Du har säkert sett dem, dystra internet-memes innehållandes en svårmodig tecknad figur som ligger i framstupa sidoläge ackompanjerad av antingen textremsa A) "Vilodagen är den dagen då man sitter hemma och tänker på att man egentligen vill gå till gymmet." Eller B) "När det är vilodag och du inte vet vad du ska göra med ditt liv längre?" Relaterar du? För det gör jag. En del av oss har lite av en fobi för sofflocket och tycker vilan är en avsevärt svårare nöt att knäcka än träningen.
De allra flesta rör sig som bekant alldeles för lite. Flertalet låter den beryktade latmasken sätta agendan för vardagens matcher och majoriteten kommer aldrig i närheten av att slita ut sig träningsmässigt. Sedan finns den andra planhalvan med laget som istället låter flykten från vilan styra deras speltaktik. I dagens text tänkte jag gästspela lite på den sistnämnda planhalvan.
Vad är orsaken till att det i vissa kretsar ses som eftersträvansvärt att aldrig vila ? För hur mycket man än vill skylla på den (i min mening) mycket inspirerande Micke Hollstens motto, som sedermera skulle bli en av fitnessfolkets mest använda hashtag, så är det nog dessvärre att göra det lite väl enkelt för sig. Han har ryggen fri. Att aldrig vila har varit en kult sedan fitnessboomens begynnelse men kanske inte den allra mest genomtänkta?
Det verkar finnas en kraft i oss människor som gör att vi tror att om lite av någonting är bra, så måste mer vara bättre. Det stämmer när det gäller träning till en viss gräns. Vi anpassar oss till de krav vi ställer på kroppen, men om vi konstant överbelastar muskler, leder, ligament och nervsystem utan återhämtning kommer anpassningen att utebli. En självklarhet för de allra flesta av oss. Vi vet nog innerst inne att vi inte är/blir lata, otränade och slöa av att skippa ett pass, det kan ändå känns så.
Det jag menar är den negativa, allmänt osofta känslan som drar i en när man väljer att vila två dagar istället för en – för att man känner att man är sliten. Det gnager lite extra mycket om man blir tvingad till oförutsedd vila, och att bara hoppa över träningen för att man kände för att göra någonting annat kan kännas som att begå den åttonde dödssynden när förnuft och känsla hamnat i osynk.
Vi kan börja nysta i orsakerna till överträningsmentaliteten i sporten jag kommer ifrån, det vill säga långdistanslöpning. Inom "snorsporterna" som de ibland kallas internt, alltså löpning , cykling , längdskidåkning och simning finner vi en lång historia av mängdträning in absurdum. Tittar man på de mest framstående långdistansarnas träning även i nutid rör det sig ofta om träningsveckor på 30-40 timmar och 2-3 pass om dagen. Mängdträningen är avsedd för att skräddarsy deras kroppar för långa färder på vägar, stigar och spår. Genom att träna mycket uthållighet maxas antalet mitokondrier i muskelcellerna vilket gör att de klarar av att arbeta oerhört länge på den ansträngningsnivå som lämpar sig för långdistansidrott. Även om man inom de flesta konditionssporter idag har börjat se goda resultat av lite mindre träning med mer fokus på kvalitetspass i form av intervaller, så krävs det fortfarande otaliga timmars nötande, särskilt för den som avser bli bäst. Att inte alla kan bli Mustafa Mohammed är en annan historia, för i konditionsvärlden har det länge varit "tävling" bland motionärer vem som tränar mest.
När jag var som mest aktiv "vann" den som hade flest löpta mil i veckan. Jag ville också vara med i gänget och tävlade såklart också, för jag identifierade mig med sporten så hårt att denna outtalade tävling gärna fick pågå på bekostnad av allt annat, relationer, utbildning, you name it. Om jag inte minns fel så landade rekordet på 12 mil en vecka. I samma veva fick jag min första stressfraktur som jag totalt ignorerade för att vara utan träningen var ju otänkbart. Då var man ju lat! Den där stressfrakturen tampas jag med än idag och den ställer tidvis till det rejält i min träning trots att den snart fyller åtta år. Osmart kan man ju tycka. Så in i bomben, ja. Och när jag sedan kravlade mig till gymmet för att försöka börja rehaba sviterna av den där frakturen och stärka upp bål och höftparti tänkte jag i min naivitet att styrketräningsvärlden skulle vara annorlunda. Tydligen hade jag missbedömt situationen.
Här mötte jag kroppsbyggare som tränade de mest fenomenala bro-splitarna du kan föreställa dig för att på så sätt kunna köra tolv pass i veckan, no pain no gain . Gruppträningsinstruktörerna som lätt kunde leda fyra-fem pass om dagen skröt och jämförde småskador som det vore pokaler. Några år senare när fitnesstrenden verkligen slog igenom skulle plötsligt alla bo på gymmet, leva för träningen, älska varje pass och framför allt aldrig vila om det inte var absolut nödtvunget.
Då är ju frågan vad det handlar om – egentligen. Vi är väl alla ganska överens om att förstå vilans nytta på det teoretiska planet. Vi har också den meme som istället lyder "Vila - det är en del av programmet" . Alla här förstår att det är först vid återhämtningen som vi kan skörda frukterna av belastningen och att det är förbehållet crossfiteliten att vara skapta för att överleva helt groteska träningsveckor.
Därför kanske det handlar mer om kulturen och det dåliga samvetet. För som jag tolkat gymkulturen idag, rätta mig om jag har fel, så handlar det mer ofta än sällan om "kör tills du dör" . Träning räknas nästan inte om det inte är mycket, högintensivt och hårt, även för absoluta nybörjare. Fråga inte mig hur personliga tränare som rekommenderar den typen av övningar till en otränad individ tänker kring skaderisker och anpassningsförmåga. Allt oftare hör jag meningen "Det finns inget som heter överträning" . Och jag är ledsen, det finns det visst. Det är ett ganska så allvarligt tillstånd och väldigt, väldigt besvärligt för de som faktiskt hamnar där. Överträning har varit dödsstöten för många lovande idrottskarriärer. Visst skulle man kunna vända på det och kalla det för underåterhämtning eftersom det nog uppkommer av bristfällig vila och kost i förhållande till träningsbelastningen, men jag är mer intresserad av fenomenet än terminologin. Det finns oavsett vad det heter, och det är inget motionärer ska behöva riskera.
Det finns oavsett vad det heter, och det är inget motionärer ska behöva riskera.
Oavsett vad man blir tillsagd att göra, direkt eller indirekt, spelar ens egen inre röst en betydande roll. Den må vara färgad av kulturen vi lever i men också av faktorer som hur vi mår, hur självsäkra vi är och hur höga krav vi ställer på oss själva. Det är nästan som om vi går runt med en liten Luther i träningsoverall med visselpipa på axeln, som berättar för oss hur lata vi är så fort vi inte presterar max. Han sitter liksom där och gottar sig och manar på oss att vi borde ha kört hårdare, mer och bättre, men han struntar fullständigt i att väldigt få av oss har förutsättningar att träna, äta och återhämta oss som eliten. Knappt eliten tränar ju som eliten inom kraftsporterna för guds skull! Även de har ofta vanliga jobb vid sidan av, plus familj och annat som berikar livet. Hur är det tänkt att Nisse 35 år som jobbar åttatimmarsdagar på bygge, har tre barn och ett nämnduppdrag i Grönköpings kommun ska orka och hinna lägga en timme om dagen på mobilitet för att sen riva av ett pass tyngdlyftning, ett pass simning och en WOD? Högst oklart.
Missförstå mig rätt. Jag älskar att träna ofta och att lägga stor del av min fritid på det. Det får gärna vara tufft och hårt. Intervaller på 93% av maxpuls? Tunga treor i knäböj? Bring it! Men skulle jag göra det sex dagar i veckan, året runt, oavsett hur hög belastning jag har i livet i övrigt skulle jag antingen göra mig väldigt illa, hamna i förstadiet till överträning eller helt enkelt börja tycka att det var tråkigt, eftersom jag inte skulle få de resultat jag ville ha och eftersom jag skulle inleda varje pass trött. Ändå hamnar jag, och kanske du också, ideligen på gränsen.
Att sitta och uttryckligen tvinga sig själv att inte gå till gymmet fast man är helt slut kan säkert låta knäppt för den som inte upplevt den intensiva dragningskraften som endorfiner, dopamin och identifikation i en cocktail utgör. Det är en god kombination som är lätt att dricka sig lite för berusad på tills man plötsligt upptäcker att man tagit ett glas för mycket. Ni vet att när det blivit för mycket ska man gå hem, man ska inte gå på efterfesten. Jag tror det konceptet går att tillämpa även här. Se till att ha någon du litar på som du kan rådgöra med om saken. En vettig träningskompis kan stötta på fler sätt än att passa en i bänken till exempel, bara ett förslag.
Häromdagen hade en vän till mig ställt frågan öppet för alla att se via en statusuppdatering på Facebook. Typ "Är det verkligen okej att vila, jag är sliten men jag kanske borde?" . Bekräftelsefiske kanske någon tänker nu men vet du vad, jag tycker det var modigt! Hen fick många svar som indikerade att folk kände igen sig och förstod. Hur många tror du skrev "Sluta maska din late jävel, iväg med dig!" ? Korrekt, ingen. Är du en person som utstrålar träning så kommer ingen se dig som en latmask för att du vilar lite mer under en period. Folk funkar inte så. Och skulle någon oförståndig människa nu tycka det – vad spelar det då för roll? Är det inte viktigare att du får ut det du vill av träningen? För övrigt så tycker ingen om en mer för att man tränar mest och hårdast, folk tycker om en för att man är snäll och såna saker, och ingen kommer tacka dig för att du sliter ut dig.
För övrigt så tycker ingen om en mer för att man tränar mest och hårdast, folk tycker om en för att man är snäll och såna saker, och ingen kommer tacka dig för att du sliter ut dig.
Den som tränar mest är bäst? Är inte det en väldigt konstig inställning? Det borde väl vara så att den som tränar smartast och bäst anpassat för sin målsättning är bäst? Eller att den som hittar en balans mellan träning och annat är bäst? Är du en person som har svårt att vila så är det liksom vilan som är utmaningen. Och vill du flyga högre måste du våga landa mellan varven.
Vila är en del av programmet, men jag skulle även vilja tillfoga "Förmågan att kunna uppskatta vilan är en del av programmet."
Har du tränat det du ska eller är du extra sliten? Då finns all anledning att låta vilodagarna bli en skön stund för avkoppling och umgänge utan så mycket som en sekunds dåligt samvete. Inte ens om det råkar bli en vilodag mer än du hade planerat. Det finns ingen anledning, dina resultat kommer om något att öka och skivstängerna ska ingenstans. Jag lovar att de står kvar nästa gång och inväntar en utvilad, peppad och starkare du. Det kan vara nyttigt att få längta lite till gymmet ibland. Helt ärligt, ge dig själv chansen ibland att verkligen kunna uppskatta känslan av att vara där! Du ska ju träna hela livet inte sant?
Och vad gör väl en vilodag för skillnad mot ett helt liv i rörelse?
