När jag reser till den lilla bruksorten i Dalarna numera är det som gäst. Med lite distans till min hemstad ser jag i stort sett bara ljusglimtarna. Den kuperade, täta och sagolika skogen som jag befinner mig i endast fem minuters promenad från centrum, solnedgångarna vid vår lilla sjö, familjen och vännerna är vad jag ser, ungdomens tristess är ett minne blott...
Många klagosånger har sjungits och sjungs om landsbygden, numera mest i politisk media. Rimligt ändå med tanke på de problem med arbetslöshet och hopplöshet som många mindre orter dras med. Idag tänker jag att vi tar semester från det och istället hyllar det finaste vi har, nämligen en sammanhållning som jag hittills aldrig stött på i en större stad.
Midsommardagens kväll var ett ypperligt bevis för detta. Festligheterna högtiden till ära bjöd verkligen på de innerligaste samtalen och öppnaste mötena.
Gänget - utåt sett ser vi nog ganska omaka ut. Med ett spann på kanske tjugo år mellan den yngsta och den äldsta och med stilar från "lyxig pastelltjej" till "tatueringstäckt badboy" samt livssituationer av alla dess slag finns det ändå en svårslagen dynamik i gruppen. Så det där att alla är lika på "landet" kan vi väl snälla glömma?
Våra olikheter är många och stora men det finns någonting med substans som håller ihop oss. Någonting som gör att alla konflikter som uppstår förr eller senare måste ordnas upp och glömmas och som gör att vi överkommer hinder som annars skulle skapa evighetslånga draman. Och nej, det är inte för att det är en liten stad och vi inte har någonstans att gömma oss från folks tyckande och tänkande...
Skälet till framgången stavas: T-R-Ä-N-I-N-G. De flesta i sagda gäng tillhör den "innersta kretsen" på stadens bästa gym. Det vill säga, vi är instruktörer, receptionister eller personliga tränare. Några av oss, bland annat undertecknad är "bara" extra frekventa medlemmar, som av olika anledningar haft gymmet som ett andra hem. Vi har gemensamt att vi investerat vår själ i träningen och gymmets gemenskap.
Då träningen är både ett "kneg" och en hobby för de flesta av oss utgör det också så gott som 100 % av livet. Ovanligt många som hittar just till det här gymmet säger också att det är som en andra familj. Kanske är det för att det erbjuds allt från Les Mills-klasser till Medicinsk Yoga till CrossFit? Kanske är det ägaren och hans anställdas engagemang för människor blandat med ett suveränt företagande? Kanske är det för att vi ser om någon far illa, bryr oss och finns där om hen skulle behöva hjälp? Vad det än beror på – så funkar det.
Reguljära familjer förekommer såklart i gymfamiljen också. Deras barn växer upp bland allt från skivstänger till pilatesbollar och när spinninginstruktörens dotter kommer in och dominerar i crossfit som femtonåring blir alla förstås imponerade – men ingen blir förvånad. Vad annat kan ske när man fått växa upp bland vuxna som älskar träning?
Generationer möts i soffan och tar en kaffe efter passet, GASP-klädda bodybuilders och pensionerade gympadamer skrattar och skämtar och så länge det finns kaffe finns det liv. Kanske låter som en utopi, det är det verkligen inte, klart att det finns pikar och skitsnack också, men det tar aldrig över.
Så här fint borde alla få ha det kan jag tycka. Tyvärr kan vi konstatera att så är inte fallet. Boxar och lyftarklubbar har rykte om sig att lyckas lite bättre än kommersiella gym på sammanhållningsfronten. Den vanliga förklaringsmodellen är att de som först och främst tränar för utseendet och beachen inte är intresserade av gemenskap. Den förklaringen kan inte appliceras här. Det finns massor av människor här som är högst intresserade av att utveckla sin estetik och högst oberörda av wallballs och assaultbikes, men de verkar inte störas nämnvärt av varken pensionärer eller CrossFittarna. Dessutom tror jag inte att ett öga för muskulär estetik utesluter viljan att ha en go' stämning på gymmet. Fråga medlemmarna på just Gymmet Stockholm till exempel för mer information.
Jag tror inte den lilla staden förklarar allt, men det bidrar. Den som samlar allt på ett ställe måste hålla bitarna på plats. Gymägare på mindre orter måste satsa på bredd för att få medlemmar, samtidigt måste det finnas en hög nivå professionalitet och en gemytlighet, annars försvinner medlemmarna lika snabbt som de kom. Om alla ska dricka från samma vattenhål måste man se till att där finns både svängrum och god stämning.
Viktigast av allt, det handlar om att förmedla att vi alla vill ha samma sak – en känsla av välmående, vilket namnet på gymmet i texten signalerar mer än glasklart. Vi har bara lite olika definitioner av vad det innebär och tar lite olika vägar dit.
Framför allt tror jag att vi alla bär på en längtan efter någonting genuint, tränande människor är inget undantag. Det är inget flum, snarare någonting fler borde inse värdet av. En human och inbjudande människosyn är verkligen inget hinder för vinst, varken i fråga om pengar eller mjukare värden. Vi är flockdjur och finns en äkta gemenskap förknippad med träningen som sträcker sig bortom filter och likes – då kommer vi alltid att återvända.
