Från barnsben mäter vi oss mot varandra. Vi reder ut vem som är smartast, snabbast, hoppar högst, kastar längst och flirtar bäst. Även individer som saknar egen tävlingsinstinkt dras oftast med i kampen, som ivriga påhejare. Du kan älska eller hata det, men beteendet är en vital del av mänskligheten och förmodligen den primära orsaken till varför vi inte längre klättrar i träd annat än för det höga nöjets skull.
Ett rimligt antagande är att de flesta som hänger här på Tyngre.se, likt jag, redan som barn hade en kategori som hägrade över de andra: styrka. Jag ville veta vem som var starkast. Jag ville vara herren på täppan. Precis som du. Det är något med just råstyrka som håller en särskild tjusning. Kanske för att andras styrka på ett ögonblick kan vändas till förskräckelse. Kanske för att inte besitta mest är en frustration i sig. Kanske bara för att det är så vansinnigt vackert att se det oförstörbara brytas itu.
Det är något med just råstyrka som håller en särskild tjusning.
Vilket tar oss till kraftsport. Redan som ung fängslades jag av allt som till största delen går ut på att en utövare får visa att hen är starkare än alla andra. Tyngdlyftning, brottning och armbrytning var häftigt, för att använda ett ord som mitt sjuåriga jag hade gillat. Sedan började TV3 sända strongmantävlingen Världens starkaste man och jag föll pladask. Magnus Ver Magnússon, Jouko Ahola och Magnus Samuelsson besatt styrka jag fram till dess inte anat existerade inom mänskligheten. Stockar jonglerades, traktordäck förpassades till atmosfären och jorden skälvde. Det var det ultimata kraftprovet. Enkelt att förstå, enkelt att mäta, enkelt att älska.
I dag har kärleken riktats mot en annan kraftsport. Pompa och ståt har bytts mot skrammel av stål. Anledningen är enkel. Styrkelyft (av det klassiska slaget) är en sport jag kan utöva själv. Jag behöver inte tillgång till en lada full av specialutrustning, allt som krävs är att jag traskar till närmaste gym och plockar upp en skivstång.
Philip under en resa till USA, sommaren 2014.
I takt med att jag fick upp ögonen för styrkelyft förändrades också min egen träning. Maskiner ersattes med baslyft. Framsteg gjordes snabbare än någonsin. Plötsligt var jag stark för att vara jag. Det är en resa som pågått i ett par år nu, utan slutdestination i sikte. Jag har till och med nått nivån där tanken på att själv delta i riktiga tävlingar lockar. Och det är där skon klämmer. Jag närmar mig världen av styrkelyft med försiktiga steg, men är inte säker på att jag gillar allt jag ser.
Arrogans, förakt, hetsjakt. Världen är full av korkade människor för den som letar, men det är också lätt att idiotförklara folk av ren och skär ovilja att se andras perspektiv. Ingenstans inom världen av styrkelyft är detta tydligare än när vi pratar om bänkpress. Det där lyftet som varken handlar om att böja djupt nog eller lyfta rakt upp utan att skjuta in låren under stången. Det heliga lyftet även för folk som inte tränar. Det eviga samtalsämnet.
Nåde den som ifrågasätter styrkelyftares bänkteknik, särskilt om vi pratar om lyftare som i okunniga betraktares ögon överpresterar genom att förkorta lyftvägen till oigenkännlighet. Undertecknad var själv en av alla dessa amatörer. En som vid den första kontakten med sporten ifrågasatte varför vissa lyftare tilläts pressa stången med så litet rörelseomfång att jag missade hela momentet om jag råkade blinka.
Philip bänkar – 2014.
Tids nog växte jag upp. Ett par hundra egna bänksessioner senare finns det få saker jag drömmer mer om än att kunna förkorta min lyftväg åtminstone en decimeter till, för att kompensera schimpansarmarna längs min sida och en dag själv mäkta med en mustig bänkpress utan att skada axlarna. Ändå dröjer sig den initiala, dåliga smaken kvar. Visst, jag förstår numera hur löjeväckande svårt det är att brygga som en gymnast. Jag fattar hur ont det gör. Jag vet hur mycket träning som ligger bakom. Men jag har också kvar insikten om hur urbota fånigt fenomenet ter sig för den som bara vill se män och kvinnor mäta sig i episka kraftprov.
I slutändan är det vad frågan handlar om. Vi vill alla veta vem som är starkast. Inte vem som är smidigast. Inte vem som har kortast armar.
Starkast.
Svenska Syrkelyftförbundet är en del av International Powerlifting Federation (IPF) och följer deras påbud. Så här ser reglerna för bänkpress ut, något förenklade: Huvud, skuldror och minst halva röven ska ha kontakt med bänken; stången ska greppas med tummarna på motsatt sida från resten av fingrarna; greppavståndet mellan pekfingrarna ska vara max 81 cm; och hela skosulan ska ha golvkontakt. Lyftet får underkänt om huvudet lyfts under pressen eller om fötterna vidrör bänken eller förflyttas utan total golvkontakt. Dessutom tillåter man inte ”onormal satsning” från bröstet, vilket är så där lagom vagt. Och då har vi inte ens gått in på hur stången ska lyftas ut, stoppas på bröstet och låsas ut. Mycket att hålla reda på för en nybörjare, men rinnande vatten för någon som gjort ett gäng tävlingar – antar jag, som inte själv är där än.
Grejen är att regler kan ändras. De ovan är IPF:s och får ändå sägas bjuda en hyfsat strikt version av bänkpress som styrkelyft. Men är versionen strikt nog för någon som bara vill njuta av starka individer som lyfter tunga saker? Eller kanske för strikt? Om vi bara är intresserade av att se så mycket vikt som möjligt förflyttas genom tid och rum, borde vi låta lyftarna spjärna upp på tå, satsa hur mycket de vill från bröstet och lyfta på såväl huvud som ändalykt om det gagnar deras potential. Om vi å andra sidan vill få till en så strikt – och rättvis – mätning av reell styrka som möjligt, finns det en reglering som saknas: hur långt stången måste färdas från bröst till utlåsning. I dag är detta helt oreglerat, då den enda begränsningen är lyftarens förmåga att brygga i kombination med hens armlängd. För lyftare som förmår en rejäl brygga och dessutom är utrustade med stumpar där andra har kranar, går det att minska stångens färd genom luften – enkel väg – till under decimetern. Jämför det med en osmidig lyftare med långa armar, vars press hamnar närmare halvmetern. Oavsett hur många argument som läggs fram om hur svårt det är att brygga, går det inte argumentera emot att det krävs mer styrka för att låsa ut 200 kg som färdas 50 cm från bröstet i stället för 10. Regler kan ändras och om vi kan reglera ”onormala satsningar” från bröstet, kan vi reglera ”överdrivna bryggor”. Godtyckligt, absolut, men att instruera domarna att stävja lyftvägar som förefaller understiga förslagsvis två decimeter, är inte hjärnkirurgi. En sådan gräns lämnar fortfarande gott om utrymme att brygga upp för att skapa anspänning och skydda axlarna.
...det krävs mer styrka för att låsa ut 200 kg som färdas 50 cm från bröstet i stället för 10...
Att vi inte gör det är vad som förbryllar många som kastar ett öga på styrkelyft, i hopp om att finna en genuin kraftmätning. Det är vad som i sin tur föranleder – visserligen osmidigt formulerade – kommentarer i sociala medier om hur fånigt det ser ut. Vi kan ägna dagar åt avfärda synpunkten som ren och skär ignorans; den dåliga smaken uppstår först när folk som borde veta bättre går i svaromål. Det är långt mellan sansade repliker, i stället fylls kommentarsfälten snabbt på med idiotförklaringar, pöbelmentalitet, spott och spe. ”Men testa själv då, rövhatt!”, är en mild variant.
Arrogans, förakt, hetsjakt. Enbart för att någon dristar sig att ha en – oftast osmidigt formulerad – avvikande åsikt om vad som utgör en godkänd bänkpress. För att någon annan inte läst IPF:s bestämmelser om hur en godkänd bänkpress ska utföras. För att någon annan inte vet vad du och jag vet.
Själv vet jag inte om styrkelyft någonsin kommer bli en sport för andra än de närmast sörjande. Det är fullt möjligt att endast vi som själva betuttat oss i utövandet av knäböj, bänkpress och marklyft förmår se förbi det spartanska tävlingsupplägget, när pompa och ståt frestar annorstädes. Är det så finns det inte mycket att göra.
Min gissning däremot, är att lyft som i novisers ögon framstår som annat än en kraftuppvisning, inte hjälper sporten vinna ny mark. Och utan ny mark kommer styrkelyft förbli en klubb för inbördes beundran, medan exempelvis strongman och crossfit skördar framgångar inför större publik.
Philipär en frihetstörstande copywriter som enligt egen utsago lyfter skrot, tappar hår, dyrkar whisky och röker cigarr. Hans fru Ronja är även hon en dängare på att lyfta tungt. Du ser mer av Philip påhttp://instagram.com/philipwildenstam.
