”Persona non grata”
Som underviktig tonåring började jag träna för ungefär 15 år sedan. Jag gillade Photoshop och var tillsammans med en tjej som fick en systemkamera när hon fyllde år, en EOS 400D. Jag lärde mig hennes kamera för att kunna fota saker att retuschera själv, och via träningssvängen (främst internetforum på den tiden) kom jag i kontakt med några tävlingsbyggare som ville vara med på bild.

2007 träffade jag Alex Danielsson, dåvarande chefredaktör på BODY, första gången när jag följde med och fotade mingel på MTGP 2007 i Västerås och fick mer betalt än jag var värd. Jag och Andreas var polare från BODY-forumet där jag efter fler provocerande inlägg än rimligt blev bannad (No hard feelings Jörgen), för att snart efteråt bli avbannad och vidare tillsättas som moderator istället. Jag följde med Alex på några fotograferingar, vår första var Henrik Jansson på ett gym i Flemingsberg och även om jag inte ännu fattade vad Alex menade med boom och rim-ljus så var det jätteroligt.

Jag började, vårdslös som jag är, jobba extra på BODYs tidningsredaktion  med lite bildsortering och editering, och efter någon månad missförstod jag som vanligt hela situationen och fick ta ett mer vuxet samtal med Alex om att hitta på något att tillföra till tidningen om jag ville jobba där så mycket som jag tänkte mig. Självklart hade jag inget att komma med förutom några rätt korkade idéer som jag inte ens vågade presentera och slutade kort därefter att dyka upp på kontoret.

Något år senare när mina färdigheter utvecklats lite mer fick jag förtroendet att fota åt tidningen för helt egen maskin och krigade ihop 1200 dollar för att köpa min första proffskamera i en butik i Las Vegas. Jag köpte en likadan som Tobias ”Hubas” Karlsson, som på den tiden var väldigt duktig på att fota tävlingsbilder och lärde mig, helt osjälviskt, en del av det han kunde.

Trots att jag nu i efterhand ärligt kan säga att jag inte levererade så fortsatte Alex stötta mig, tro på mig och ge mig ansvar över uppdrag som blev mer och mer seriösa och fick till och med ta mina första omslag och blev tagen på mycket mer allvar än jag förtjänade.

Ett par år senare brast jag psykiskt och behövde avregistrera firman, stuva undan kameran under sängen och jobba lite mer inåt ett tag. I bilen på väg hem från psyket plockade jag upp telefonen och ringde, gråtandes, till Alex och bad honom att inte ge mig fler uppdrag. Alex svarade ”men kära, lilla gubben, vad har du gjort mot dig själv egentligen?” och efter det samtalet skildes våra vägar åt.

2014, 3-4 år senare, var jag precis hemflyttad igen och påbörjade en långsam resa mot ett självständigt liv och läste av en slump på Dagens Media att ”Egmont förlorar flera tyngre chefer”. Alex och Andreas förekom på bild och en kort artikel om den nystartade konkurrenten Tyngre följde. Eftersom de inte hade så djupa fickor som nystartade ringde jag upp Alex, som jag var och är skyldig nästan allt, med erbjudandet att ta all min foto/studio-utrustning gratis tills de hade råd att köpa egen. Alex frågade lite försiktigt om det fanns någon chans att jag kunde ingå i erbjudandet och snart därefter började jag långsamt att ”arbetsträna” eller vad man ska kalla det på tyngre mot en högst symbolisk peng.

Nu, med ytterligare 6 år på hakan, sitter jag i ett väldigt litet hus för mig själv och producerar nästan alla Tyngres podcasts för era nyfikna öron, jag fotograferar fortfarande Tyngre-tävlingarna (bildbombsartiklarna är mitt fel, förlåt om du inte blev bra på bild).

Det jag vill säga med hela den här, inte särskilt relevanta, klagosången är att det här är den sortens människor som ligger bakom Tyngre och dess engagemang. De gav mig en chans att gå från avstängd vanartig yngling till moderator, från gymnasieelev med tveksam närvaro till egenföretagare och från psykpatient till självständig podcast-producent. Allt för att de valde att tro på mig och ha min rygg när jag behövde det, mer än en gång.

I ljuset av den senaste turbulensen vill jag att du som atlet frågar dig själv var du vill lägga ditt skålpund lojalitet och vem som har gjort vad för dig. Du är viktigast, det är aldrig uppe för diskussion, och vill du vinna SM för att representera lilla landet lagom på internationella mästerskap är ingen stoltare än vi oavsett om SBFF/IFBB tillåter dig höja våra event med din närvaro eller inte. Glöm aldrig det.

Men glöm aldrig heller att det är det Tyngre står för också; dig, mig och alla andra som söker ett hem i svenska fitnessbubblan på det sättet de vill.

Kram,

Marcus