Hinner du njuta?

Eller blir det som när en äter för fort och inte känner när en blir mätt?

undefined

Sommartider… Smaka på ordet. Vad smakar det? En glass på stranden? Grillat och rosé kring dukat bord med plastbestick i goda vänners lag? Kanske smakar det som ett glas iskaffe till en god bok i hammocken, eller en kylskåpskall saftig vattenmelon efter joggingturen? För visst är det väl så att smakerna ofta tenderar att vara lite tydligare, lite godare och mer minnesvärda på sommaren? Anledningen till detta torde stavas : T I D.

För när vi är lite ledigare än vanligt, vilket ofta korrelerar med sommartider, finns det plötsligt lite mera tid att vara istället för att som att till vardags ideligen göra.

Det må vara en nött gammal klyscha, men jag kan inte låta bli att förundras av hur mycket vi ser på oss som ”human doings” snarare än – som det ju egentligen heter – ”human beings”. ”Tid är pengar” finns djupt inpräntat i många av oss. Fyllda agendor och många bollar i luften ses som någonting upphöjt och fint, som vi gärna skryter med. Det känns rätt att ha många grejer på G, som ”ligger i pipeline”; redo att matas ut. Vi förväntas önska oss ett ansvarsfullt men ändå inspirerande och kreativt arbete, en fritid fylld med familjeaktiviteter, en pågående Svensk Klassiker, en styrkelyftssatsning och en kvarts HIIT klockan 4:30 varje morgon. Och självklart ska vi ha tid för diverse resor och äventyr med våra vänner. Helst ska vi avrunda denna modesta livsstil med något spännande projekt i form av en app eller en youtubekanal som ska ta världen med storm, en självbiografi eller ett klimatsmart hus att bygga på.

Strävan efter denna typ av lycka verkar ligga i att göra sig så upptagen som det någonsin går. Vi stoltserar gärna om det i sociala medier och på lunchrasten, men till vilket pris? För det första måste en jobba både hårt och mycket, med någonting tillräckligt välbetalt. Och för det andra utförs det intensiva schemat ofta på bekostnad av två saker:

1. Eftertanke

Handen på hjärtat – hinner du reflektera över varför du gör än det ena, än det andra? Vem hinner verkligen känna hur långkoket smakar, när fokus ligger på att plåta det snyggt nog för Instagram (i tjugotre vinklar)? När kan en känna efter om det faktiskt är kul med vasaloppsträningen, eller om det snarare görs för att det ”ska” göras? Vem känner signalerna av stundande utbrändhet, när en jobbar på i 120 knyck och noterar fler timmar övertid än timmar där en lyssnar på vad ens partner/barn/polare faktiskt försöker kommunicera med en? Hinner du njuta? Eller blir det som när en äter för fort och inte känner när en blir mätt, och därför fortsätter äta på fast en inte ens är hungrig, av saker en knappt tycker är goda?

2. Tacksamhet

Jag vet inte hur det är för er, men jag kan känna att de mest magiska stunderna i livet är när tiden ”står still”. När jag stannar upp under en skogspromenad och verkligen ser och hör allt som händer, eller i mötet med en kär vän. När jag inte har tider att passa inser jag att det bästa sakerna i livet inte händer när jag är upptagen, utan när jag tar mig tid.

Skälen till denna iver att göra sig upptagen torde ligga på flera nivåer. Dels på samhällsnivå; vi lever i en marknadsekonomi och kampen om tillgångar, lön och karriär bygger till stor del på prestation och effektivitet. Detta har byggts in i ett kollektivt medvetande, som i hur vi talar om saker som ”stresstålighet” och ”effektivitet” som de finaste egenskaper en människa kan ha. Vi värderar dessutom det mesta i ekonomiska termer; hur många snackade om att ”investera” i ett förhållande för 70 år sedan? Hur vi pratar och vad vi läser och hör påverkar utan tvekan hur vi tänker. På relationsnivån så handlar detta varumärkesbyggande kring jaget kanske mer om att passa in – om att inte hamna utanför sitt sociala sammanhang. På den personliga nivån så handlar det nog ofta framför allt om att bevisa för sig själv att en duger.

Det sistnämnda kan bli problematiskt, då den där känslan av att ha ett inre värde – oberoende av yttre faktorer – är svår att uppnå med hjälp av prestationer. Du får säkert uppskattning och bekräftelse utifrån av det du gör, men kom ihåg att de viktigaste personerna i ditt liv (däribland dig själv) absolut bör uppskatta och bekräfta dig för den du är; för dina drömmar, ideér, åsikter och känslor. Saker som inte direkt påverkas av vad du presterar även om dessa ofta är sammanlänkade på ett mer komplext plan. 

Tänk omvänt: de viktigaste personerna i ditt liv, inte älskar du dem för att de är så himla duktiga på jobbet, eller för att de gör milen på en viss tid? Det går inte att varken träna sig till eller köpa de egenskaper du egentligen uppskattar allra mest hos andra. Personkemi kostar noll kronor, men ofta kräver en himla massa –  just det, tid.

Jag tänker att rastlösheten i samhället och hos enskilda individer har sina upp- och nedgångar. Visst kan strävan framåt fungera som en katalysator för kreativitet och entreprenörskap, men den kan också handla om en norm vi omedvetet anpassar oss till, för att det anses lite fult att ta det lugnt. Vem efterfrågar den kompetensen att ”chilla” på den fria marknaden liksom? Ta steget in på närmaste gym eller box och kolla hierakin för vilka träningsformer som anses creddigast så lär du se mönstret även där.

Jag tycker inte att det snabba prestationssamhället är idel fel. Det går faktiskt att digga både ”the fast lane” och att cruisa runt i 30 på en landsväg – men båda skulle göra mig tokig om jag bara fick välja den ena. Och jag tror faktiskt att många idag får för mycket motorväg. Det är inte farligt att sakta ner lite då och då. Kanske speciellt nu de här fyra-fem veckorna om året som vi kallar för sommar (oavsett vad det står i väderapparna). För om vi nu ska se tiden som ett ekonomiskt medel kanske vi faktiskt tjänar både tid och livskvalitet på att våga vika av på de långsamma småvägarna ibland.

undefined 

 

Taggar: KRÖNIKA , LIVSPUSSEL , lorena