Kalibrering

Om den ädla konsten att lita på sin kropp och sitt omdöme – trots omvärldens och ens egna krav och förväntningar.

Redan på förhand vill jag passa på att varna känsliga läsare för ett par saker. Det första är att jag kommer vara mer personlig än vanligt men förhoppningsvis också mera hands on konstruktiv vad det lider. Det andra är att det kan låta som att jag påstår att jag är tjock vilket jag anser är väldigt fult att göra när man mer eller mindre uppfyller utseendenormen. I texten avses stora kroppsliga förändringar på kort tid, inte vikt och fettprocent i absoluta tal.  

När vi ändå är igång vill jag passa på att dra en skiljelinje mellan att ta sig i form av ren vilja, det är en sak. Go for it! Att hetsa sig in i en form på grund av rädsla och osäkerhet är en annan. Det sistnämnda är vad som kommer att diskuteras här.

Egentligen hade jag tänkt skriva någonting helt annat den här veckan men just ikväll är jag arg. Eller nej, jag är jävligt förbannad. Förbannad på alla förväntningar på hur jag borde bete mig och se ut. Förbannad på att hur mycket jag än vet och hur kritisk och analytisk jag än är så påverkas jag likförbaskat på det emotionella planet. Starka krafter vill att vi ska förändra våra kroppar till varje pris, vad som händer med vårt mående på vägen anges aldrig i produktbeskrivningen...     

Bara värmekänsliga katter tassar runt heta grötskålar så låt oss skippa omskrivningarna. Så här ser det ut: Under några månaders tid har en period av oförskämt mycket framgång utspelat sig i undertecknads träningskarriär. Det började med att jag (med ett otroligt mentalt stöd och oupphörligt tjat från min bättre hälft) bestämde mig i höstas för att en gång för alla vaska skinny-fit-looken. Den nya planen löd: satsa på att bli stark, med allt vad det innebär i form av hård träning och rejäla mänger mat. Sedan operationen påbörjades har jag ökat mina 1 RM i baslyften med runt 20 - 30 procent, lärt mig behärska en mängd strongmangrenar habilt, kört en hel del CrossFitinspirerad träning samt fortsatt löpträna för hälsans skull. Mycket träning som ni hör men det har varit riktigt roligt att gå till gymmet nästan varje dag och jag har gått därifrån och längtat till morgondagens pass. Rörelseglädjen har varit närmast konstant.

Den nya planen löd: satsa på att bli stark, med allt vad det innebär i form av hård träning och rejäla mänger mat.

Även utanför träningen har jag haft privilegiet att gå en otroligt berikande tillvaro till mötes, där äventyr, umgänge, resor, god mat och dryck har blivit allt vanligare förekommande inslag i takt med att kvargbyttor, tidiga kvällar och grå dagar har fått stryka på foten. Kort sagt har livet varit ganska flott och det är lätt att glömma att livet går i cykler av uppgång och fall, oavsett vart i spektrat man befinner sig.

Så häromdagen kom käftsmällen...

Det som hände rent krasst var att jag ställdes inför siffrorna på en våg, min våg. Det är inte det att jag inte väger mig ibland. Det händer absolut då och då. Siffran var på intet vis hysteriskt hög men jag var inte beredd på den. Jag vet inte om det var det faktum att jag inte vägt så här mycket sen innan Facebook existerade, alltså på medeltiden men jag tog det alldeles för hårt.

Plötsligt kändes framgångarna, träningsglädjen, erövrandet av livet – allt det jag tyckt varit underbart, mest som ett misslyckande. På en sekund kändes det som att jag fullständigt hade tappat kontrollen. Tanken som följde var att det genast var dags att återta den. 

Blind är jag inte. Givetvis hade jag lagt märke till ökat omfång på kroppen innan dess, vikt bestående av både muskler och fett. Logiskt och kavat har jag resonerat att det är en självklarhet. Nu granskade jag samma kropp med en cynisk kritikers onda öga, övervärderade skavankernas betydelse och började i ett nästan robotliknande tillstånd planera "åtgärdspaketet". Ett tänk som inte alls stämmer överens med min värdegrund som involverar både lån3gsiktighet och konsekvenstänkande, ett tänk jag inte står för egentligen. 

Att leva i fitnessvärlden närmare 24/7/52 gör en ganska härdad. Eftersom jag mer eller mindre alltid är exponerad för dietande, kalipermätningar, perfekta bakdelar och superatleter till synes utan gränser för vad de klarar av, har jag lärt mig att inte jämföra mig mer än nödvändigt. Det fungerar oftast utmärkt, så länge det gäller alla andra. När det kommer till mig själv är det dessvärre inte längre den där balanserade, rationella varelsen som bedömer mig utan min inre enträgna mobbare. Helt immun är nog ingen. 

När tankarna för första gången på en evighet kom på besök kände jag mig som världens största hycklare. Bara en hycklare har mage att skriva på Sveriges kanske största träningssajt om att våga äta och sluta noja, för att sedan i nästa andetag agera på kroppsnojan så fort den visar sig. Därför har jag bestämt mig för att bita ihop och fortsätta äta efter hunger och mättnad, inte efter siffror. Planen är att fortsätta jobba mot de där 130 marklyftskilona som Kim-Kong bestämt hävdade att jag ska klara med hård träning och mycket hamburgare. Sist men inte minst är planen att på ett ärligt sätt fortsätta förmedla ett frihetligt och lustfyllt hälsotänk.

Bara en hycklare har mage att skriva på Sveriges kanske största träningssajt om att våga äta och sluta noja, för att sedan i nästa andetag agera på kroppsnojan så fort den visar sig.

Sagt och gjort, det blir inga blanka femtio kilo på vågen, ingen ensiffrig fettprocent, inte nu, förmodligen inte senare heller. Slutdiskuterat. Ibland behöver man fila lite på sitt mindset för att orka hålla den planerade kursen, hålla sig off-season, under uppbyggnad eller bara fortsätta leva allmänt balanserat i en värld där budskapet nästan alltid är att hen med minst kroppsfett vinner.

Hur bär man sig då åt för att bestämma sig och hålla sig på utstakad väg?

undefined

När diverse orosmoln angående träning, kost och hälsa hotar att regna på min parad brukar jag göra och tänka enligt följande punkter:

1. Snacka med någon du litar på. Att gå ensam med tankarna gör bara att man ältar dem i cirklar. Bolla över dem till någon! Den du pratar med måste verkligen inte förstå allt, den måste dock vara inställd på att lyssna. Våga berätta hur du känner fast det kan kännas löjligt eller som ett tecken på svaghet. Det är inget nederlag att tänka tokiga tankar i en tokig värld. Det är helt normalt och det är skönt att få det bekräftat utifrån att tankarna inte är hela sanningen.

2. Väg fördelar och nackdelar med att agera på känslan. 
Gör en klassisk lista mer för- och nackdelar med att hålla kurs. Min blir såhär någonting
+ Jag orkar livet. Relationer, upplevelser, jobb med mera kan upplevas fullt ut
+ Jag orkar mer på gymmet, både de mätbara prestationerna och känslan på passen förhöjs
+ Känslolivet är stabilare, jag är mer optimistisk, glaset blir halvfullt
+ Bättre intellektuell kapacitet, lär mig lättare och minns bättre
- Känner mig som Barbapappa
- Känner jag att jag saknar kontroll

Resultatet 4-2 talar sitt tydliga språk.

3. Gör uppror mot tankarna. När tanken säger "Dra ner på middagen" – ät en extra stor portion. När tankarna skanderar "Biggest Loser nästa" – Gå och riv av ett PB i din snyggaste träningsoutfit. Döva den negativa inre rösten med rösten av en vän, en familjemedlem eller någon annan som ser förbi ditt yttre och dina prestationer, som ser och uppskattar dig för den du är. Fundera på vad det är du gillar så mycket med de människorna. Deras låga fettprocent? Inte det? Tänkte väl.

4. Klura på vilka signaler du sänder ut. De flesta är åtminstone någons förebild. Oavsett om du är den som håller lågt kroppsfett året runt eller den som vill signalera distans och balans så vinner du alltid mest förtroende på att vara genuin och inte låta yttre faktorer ändra hela din agenda i en handvändning.  

5. Omge dig med positivt laddade budskap om det din noja gäller. Banalt kan tyckas men jag blir glad av snärtiga oneliners a' la "why get thinner when you can get more dinner" och "Athletes eat and train, they don't diet and excercise". Jag använder mig gärna av det, precis som många använder traditionell "fitspo" som motivationsfaktor. Hitta budskap som gäller dig och din situation, strunta i resten.

6. Se till att ägna dig åt berikande saker både i träningen och livet i stort. Saker som får dig att tänka på annat, kroppen är inte hela världen - kroppen är kroppen.

7. Fundera på vad kroppen representerar för dig. Den är ju trots allt inte betydelselös. För mig känns det ibland såhär "Jag kan aldrig bli starkast eller snyggast men jag kan i alla fall ha minst kroppsfett". Felen med det tankesättet är a) jag kommer aldrig att bli ens lite stark eller snygg om jag aldrig vågar ha en uppbyggnadsperiod och b) det budskap jag vill sprida handlar varken om att vara starkast eller hårdast. 
Om någon till äventyrs skulle bry sig vill jag representera någonting helt annat – rörelseglädje och hälsa. Väljer jag yta som fokus och säger mig värna om begreppet hälsa är jag bara ännu en wellness-fake och såna finns det tillräckligt av. 

8. Bestäm dig för vad som är viktigt. Är det vad främlingar på gymmet och sociala medier tänker om dig eller dina närmaste? Sanningen är att svinstarka och tokdeffade profiler alltid kammar hem fler likes än "vanliga dödliga". Å andra sidan, vad ska det stå på din gravsten, om jag får vara så fräck? "Här vilar hen som hade flest likes på sin selfie en onsdag i april 2017"? Bekräftelse i all ära men det är en trubbig valuta när du summerar din tillgångar i slutet av dagen.

9. Det läggs ofta väldigt mycket fokus på att älska sin kropp. Det måste man inte tycker jag. Det räcker långt att acceptera den, vara lyhörd inför den och att inte straffa och motarbeta den. Det finns hundra saker med min kropp som jag stör mig på, allt från bristningar och extra hull till smärtproblematik och hypermobilitet, men det är min kropp och jag har bara den. Vi ska förhoppningsvis leva ihop rätt länge så det är verkligen att föredra om vi kan samarbeta även om den inte alltid är exakt som jag önskar.  

(10). Var saklig, behöver/vill jag verkligen innerst inne deffa? Missförstå mig rätt nu. Det är fine att deffa, jag klandrar ingen som känner för det, absolut inte tävlande i viktklasser och poseringsgrenar. Om svaret är ett ångestfritt "ja" - kör i vind.

Se bara till att inte börja över en natt på ren impuls, för det är oftast inte förenat med sunda och genomtänka målsättningar. Påbörja aldrig en kalorirestriktiv diet utan att först upprätta en plan, en struktur och en tydlig definierat varför. Lägg gärna till en icke förhandlingsbar tidsgräns också. För den som har tidigare ätstörningsproblematik krävs extrem försiktighet, det kan inte nog understrykas. Den som gör en deff med matproblem i ryggsäcken bör verkligen se till att ha någon väldigt kunnig person som hjälper till på resans gång. Hen bör också bryta i princip omgående om processen känns det minsta lilla återfallsbenägen. 

Nu kommer någon där ute att tycka att jag uppmuntrar till lättja och anse att disciplin är A och O för att trivas i sin kopp. Det må så vara. Det är inte fel, det är bara andra värderingar. 

Vi heter Tyngre av en anledning. Vi representerar alla träningsvärldens läger – från fitness till hälsa till estetik till prestation. Det mentala och det fysiska, det hälsosamma och det extrema. Hur man vill blanda står var och en fritt men alla vill vi på något sätt vakna lite starkare imorgon. Mindset och inre styrka är en del av allt detta

Att kunna höra sin egen kropps önskemål genom alla budskap och råd är i mitt tycke ett ytterst konkret tecken på styrka och kontroll, och att våga acceptera en lite mjukare kropp till förmån för ett hårdare pannben och fler viktkakor på stången, det är verkligen my kind of gains.

undefined