Vad jag hatar med crossfit

Tro det eller ej men det finns faktiskt saker som inte är helt OK.

undefinedMissförstå mig nu rätt. Det finns ingen idrottsform jag älskar så mycket som crossfit. Gemenskapen, den där härliga nära-döden-upplevelsen under en tung wod samt att få dricka kaffe i tyngdlyftardojor, det är inte mycket som slår det. Men, precis som man älskar sin gamla farmor så finns det ju saker med henne man kanske inte uppskattar sådär överdrivet mycket. Som att hon envisas med att titta på Allsång på Skansen på absolut maximala ljudnivå eller hur hon alltid är lite missnöjd med dig vid fikat, oavsett hur många bullar du trycker i dig. Lite så är det med crossfit också. Trots att jag i stort älskar varje stund jag är i boxen, så finns där saker jag ibland kan hata med brinnande frenesi. Det här är några av de sakerna. 

Plocka-undan-efter-wodden-ångest

Det finns en anledning till att crossfit utförs bäst i en crossfitbox och inte på ett konventionellt gym.  som idrott har det ju en förmåga att ta upp rätt mycket plats, när dagens pass innehåller wallballs, skivstång, burpees, assault bike och rodd. Innan man vet ordet av har man liksom tagit en halv fotbollsplan i geografiskt anspråk. Men, om det bottnar för ett härligt pass så är det såklart inget man ens reflekterar över. Glatt spenderar man tjugo minuter med att preppa allt, likt en kärleksfull moder som förbereder sitt enda barns studentmottagning. 
Men efter. Efter att allt är färdigt hamnar saken i en något annan dager. 
För inte nog med att du tagit ut dig fullständigt och knappt vet om du kommer komma upp från golvet, eller om du istället ska spendera natten i boxen på den plats du ligger, nu måste du dessutom plocka undan allt du tagit fram. En stång laddad med 140 kg ska lastas av, en assault bike som väger bly ska rullas tillbaka oavsett hur dåliga hjul det är på den. Ibland kan själva städande efter wodden kännas mer övermäktigt än wodden själv. 
Det är ångest deluxe det. 

undefinedVem fick sämst tid? För det är fan den som plockar undan efter oss alla!

Att aldrig få vara bäst på något

Som människor vill vi nog alla glänsa ibland. Vi strävar efter att bli den bästa möjliga partnern, kollegan eller fickparkeraren. Och på samma sätt är det givetvis med den idrott vi älskar. Vi vill bli bäst. Problemet är bara att crossfit inte är en sak, det är tusentals moment och rörelser som ska bemästras. Du kan som atlet gneta strikta hand-stand-pushups i en evighet. Vakna varje morgon med värk i axlarna, drömma om att stå på huvudet och gnugga sönder skalpen mot ett oförlåtande golv. Och så vips, en dag sitter den. Du är så nöjd en människa kan bli. Stolt som en tupp. Men, det går inte mer än en minut innan någon välmenande jävel glatt påpekar att nu är det väl dags att lära sig kippade hand-stand-pushups? Ridå och tillbaka på ruta ett. Ännu ett omöjligt moment att försöka bemästra. Och nog för att glädjen många gånger finns i just utmaningar, men håll med om att det faktiskt vore rätt skönt att bara få vara bäst ibland? 

Alla dessa grejer 

Det krävs som bekant en del tillbehör när man tränar crossfit. Från början är det bara dom där obligatoriska förstagångs-nanosarna och lite träningskläder i en ryggsäck man sparat från gymnasiet. Det räcker gott. Men sedan, likt ett smygande missbruk som blommar ut i det fördolda, accelererar allt väldigt fort. Det ska skaffas skydd till händerna för alla dessa pull-ups. Lindor till knän och handleder. Bälte till de där tunga lyften. Någonstans här brukar det bli dags att införskaffa en ny väska. Men tro för all del inte att det slutar där, åh nej. För vad vore en komplett crossfitväska utan tejp till tummar, det egna hopprepet i en separat liten påse i själva väskan och så ett par lyftarpjucks som grädde på moset. Plötsligt väger din träningsväska lika mycket som en medelstor femåring. Plus att den är mer packad med saker än vad du många gånger packat till semestrar. Att väskan sen blir likt ett svart hål när du ska hitta något i den är bara ytterligare en dimension i problemet. Ska du till exempel ha tag i ovan nämnda tejp, ja då kan du ge dig tusan på att du innan du får tag i den lär ha fått packat upp allting i väskan minst tre gånger. Som en liten bonus lär du där i din gigantiska väska hitta minst två kvarglömda shakers, innan du lokaliserat tejpen. Att ha en crossfit- träningsväska är med andra ord som att ha en gigantisk vanlig väska, där du aldrig hittar det du letar efter. 

undefinedOk, nu ska vi bara få ned matlådan, en handduk och ombyte här i med. Det blir en baggis.

Mobilitet

Har man sitt ursprung i gymkulturen brukar man som regel inte ha lagt överdrivet mycket energi på sin kropps rörlighet. Så länge det går att slänga upp en schyst dubbel- biceps så är saken trots allt rätt biff. Annat är det när crossfit brakar in i ens liv. Plötsligt ställs allt på ända. Det är trots allt en fördel om armbågarna kan peka rakt fram vid slutpositionen i en clean, istället för mot golvet. Latsen ska inte vara som fastsatta i cement där på ryggen. Vilket osökt leder oss till ordet mobilitet. Vill du bli något så när hyfsad på crossfit så måste du med andra ord lägga tid på att öka din rörlighet. Men, det är sannerligen lättare sagt än gjort. Och det kommer göra fruktansvärt ont. Latsen ska knådas med en stenhård foamroller, även om det känns som om en jätte med temperamentsbekymmer misshandlar din rygg. Handleder och vrister ska böjas i vinklar som för tankarna till Linda Blair i Exorcisten, allt i mobilitetens namn. Då är det minsann rätt lätt att minnas tillbaka till sina gymdagars fornstora glans, när stretch- och töj var material på kläder och inte en viktig del av träningen. 
Det spelar ingen roll att killen i klippet under dagens RomWod glatt uppmanar mig att "breeaaaaaath", det känns ändå som om jag kommer gå av och dö på samma gång.

undefinedDen enda positionen som inte gör ont när man tränar mobilitet.

Men trots allt det här. Trots att det finns moment i crossfit som jag misstänker används i helvetets innersta krets för att straffa människor som Hitler. Allt detta till trots, så kan jag ändå inte låta bli att älska det på samma gång som jag hatar det. Det är lite konstigt, inte sant? Det är helt enkelt som så att allt det där jag avskyr gör allt det andra än mer älskvärt. Det där hemska gör liksom resan mera värd. Det är som topping, som glasyr. Utan det vore tårtan inte lika fin. Och utan lite hatkärlek så vore inte crossfit samma sak.

Men vi kan väl enas om att mobilitet är överskattat, eller hur?

Tänkte väl det.

Mer rörelseglädje åt folket!

undefined

Taggar: KRÖNIKA , CROSSFIT , AVINDELL