Kost eller mat?

Vilken typ tillhör du? Och vad skulle du kunna lära dig genom att kika över planket?

"Du är vad du äter"‌ . Bara meningen kan ju få en att tappa aptiten, om inte annat livsaptiten. Tror det kom sig av den gamla catchiga (men felaktiga) sägningen "av fett blir man fet"‌ vilket var en vanlig besvärjelse kostdebattörerna innan LCHF brukade dela ut. Sedan tog andra paradigm vid med ny skräckpropaganda om vilka enskilda näringsämnen som skulle bli vår död. Lustigt att det ekorrhjulet fortsätter snurra år efter år. Som om det skulle finnas anledning att betvivla att kaloriöverskott i sig är det som orsakar viktuppgång. Som vuxen‌ eller vuxen to be‌ kan vara minst sagt irriterande att ideligen bli uppfostrad om vad som ska få passera ens innanmäten. Inte sällan stöter man på någon som brinner för att få en att äta enligt deras formel. Hen drar inte sällen en lång monolog med anekdotiska bevis för just sin kostregims förträfflighet. Sebastian Avindell tog den bollen redan i början av veckan och kickade den som Zlatan‌ , så kolla in det!

Frågan som dröjer sig kvar hos mig är dock inte vem som har rätt eller hur man ska bemöta självutnämnda kostexpeter. Min fråga är;Varför det egentligen är så viktigt för personen att ha rätt? Är hen verkligen så himla mån om just min hälsa?‌ Om hen inte samtidigt oroar sig för att jag till exempel cyklar utan hjälm så får jag inte riktigt ihop det. Inte för att verka misstänksam, men det skulle ju kunna vara så att folk i allmänhet snarare försöker övertyga sig själva, för att de har svårt att lita på sitt eget omdöme när det kommer till kosten, eller maten.

Enligt mina observationer är kost och mat förstås samma sak i strikt biokemisk mening, men vårt sätt att se på "vårt dagliga bröd" skiljer sig åt en del och jag kan se två tydliga läger nämligen:

1. Kostätaren‌ äter i regel för att uppnå ett visst resultat. Det kan vara allt ifrån det mest uppenbara i form av viktreglering. Målet kan dock lika väl vara för att få ordning på en strulig mage eller att ha extra mycket energi inför kommande träningspass. Vettiga målsättningar med ganska till mycket god vetenskaplig bäring. Vidare finns skräckexempel där folk trott att de ska kunna äta sig friska från sin cancer med raw food. En sådan övertro på kostens magi riskerar att skada fler än den insjuknade, inte minst ifall hen är kändis och väljer att sprida dyngan på internet. 

Med eller utan ett skarpt källkritiska öga så betraktas maten som ett verktyg som tillämpas via kalkyler och beräkningar. En kostätare bryr sig mer om energiprocent, kalorifördelning och makro/mikronutrienternas reella eller påstådda funktioner än om hur anrättningen på tallriken ser ut. Det här är också anledningen till att en tallrik kost kan se ut mer som ett "ihopplock av ingredienser" än som en sammansatt maträtt. En praktisk lösning som många använder sig av för att slippa hänga på ICA i timtal och läsa innehållsförteckningar. I en typisk måltid ser man uppdelningen mellan makronutrienterna tydligt. En "byggarens nationalrätt"‌ à la kyckling, ris och broccoli i plastlåda blir förbluffande ofta föremål för sneda blickar och fundersamhet hos nästa kategori.

2, Matätaren‌ äter nämligen å sin sida för att hen är hungrig, väljer då det som smakar gott och slutar helst för att hen är mätt. Matens faktiska kvalitet är däremot olika viktig för olika människor. Familjen Svensson‌ kanske mest bryr sig om att en stund varje kväll samla hela familjen och på köpet lyckas få i ungarna någonting, om det så bara är makaroner och ketchup. För någon annan är maten en passion, en konst att förfina, lära sig om och utforska. För såväl konnässören som småbarnsfarsan är maten mycket mer en social och kulturell företeelse än näringsämnen och kalorier. Räknar man någonting så är det antagligen hur många maten ska räcka till eller kronor som en viss ingrediens kommer att kosta, och man lusläser sällan näringsdeklarationen. Det här är alltså förmodligen det sätt du är uppväxt med att äta på och tro det eller ej, det sätt som majoriteten utanför tränings- och fitnessbubblan äter.

Att våra respektive förhållningssätt bildar läger kanske ligger i linje med vårt behov av att identifiera oss. I kontrasten mot*"de andra"‌* förstår vi oss själva och får en tillhörighet. Vi och dom, enkel sociologi. Det är förvisso toppen att folk äter på det sätt som passar dem, men att bli alltför nitisk, snudd på fanatisk i sin egen kostregim gör nog dessvärre ingen mera avslappnad. Det blir strid på kniven om vem som gör rätt. Kostätaren‌ menar att matätaren‌ är dekadent och slarvig och matätaren‌ menar å sin sida att kostätaren‌ är fixerad och neurotisk. Det hela slutar i att alla går i försvarsposition. Om vi istället försökte lära av varandra – hur bra vore inte det?

Helt fördomsfullt utgår jag från att de flesta som läser på Tyngre bekänner sig till kategori 1, det vill säga "kostätare"‌ ? Personligen uppskattar jag i alla fall fördelarna med att hålla koll på kosten, både för hälsa och prestation. Att se till att ha tillräckligt med högoktanigt bränsle (kolhydrater) i kroppen gör att jag både klarar att utföra hård träning och kan njuta av den. Att äta lagom med fett och rejält med grönt ger hälsovinster och proteinet bidrar förhoppningsvis ihop med träningen till lite styrka och hypertrofi. Ganska basic, ungefär så mycket tänker jag kring kosten idag. Jag vet att mitt ögonmått är hyfsat och att jag har tillräckligt med koll på kroppen för att veta att den hojtar om något är fel. Således kan jag släppa kontrollbehovet. Det är dock någonting jag har behövt lära om efter att endast ha ätit enligt strikta kostscheman och beräkningar under lång tid. Det är inte helt enkelt att bara slappna av.

‌ Detta slutar inte sällan med att måndag till fredag blir en kvarg- och salladskantat golgatavandring i väntan på helgen då man åter igen överäter det "förbjudna" varpå den onda cirkeln både sluts och börjar om.

För somliga kostätare‌ är livet tråkigt nog en ständig mattelektion. Trots avsaknad av tävlingsplaner består vardagen för många ambitiösa motionärer av att man äter enligt ett strikt kostschema även om målsättingen är högst oklar. Ofta lyder motiveringen "för annars tappar jag kontrollen"‌ . Alla livsmedel vägs och beräknas noggrant och inga gränser får överskridas (men ofta får de underskridas, åtminstone enligt kvinnliga utövare). Kontrollbehovet skapar inte bara svårigheter att känna skillnad på hunger, sug och mättnad då man ständigt äter efter siffror och klockslag istället för efter kroppens signaler. Risken är också att man utvecklar ett förrädiskt kompensationsbeteende, inte minst om man plockat upp vanan att ha en "cheatday"‌ (Vem fuskar du för? Du är vuxen och bestämmer själv vad du ska äta, eller?) på helgen. Det leder inte sällan till att man äter allt man ser under en kväll, får panik efteråt, saknar verktyg för att hantera skuldkänslorna, varpå svångremmen dras åt ännu hårdare kommande vecka. Detta slutar inte sällan med att måndag till fredag blir en kvarg- och salladskantat golgatavandring i väntan på helgen då man åter igen överäter det "förbjudna" varpå den onda cirkeln både sluts och börjar om. Det blir... stökigt.

Ska man deala med ätardagar kan man med fördel se till att ha någon erfaren och objektiv person som man kan diskutera upplägget med, i alla fall i början tills man vet om man kan hantera det. Sen tycker jag för all del att man kan kalla det för ätardagar‌ , eller påfyllnadsdagar‌ istället för Cheatdays‌ . Det signalerar nämligen att du gör någonting för‌ din kropp och inte emot‌ den, vilket är ett superenkelt knep för att avdramatisera ätandet. Ordval har betydelse för hur vi känner om saker.

Att avdramatisera ätandet en en god sak vi har att lära av kategorin "matätare"‌ . Att inte värdera livsmedel som förbjudna respektive tillåtna och att kunna testa och upptäcka att man inte dör av att äta glass en tisdag eller en god carbonara en söndag om man får feeling är en schysst erfarenhet att göra.

‌ Det är ju trots att förvånansvärt många människor som drar i sig en mosbricka ibland utan att dö knall och fall inte sant?

Det är ju trots att förvånansvärt många människor som drar i sig en mosbricka ibland utan att dö knall och fall inte sant? Jag tror hemligheten är att de inte gör någon grej av det. De går inte i taket för att det inte blir perfekt. De nojar inte. Och varför skulle de? Det jämnar ut sig. Äter man bara hyfsat varierat och mestadels vettig mat så går det faktiskt utmärkt att göra så. Här har vi i tränings- och fitnessvärlden lite att lära. Nämligen att det är bättre att göra nästan rätt på lång sikt än 100% korrekt på kort.

Ingen har dött av, eller vad som är ännu värre ansett i fitnesskretsar, tappat formen av att göra avsteg ibland. Här vill jag fräckt hävda att om du är en person som håller den form du önskar, trots 8000 kcal kakdegsglass och kanelgifflar på din ätardag, då saknas också skäl att snacka om traditionell husmanskost som dödsknark. Det handlar nog i ärlighetens namn mer om att positionera sig i "Team kost"‌ än om logik. Energibalansen avgör, remember? Att börja predika kring det blir därför exakt lika drygt som vi tycker det är när "Team mat"‌ gnäller på våra matlådor och shakers utan vettiga skäl.

Nu menar jag verkligen inte att man ska släppa alla tyglar och börja sörpla kolasås direkt ur tuben till frukost. Vad jag menar är helt enkelt detta: Kostätare skulle behöva äta mera mat, och matätare skulle behöva äta lite mera kost. Vi som trivs med att äta en planerad kost anpassad för våra tränings- och hälsorelaterade mål ska fortsätta med det. De som trivs med att äta spontant skulle å sin sida troligtvis ha massor att vinna i hälsa och välbefinnande genom att planera sitt intag, åtminstone litegrann.

En bra grej med små avsteg från kostplanen, inte alltid, men ibland, är att man stillar ett sug när det kommer, och därmed kan man sluta tänka på det. Då slipper man gå halva veckan och fantisera om delicatobollar istället för att typ, leva. Du kommer att märka att om du sett vissa livsmedel som tabubelagda och sen börjar äta dem lite mer frekvent, är att de sällan är sådär vrålgoda som du hajpat upp dem att vara. Ganska snart längtar man tro det eller ej faktiskt tillbaks till laxen, grönsakerna och havregrynen. Dels är vi vanemänniskor, dels vet våra kroppar vad som behövs för att orka prestera. Den vill helt enkelt inte bara ha energi, den kommer be om näring också. 

Det viktiga är inte exakt VAD‌ vi väljer att äta. Det som är betydelsefullt för välmåendet är att KUNNA‌  avvika och vara spontan, utan att det skapar ett inre kaos. Det är guld värt att finna en balans mellan kost och mat. Att behärska kombinationen mellan att äta för att få bränsle och att äta för att det är gott och trevligt tror jag gynnar alla tränande människor oavset målsättning. Vardagsmaten blir roligare och avgrundssuget efter skitmat blir mindre. Att hålla en ratio på till exempel 80% uppstyrt ätande och 20% spontant ätande tror jag kan vara en hyfsad grund för många, men där är vi olika. Det är inte den exakta fördelningen utan den generella avdramatiserade känslan kring käk som är det sköna. Om man planerar vardagsmaten så att den känns trygg vettig och sund har man skapat en stabil grund. Med en solid bas som du alltid kan återvända till finns det sedan inga hinder. En balanserad bas skapar goda förutsättningar såväl praktiskt och mentalt både för den som ibland genomför krävande tävlingsdieter och för den som framförallt vill hålla formen och prestandan men också vill kunna vara kreativ och spontan i vardagen.