Stress ska inte glorifieras

Att ha för mycket att göra leder sällan till något positivt.

Alltid upptagen. Sliten, stressad, svår att nå. Många bollar i luften. Få saker idag kammar hem lika många statuspoäng som detta. Att jämt vara upptagen, företrädesvis av sitt jobb. Så gott som dagligen hör jag folk berätta, nästan skryta, om att de inte har tid med annat än just jobbet. Ungefär som att det skulle vara något eftersträvansvärt i att inte ha någon fritid. Jag uppfattar det hela den grejen som väldigt märklig. Nu kanske jag framstår som lite av en hycklare för mina bekanta, eftersom jag själv under de senaste sju åren praktiserat ungefär samma livsmotto.* ”Ju mer jobb – desto bättre”*. Men det är dags att skrota den taktiken, vilket det nog finns fler än jag som bör överväga.

Att ha mycket att göra kan givetvis vara en bra sak. Jag som många andra, trivs egentligen under de premisserna. Att vara väldigt upptagen kan dessutom vara gynnande i ditt jobb då du per automatik uppfattas som hett efterfrågad och populär. Men som med mycket annat i samhället har pendeln svängt lite väl mycket åt ett håll. Idag har nästan en glorifiering av att vara stressad och överarbetad vuxit fram. En tillvaro där du är så upptagen och dränkt i jobb att du omöjligt kan hinna med allt. Allra minst något som ej är jobbrelaterat.

På ett sätt kan jag förstå synsättet, då du genom detta framstår som extra viktig och framgångsrik. Vilket många såklart vill utstråla.

Men allt har en gräns, och man kan fråga sig vad man egentligen vill med att aldrig ha tid för något eller någon. Långvarig stress är som bekant inte bra, och att göra någonting dåligt för sig själv borde rimligtvis inte var eftersträvansvärt. Eller belagt med någon from av status och coolhet för den delen.

Ändå verkar påfallande många hellre berätta att de inte har någon fritid alls, istället för att ha en fritid värd att nämna. Jag har efter att ha haft en sådan tillvaro, svårt att se hur den typen av liv ska vara lockande. Det är få som mår prima i ett sådant liv. I alla fall i längden.

Den här krönikan är förutom sitt uppenbara budskap till dig, passande nog också en pik mot mig själv. Texten du läser är ironiskt nog inlämnad för sent, på grund av att jag just haft för mycket att göra. Egentligen sedan länge. Därför tar jag också en paus från Tyngre.

Så jag slipper nämna att jag har för mycket att göra hela tiden.


Daniel J Larsson är krönikör på Tyngre.se och skriver bland annat även för BODY Magazine. Du kan tidigare ha hört honom i sin egen podcast FitnessPodden, som gäst i Tyngre Radio och som programledare på Top Speakers Corner under Fitnessfestivalen. Daniel har även varit nominerad till årets PT år 2013, 2014 och 2015. Finns också på Instagram: @danieljlarsson