Vid det här laget har du förmodligen fattat hur jag vanligtvis bygger mitt skrivande på att outtröttligt slingra mig genom ordföljder, så idag tänkte jag skippa det och istället simma ut på djupt vatten. För vi behöver snacka om ett fenomen som blivit lika polariserat som i stort sett allting blir i dagens debattklimat. Det här ska handla om ångest kopplat till kost och träning och skillnaden mellan sjukt och friskt.
Det här ska handla om ångest kopplat till kost och träning och skillnaden mellan sjukt och friskt.
Det här är minerad mark, ingen idé att sticka under stol med det. Missförstånden är många, kanske för att ångest är ett ord vi slänger oss lättvindigt med när vi egentligen pratar om dåligt samvete eller vardaglig oro .
Kanske beror svårigheten att tala om ämnet på att det finns något påträngande i en diskussion om hur vi förhåller oss till vårt allra mest privata, vår kropp och hälsa. Vårt skal av attribut och val som vi visar för omvärlden är hur vi än vänder och vrider på det ett statement där åtminstone delar av vårt inre liv speglas.
I många kraftsporter men i synnerhet fitness sker uppvisningen av det yttre i gigantiska proportioner jämfört med våra andra folksporter (de som involverar bollar och puckar). Istället för att det yttre är en detalj bland många, blir det ett helt universum som ständigt expanderar – ut från gymmet till internets alla hörn. På det hela taget gläds jag åt att våra sporter är så lättillgängliga, men utrymmet för missuppfattningar och förväxlingar om vad SKKF:s grenar egentligen handlar om är enormt.
Det enklaste vore att likt många debattörer utan vidare börja raljera över och totalt missförstå fenomenet Ortorexi. Fortsättningen brukar vara att man påpekar hur oändligt mycket större problemet med stillasittande och fetma är, vilket stämmer alldeles utmärkt, men personligen hävdar jag att det går att ha två tankar/problem i huvudet samtidigt. Den ojämlika hälsan i samhället, där fler drar åt någon av extremerna, och klyftorna ökar är såklart problematiskt i sig. Just i vår sfär finns det enligt mig en poäng med att prata om båda sidorna och försöka skapa förståelse. Något annat vore respektlöst, både mot de som mår bra och de som mår dåligt. Problem vi inte talar om finner vi heller inga lösningar på.
Så vad är skillnaden mellan en Bodyfitness/Bodybuilding/Classic Bodybuildning/Bikini Fitness/Mens- och Womens physique-tävlande och en person med ätstörningar egentligen? Finns det någon skillnad? Och vad består den isåfall av?
Det enkla svaret skulle kunna lyda: Skillnaden är allt du inte ser med blotta ögat. The Devil is in the details.
Dieter för att minska i vikt/fettprocent är ingen rocket science. Det handlar helt enkelt om energi in och energi ut, det vet alla vi som följer Tyngres husgud Jacob Gudiol det minsta. Vi vet också att "deffen" är en viktig del av både poseringssporterna, lyftning och kampsport. Vissa verkar kunna genomföra denna på ett oproblematiskt och idrottsmässigt sätt. Det är någonting som blir aktuellt inför en tävling, det genomförs enligt planen och sedan går atleten vidare mot nästkommande fas utan att fastna i den extrema kontroll som en hårt diet brukar kräva.
För den atlet som är frisk och därmed prestationsdriven i sitt dietande är målet progression om än av subjektiva, visuella parametrar. De tränar långsiktigt och har som mål att vinna en tävling eller att komma i sin egna definierade bästa möjliga form. När de är färdiga med sin diet följer en uppbyggnadsperiod där energibalans eller överskott är ett måste. De är inte fixerade vid att hålla tävlingsformen efter dietens slut eftersom den låga fettprocenten i sig inte är ett självändamål, utan ett kriterie för att kunna hävda sig på tävlingsdagen. Efter tävling kan atleten äta mindre restriktivt, utifrån sina egna mål och preferenser, De håller alltså varken för hård kontroll på matintaget eller fastnar i hetsätningsträsket. Det som kännetecknar ett friskt förhållningssätt är förutom att ha tydlig plan som inte är känslostyrd att känna sin kropp och kunna lyssna till dess signaler även efter att ha pressat sig förbi dem under en tid.
Den som däremot snuddar vid farozonen för ett sjukligt beteende förlorar kontakten mellan kropp och skalle vid energiunderskott. Personen utvecklar ångest och tvångsmässighet av sjukliga mått kopplade till kropp kost och träning. Att vissa hamnar där verkar bero på en kombination av genetik, fysiologi och pyskologiska faktorer. En person med begynnande eller pågående ätstörningar låter inte kroppen vara med och bestämma spelreglerna någon av årets 365 dagar, utan styrs helt och hållet av huvudet där ångest, psykologisk och fysiologisk stress råder.
En person med ätstörningar äter inte för att orka träna utan tränar för att kunna tillåta sig att äta. Hen tränar inte primärt för att få känslan av glädje/mervärde/utmaning utan för att undvika ångest.
Det finns alltså en majoritet som tävlar i fitness och annat och pressar kroppen till svältgränsen av den enkla anledningen att det är en del av deras sport, och olyckligt nog finns förstås de som använder tävlandet som "täckmantel" för sin problematik. Vidare finner vi de som inte tävlar men som lever sina liv i tävlingsform ändå av rädsla för ångesten som blotta tanken på att öka i fettprocent innebär. Det som gör detta så himla känsligt svårt är att ingen av skillnaderna syns utanpå. Det försvårar både för omgivningen och för den som mår dåligt att faktiskt upptäcka om något inte står rätt rätt till. Därtill följer en uppmanande kultur där formbilder på Instagram och tveksamma tips från personer som får status som förebilder passerar våra näthinnor utan någon vidare kritisk granskning och tråkiga exempel på rötägg till "coacher" som skrattat hela vägen till banken genom att sätta tonårstjejer- och killar i riskzonen genom att sälja dem rena svältdieter.
Nu är det verkligen läge att flika in att det absolut sista jag önskar med denna text är att kasta falska anklagelser mot någon person eller tävlingsdiciplin. Det jag vill är att vi som befinner oss i den här världen inte blundar för att problemet förekommer utan tar fram det i ljuset och granskar det. Därför att om alla utövare mår så bra som möjligt är det helt enkelt större chans att sporternas framtid får en ljus karaktär. Så, det här är inte ett utpekande av sporter som månar om det visuella, det är inte ens en kritik mot extrema dieter och andra smått övermänskliga tilltag för att vinna. Vad vore en sport utan atleter som levde för att pusha sina gränser?
Det jag skulle vilja slå ett slag för är i enkelhet att vi:
1. Reflekterar kontinuerligt över våra val så att vi faktiskt väljer det som skänker mest tillfredsställelse. Är det här för mig? Om ja: Kör hårt! Om nja/nej: Kör nåt annat! Det finns jättemånga sporter som bara väntar på att du ska finna dem!
2. Var lyhörd och nyfiken på människorna vi delar gym med. Det finns ofta fascinerande livshistorier bakom en stark fysik. Börja snacka med en kroppsbyggare och du kommer märka att det ofta finns en drivkraft och en strävan bakom ytan som ligger betydligt djupare än vad många tror. Det är inte okej att avfärda en idrottare som störd och fixerad.
Lika knasigt blir det att skämta bort det faktum att många faktiskt lider av djup ångest kring fettprocent, kost och hälsa. Våga snacka med den som verkar må dåligt också. Våga vara med och bryta ner de där hämmande fördomsbarriärerna! Omtanke och öppenhet ger både gymmet och dig ett gott rykte.
3. Kunskap är makt! Finn en vettig kunskapskälla (Typ Gudiol #fangirl) och läs på om sådant som diskuteras i sammanhangen kost/träning/hälsa. Det är ett oumbärligt vaccin mot att kliva rakt i all världens fällor och klaver. Tänk också för all del ett varv på vilka signaler du sänder ut. Det skadar liksom aldrig!
4. Be a lover not a fighter. Vissa bara älskar att dieta en lång tid för att avslutningsvis posera till Metallica på en scen, eller finner passion i att svettas ut kilovis med vätska i bastu timmar innan en match, det är väl helt underbart?! Jag kan då enkelt komma på tusen saker på rak arm som är betydligt sämre. Och möter du någon som trillat dit, eller är på väg i en ätstörning så finns det hjälp att få.
Referens:
Grigorenko, A. & Lin, Y. 2014. Ortorexi - Fixering vid mat och träning. 1. Uppl. Stockholm: SISU Idrottsböcker.
---
