New year, new me.

  2020 is my year!

  Känns det igen? Den som inte sitter gömd under en sten bombarderas just nu med bilder och inlägg från individer med en nytänd eld inombords. Det nyutsprungna året för obönhörligen med sig löften om en vältrimmad kropp, träning minst tre gånger i veckan och/eller en radikalt förändrad kost. 

  Bort med vitt bröd och alkohol. In med broccoli och ph-neutralt vatten. Träningskläder och gymmedlemskap säljer bättre än pizza på nyårsdagen.

  De flesta av oss som andas träning i någon form fungerar även som dess ambassadörer. Året runt står vi redo att både förklara och försvara vår motionsform inför nyfikna och frågvisa. Vi släpar med vänner, bekanta och deras avlägsna fastrar till gym, boxar och träningslokaler. Allt för att vi vill få andra att förstå det underbara med just det vi ägnar vår fritid åt.

  Men, kring mellandagarna är det som om denna annars så fina, toleranta sidan hos många försvinner i samma takt som att magen pyser ut över byxkanten likt en överjäst deg. Sporadiskt dyker elaka bilder med fyndiga kommentarer upp i den sociala häxkitteln av medier. Nybörjare och nyfrälsta liknas vid zombier, gräshoppor eller för den delen elaksinnade Stormtroopers från Star Wars. Allt för att de hittat glädjen i samma sak som vi själva gjort.

  Fenomenet liknar det som finns mellan vissa bodybuilders/crossfitare/styrkeatleter, där det drivs och hånas friskt mellan motionsformerna, med skillnaden att denna sorts hat aldrig verkar ta någon paus, oberoende av var på året vi befinner oss. 

  ”Crossfitare ser ut som sugrör! Dessutom kan de inte göra riktiga pullups!”

  ”Bodybuilders kan för fan inte ens klia sig själva på ryggen!”

  ”Måste man äta en halv häst, åtta kilo havregryn och en hel burk gainer bara för att göra ett maxlyft i kroppsstrumpa?”

  Med risk för att låta som en gammal stofil så är det i dessa fall jag hatar internet. Som jag drömmer mig tillbaka till en tid när den mest moderna telefonen var en Nokia 5110 och internet som bäst gick att använda till att kolla sin hotmail, där det ändå aldrig fanns några mail att läsa. En tid när impulsstyrda surisar fick nöja sig med att skriva arga lappar i tvättstugan. Jag vet inte riktigt vad det beror på men internet verkar ha en förmåga att ta fram det sämsta i människor. Ibland säsongsbetonat, som nu.  

  Det spys ut kommentarer om att alla dessa nybörjare är i vägen. Det ses fram emot mitten på februari då de flesta av dem försvunnit tillbaka till soffans trygga vrå. När allt kan bli som vanligt igen.

  Varför?

  Hey, en viss irritation kan jag förstå. Jag är inte dum. 

  Att det är kö till pecdecen. Att spinningpassen är överfulla och inte ens reservplatser finns kvar. Men i övrigt? Det är precis lika dumt som hatet mellan träningsformerna. Som när löpare fnyser åt att inte alla kan springa milen på under 40 minuter. När cyklister får onda ögat därför att de leker klunga á la Tour De France på landsvägen. 

  Varför. Detta. Hat? 

  (Förutom vad gäller cyklister då. Det hatet är befogat. Alltid.)

  Nybörjare, andra tränande och så oss själva. Är det så svårt att förstå att vi alla strävar mot samma mål? Att vi vandrar mot en och samma punkt, men väljer olika vägar för att nå dit? 

  När jag redan outat mig som en förlegad dinosaurie med anlag för hat mot sociala medier kan jag lika gärna fortsätta på inslagen väg, genom att använda ett ordspråk:

  ”Man blommar inte mindre för att någon blommar bredvid.”

  Ja. Jag gjorde det precis. Använde ett mossigt citat för att understryka min åsikt. Så gammal är jag.

  Jag tycker mig ändå ha en poäng. Nämligen att det nya året borde innebära en skiftning i attityder. Många, inte alla, men fler än man kan tro, skulle må bra av att bli aningen mer toleranta. Mot nybörjare och andra tränande.

  Kanske även cyklister. 

  Förstå att det är med träning som med det mesta i livet. 

  Som öl eller underkläder. Vissa gillar en ljus lager, andra vill ha den mörkaste sortens stout. Du kanske gillar boxershorts, medan din granne föredrar Borat-inspirerad klädsel för att värma sina privata regioner. 

  Och vet du vad? Allt det där är okej. Oavsett vad du, jag eller någon annan tycker. Nybörjare, andra ivriga motionärer, alla måste vi kunna existera i samförstånd. I en värld som allt mer drar åt ytterligheter, där människor delas in i fack och grupper borde vi som tränar slå ett slag för att vi alla är som en enda stor, tyngre familj. 

  Vi gillar helt enkelt att röra på oss. Må så vara på olika sätt, platser och med olika medel. Men oavsett vad någon surgubbe eller gumma säger (bortsett från undertecknad) är vi alla som sagt på väg åt samma håll. 

  Vi vill till samma plats. 

  Så. Låt oss alla hjälpa varandra på vägen. Peppa, heja och le mot dina medmänniskor, oavsett om de råkar vara nybörjare, crossfitare eller till och med cyklister. 

  Allt blir så mycket roligare då.