Förr i världen var den där Gud lite mer närvarande för betydligt fler människor än vad hen är idag. Dessutom var det en mer old-school-Gud man hade att göra med. Som människa kunde man således göra Gud förbannad nästan lite oberoende av vad man hittade på. Synd var något ständigt närvarande och något man skulle undvika. Som grädde på moset fanns (och finns fortfarande, för de som tror på en allsmäktig närvaro) även synden 2.0 – dödssynderna. Hit räknas högmod , girighet , lust , avund , frosseri , vrede och lättja . Gjorde man sig skyldig till dem blev följden ”den eviga dödens straff”, vilket låter rätt så tråkigt om du frågar mig.
I dagens till mångt och mycket sekulariserade värld så syndar de allra flesta av oss både lite nu och då. Själv är min största synd och last tätt förknippad med ett överintag av glass. Vad Gud måhända tycker om det vet jag inte riktigt. Men, trots att jag själv anser mig vara så icke-troende en människa kan vara så känner jag ändå ett starkt samband med de religiösa dödssynderna. Och orsaken till detta stavas, som så mycket annat i mitt liv, crossfit. Hur då, undrar du nu? Låt mig förklara!
Högmod
Man ska minsann inte tro att man är något. Det slutar sällan särskilt bra. Förr i världen kunde det resultera i att Gud tyckte du var en jobbig jäkel, i nutidens crossfit kan det resultera i fullständig katastrof. Både för nybörjare och inbitna gamla rävar. De som är nya på fältet brukar ofta falla för missuppfattningen att de ”en gång i tiden” varit vältränade. Att denna fras är ett något högst flytande begrepp samt att denna tid kan ha varit för mer än tio år sedan brukar inte spela någon roll. Den högmodige nybörjaren kastar sig med en sällan skådad frenesi in i sin första wod, utan att ha en tanke på utkomsten. Det blir sällan särskilt bra. Istället brukar det sluta i skrik och panik samt med en individ som hamnar i en blöt fläck på golvet. Men, även de mer erfarna av oss kan drabbas av crossfit-högmod. Vi tror vi är Rich Froning, någon isländsk Dottir eller för den delen Lukas Högberg. Vi skrockar åt woden, det här blir inga problem, det här kan vi. Hur det brukar sluta? I samma blöta fläck på golvet. Högmod är sannerligen inget att ha.
Girighet
Bara en till, heter det ju. Girighet är sällan något bra, vare sig det kommer till pengar eller ha-begär. Men att bli girig inom crossfit är inte bara dumt, det kan vara rejält livsfarligt också. För när tävlingsdjävulen gör så att hornen växer flera centimeter ur pannan, när någon jagar dig på tävling, då är det lätt att bli girig. Trots att förnuftet och all rim och reson fullkomligt skriker åt dig att det räcker, så fortsätter du. Det här kan bli typiskt dumt när man gör mer avancerade saker så som muscle-ups och andra övningar. Vi kan väl skicka en stilla tanke till alla våra medtävlande som tänkt bara en till för att sedan bara handlöst falla som en säck potatis från räcket. Och när någon lite försiktigt frågar vad det var som hände, ja då blir ofta svaret jag skulle ju bara göra en till .
Vrede
Av alla dödssynder som finns så tror jag bestämt att vrede är den som mest frekvent uppenbarar sig för de som tränar crossfit. Det finns rätt mycket att bli både arg, vansinnig och frustrerad över inom sporten. Arg kan man lätt bli när en person som besöker boxen för allra första gången drar av en sisådär femtio double-unders på raken utan att blinka, medan du själv ideligen piskar sönder både dina armar och rygg. Vansinnig blir man när man för tusende gången försöker sig på en bar muscle-up , bara för att åter träffa räcket med bröstet. Och säg den som inte blir frustrerad när wallball:en träffar ansiktet gång på gång. Och när man står där, trött på gränsen till helt död, med sår efter hopprepet, en bröstkorg som känns som om den blivit trampad på av en ko och en näsa som liknar Rockys ...då är det minsann inte så svårt att fyllas till bredden av vrede.
Frosseri
Kanske min allra mest omtyckta dödssynd. Extra mer av allt kan ju inte vara något dåligt, eller hur? Crossfit spär på mitt frosseri så det står härliga till. På flera plan, ska tilläggas. Först och främst på det mest självklara sättet genom att jag trycker hela huvudet fullt av pizza, hamburgare och glass så fort tillfälle ges. Crossfit är ju väldigt förlåtande på så vis, man får så att säga en hel del extra kalorier att spendera genom galenskapen. Och det kan ju både vara bra och dåligt, beroende på hur man ser det. Bra för att man slipper oönskade kilon. Mindre bra om glass blir största kaloripost i kosten.
Lättja
Det kan tyckas paradoxalt att lättja finns förekommande inom crossfit. De borde ju vara varandras motsatser, inte sant? Sanning är dock att många av oss utövare har begått våra värsta crossfitsynder med just lättja som utgångspunkt. För, handen på hjärtat, hur många gånger blir det inte lite extra vila i bytet mellan övningarna i woden? Kunde du inte gå lite snabbare kanske? Och all det där extra magnesiumet du slänger på innan ytterligare några lyft, behövs det verkligen? Behöver t-shirten åka av mitt i woden, eller är det bara ytterligare en chans att få andas några andetag? Finns det, egentligen, inte några reps kvar i tanken? Gränsen är tunn mellan när vila är välbehövligt, eller bara lättja, inte sant?
Avund
Avundssjuka är vi alla, mer eller mindre. Problemet med crossfit är att det finns så otroligt mycket att vara avundssjuk över. Någon kan ha snyggare Nanos , nyare kompressionskläder, större muskler, vackrare kippade butterflyes och så vidare. Listan kan göras oändligt lång. Dessutom går vi väl alla och drömmer om att ha ett isländskt psyke a la Davidsdottir , men inte ens det får man. Istället sitter man där i fjolårets Nano -skor, med ett linne i helt fel färg och känner sig avundsjuk på mest hela världen.
Lust
Återigen en något motsägelsefull synd. Lust är ju inget som i alla fall jag starkt kopplar samman med exempelvis hundra burpees. Eller thrusters. Eller wallballs. Ja, ni förstår vad jag menar. Men ändå är lust något som jag starkt kopplar samman med mitt crossfitutövande. Det spelar liksom ingen roll om jag slitit sönder båda händerna i räcket, mosat mina nyckelben av för många frivändningar eller mår som en styckad bäver dagen efter en Hero-wod, ändå känner jag bara en stark lust efter mer. Hela tiden. Vilodagar är något av ett skällsord för mig. Det kvittar om kroppen protesterar, i mitt inre brinner en ständig lust att få träna lite till. Att bli lite bättre, varje dag.
En hel uppsjö med synder således. Ungefär som i det dagliga livet. Jag tror dock att det är dags att vi inser att det är alldeles utmärkt att synda lite ibland. Särskilt när det kommer till träning. Det är sannerligen inget som vi behöver bikta oss för, tvärtom! Synda på, säger jag. För, det är ju som det har varit i alla tider, synden som är det allra roligaste i livet. Att leva ett liv helt fritt från synd är säkert gemomförbart, men särskilt roligt lär det inte bli. Så, min uppmaning till dig blir därför att du ska synda mer. Gärna i överflöd. Särskilt när det kommer till crossfit!
Mer rörelseglädje åt folket!
