Visst är det väl häftigt när en ny passion dyker upp? Som en ungdomskärlek griper den tag i dig, omkullkastar allt och drar ett fånigt leende över dina läppar. Det som tidigare varit självklart kan med ens tyckas fånigt, tråkigt och inte alls underbart. Vad annat göra än att slänga sig huvudstupa in i det? Omfamna det härliga och låta sig uppfyllas av det?

För många är träning just detta, oavsett vilken form de finner den i. En nyfunnen förälskelse. Något som drar undan benen och får den tidigare vardagen att skimra som hade den varit en Disneyfilm. Kommer du ihåg dina första steg in på ett gym? Dofterna. Ljuden. De märkliga maskinerna, annorlunda människorna iklädda träningsplagg som du aldrig sett maken till. Hur du sögs in i det. Sökte med ljus och lykta efter mer kunskap. På internet. I böcker. Bland likasinnade. Och din vardag formades därefter. Kanske ändrade du kosten? Allt i dina växande musklers tjänst. Måhända köpte även du kläder med feta tryck på? Undrade hur du någonsin kunnat gå klädd i annat än Better Bodies och GASP. 

Bredvid detta kunde du ju inte heller undgå att sprida ordet, eller hur? Såklart inte. Du var ju nykär. Därför berättade du för alla som ville veta (måhända kanske även för dem som inte ville det), om hur fantastiskt detta nya var. Hur alla borde göra det samma. Att du inte kunde förstå dem som inte gjorde det. Och så fortgick det. En tid. Kanske till och med en längre tid. Lidelsefullt drog du på dig dina träningskläder, åt din kyckling och ris och kunde inte för ditt liv begripa hur livet någonsin sett annorlunda ut. 

Tills en dag. Tills en dag, då det roliga känns tråkigt. 

Vi människor är som bekant rätt bekväma av oss. Oavsett vem vi är så är det minsta motståndets lag som lockar mest.  Vi vill passa in, vara omtyckta. Inte bete oss som de nykära tonåringar vi alla en gång varit. Då vi skuttade omkring med lyckan som enda mål i livet. Åt helvete med skola, föräldrar och vuxenvärlden! Jag är tonåring, jag är nykär och inget annat betyder något. Någonstans på livets långa stig tappar de flesta av oss bort det där. Vi lär oss att passion och huvudet bland molnen i det närmaste är något fult. Något man som vuxen inte ska pyssla med. Ändå. 

Ändå tittar vi avundsjukt på den där grannen som säljer allt och stuvar in familjen i en segelbåt, för att bosätta sig i den grekiska övärlden i fem år. För, vi ser passionen i deras ögon. Och vi vill också. Vi vill också vara nykära! 

Tyvärr smittar den här försiktigheten av sig på det mesta i våra liv. Må det vara jobb, vilket bilmärke vi kör eller träning. Vi håller tag i den som vore den vår enda livboj på ett gigantiskt stormande hav. Vilket för oss tillbaka till det ovanstående. När känslan för något vi ansett var passionen med stort P inte längre känns så inbjudande. När vi tittar ned på bouleklotet i vår hand och inser att ”oj då. Det här var ju faktiskt roligare än det jag brukar göra.”

Vilset ser vi oss då omkring. Rättar till GASP-linnet och undrar hur vi ska ta oss ur detta. Vi är ju en sån där gymkille/gymtjeja/gymfilur. Det vet ju alla. Vad ska folk tro om vi helt plötsligt börjar med något annat? Vilka är vi då? Om vi byter ut lunchlådan med fitnessmat mot LCHF, hur kommer andra då att reagera? Livrädda som sköldpaddor drar vi in huvudet i våra skal. Stoppar strutshuvudet i sanden och gnetar frenetiskt på. Försöker intala oss själva att det här visst är den vi är. Curlar så att blodkärl i huvudet nästan brister, trots att vi har tankarna på annat håll. Kanske står vi istället där och tänker på bouleklotet. 

”Men vad menar karln”, undrar en del av Er nu. ”Jag vill väl inte spela boule heller.”

Nä. 

Jag begriper det. Det är nog väldigt få som vill det, när allt kommer omkring. 

Jag menar att de flesta av oss missar så mycket för att vi sätter en etikett på oss själva. I en jakt på att hitta en identitet i världen, där det finns ungefär 7,7 miljarder människor, vill vi passa in i ett fack. En plats där vi hör hemma. Inget fel i det. Men, ett fack behöver inte alltid vara menat för oss att stanna i för evigt. Vi är inte oföränderliga ting. Istället är vi dynamiska väsen som hela tiden stöps och formas Och, tro det eller ej, det är en bra sak.

 Även om den ibland känns otäck. 

Vi måste helt enkelt hitta tillbaka till den där känslan av att vara nykär. Våga testa det nya, även om det till en början känns som att svika ett förtroende. Inte missa skogen för alla träd. Det gäller allt. Jobb. Utbildning. Kaffesort och träning. Jag tror annars att det här är något som sätter käppar i hjulet för så många. Kanske började du med spinning i höstas? Tyckte det var fabulöst, gick ned fem kilo och fick bra kondis på köpet. Och nu, i vintermörkret, känns varje promenad till gymmet allt mer som en golgatavandring. Du orkar inte mer. Men vad ska alla andra tycka? Vad ska de tro?

Skit i de andra! Testa något nytt då! Du ÄR inte spinning. Hitta en ny förälskelse! Ingen av oss ÄR det vi gör. Vi kan vara precis den vi vill vara, bara vi vågar vara modiga. Det kan betyda att sälja hus och hem och flytta till en båt. Men, det kan lika gärna vara att våga byta träningsform. 

Eller kaffesort. Låt oss vara modiga och nykära.