dig sen att lyfta stången från marken till strax nedom naveln. Och som genom ett trollslag lyfter du mer än någon annan i klassen. En ny känsla vaknar inom dig! Det här var kul! Du är stark! Du är mäktig! Du vill lyfta mer!
Förstår du hur fantastisk denna nyupptäckta känsla skulle kunna vara för våra unga pojkar och flickor? Begriper du vilken kraft slammer med vikter och stänger kan ha, jämfört med ljudet från en studsande basketboll? Jag säger givetvis inte att ungarna BARA ska lyfta skrot. Men att de ska få göra det i högre utsträckning än de gör i skolan i dagsläget, ja det tycker i alla fall jag borde vara en självklarhet. För, det är inte farligt. Det kommer inte förstöra våra barn och ungdomars kroppar. Vad som däremot sakta förstör våra unga vänners kroppar och hjärnor, är den ständiga känslan av att inte vara bra på något fysiskt. Att ständigt bli vald sist på idrotten. Och där, där kan en sådan enkel sak som att lyfta skrot vara skillnaden mellan en hälsosam eller ohälsosam framtid.
Mer rörelseglädje (och mer slammer med vikter) åt folket!
