I mellanmjölkens land...

...får man inte sticka ut. Krönikören Sebastian Avindell lägger ut texten.

Sverige är i mångt och mycket rätt märkligt som land. Vi har, till exempel, vår vän Jante. En rätt unik företeelse. Till skillnad från andra länder, där framgång ses på med beundran, så får du i Sverige gärna lyckas, men du får inte liksom lyckas för mycket. För då är du stöddig. Divig. Uppblåst. Se som exempel Ingemar Stenmark och Patrik Sjöberg. Båda extremt duktiga och framstående idrottsmän. Båda älskade, men Ingemar är alltid Ingemar. Varför? Därför att Ingemar inte är stöddig såklart! Han bara rycker på axlarna, som om det lopp han gjorde bara var en struntsak. Patrik däremot signalerar stolt ut att han är bäst. Och han vet det. Fy! Så kan man väl inte hålla på! Eller?

Det här fenomenet är något som de flesta inom fitnessbranschen förr eller senare stöter på. Det tar sig uttryck i flertalet olika former, men det kommer dyka upp, var så säker. Vi blir, om man får vara lite djärv, som de som är gravida. Helt plötsligt när magen börjar synas blir det på något sätt helt okej att inleda samtal med en person man aldrig mött. Eller för den delen känner. Gärna ska samtalet vara av den lite förmanande arten, fullproppat med goda råd och pekpinnar. Känns det igen?

Vi flyttar fokus ifrån bäbismagen och till dig som tränar hårt och seriöst. Kanske har du kommit så långt i din träning att du till och med börjat komponera matlådor. Du väger broccoli, ris och kyckling likt en alkemist som försöker tillverka guld. Allt för att det ska optimera dina träningsresultat så bra som möjligt. Dessa har du med dig till arbetet, kanske tillsammans med ett par burkar kesella, eller varför inte en shake med pulver i? Ja, varför inte alltsammans? Det är ju trots allt något du gör helt för din egen skull.

Men nej, där tar du fel serru! För precis här, när du glider in på jobbet, har du även fått med dig Jante. Han följer liksom med in, som ett bihang till de där matlådorna och shaken. Och har du inte märkt av det ännu, så lär du snart blir varse det. Kanske redan när du packar in dem i kylskåpet på jobbet, men allra mest troligt kring fikat. Eller lunchen. Vi kan börja med fikat, detta heliga incitament på varje arbetsplats. Mest troligt lär det finnas någon som har köpt bullar, prinsesstårta eller semlor. En vänlig själ som bara har ett endaste krav, och det är att du ska äta av fikat. Det finns inga giltiga ursäkter. Och där sitter du nu, med din burk kesella. Eller med en neonfärgad shaker framför dig. Förmodligen lite obekväm. Bredvid dig vädrar Jante morgonluft.

”Nej tack, det är bra. Jag ska inget ha.” Tystnaden som uppstår är kompakt. Som om en bomb exploderat vänds samtliga huvuden i fikarummet mot dig. Någon hostar, någon lägger huvudet på sned, som om du vore ett ledset litet barn. Någon oförstående, som inte vet sitt eget bästa. Personen som köpt fikat skjuter uppfodrande bullfatet lite närmare dig. ”Jo då! En kan du väl i alla fall ta? Du som tränar så mycket”. Några ursäkter senare har du ändå slingrat dig ur bullfällan. Tänkt tusen elaka tankar om bulltanten, men ändå bara brett på ett leende och urskuldande ursäktat dig. Slevat i dig in kesella och lämnat, kanske lite tidigare än du först tänkt, fikarummet. Utan att du har sett det har givetvis Jante varit med hela tiden. Stått bakom ryggen. Myst. Så fort du lämnat rummet skakar folk lite mer på huvudet. Kesella till mellis? Kan det vara riktigt klokt det?

mma2.jpg
En del av dessa muskler är garanterat byggda med kvarg.

En något snarlik situation utspelar sig kring lunchen. Snabbmakaroner och falukorv blandas upp med din, i mångas ögon något torftiga, matlåda med broccoli, ris och kyckling. Som av en händelse har du åter hamnat bredvid bulltanten. Medan hon värmer sin Billys Pan Pizza spänner hon ögonen i din matlåda. ”Nämen! Ska du äta kyckling nu IGEN? Och ingen ´sås har du heller? Det måste ju bli jättetorrt! Det där kan väl inte vara något gott?”

Här någonstans vill du få nog. Du vill ställa dig upp och bara skrika. Påpeka det faktum att intag av snabbmakaroner fyra av fem arbetsdagar kanske inte är så bra? Och att bullar och semlor kanske inte är en näringsriktig del i kostcirkeln. Samt att det pulver du dricker i din konstiga flaska inte är flytande steroider eller för den delen knark. Utan vanligt hederligt protein. Som lite grädde på moset skulle du också vilja tillägga att det kanske är just därför, att du tränar och tänker på vad du äter, som gör att du ser ut som du gör. Avslutningsvis skulle du också säga att du inte ens gillar bullar. Så det så! Men, det gör du såklart inte. Du rycker lite på axlarna. Ler kanske. För du är van. Jante är en stark kraft.

För jag tror att det är här problemet ligger. I Jante. I det att någon, hemska tanke, ska sticka ut för mycket. Hur går tankegången hos dem som kritiserar? Kan det vara så att när någon bredvid dig äter nyttigt, ja då väcks det där dåliga samvetet till liv. Du kanske borde träna mer? Äta nyttigare! Kanske till och med skippa den där bullen till fikat? Men det känns så oöverskådligt, så omöjligt. För, var börjar man försöka bryta en vana man haft hela sitt liv? Nej, bättre då att skoja till det lite. Att le med huvudet på sned och pika. Liksom för att ta fokus ifrån det egna. För det är ju faktiskt lite märkvärdigt, att någon ska hålla på att sticka ut, där i personalrummet. Att göra sig märkvärdig.

Jag skrev i en tidigare krönika om vikten av att alla ska få träna, efter sin egen förmåga. Ingen har rätt att döma ut någon annan, bara för att de inte tränar så som de själva gör. Alla har vi våra egna förutsättningar. Och tävlingen vi genomför, den är i slutändan enkom med oss själva. Kanske hänger detta allra mest på oss som tränar ”lite mer seriöst”. Att vi ödmjukt omfamnar även glada amatörer på gymmet, utan förmanande blickar och huvudskakningar. Men, är det då för mycket begärt att vi begär samma respekt, när det kommer till rätten att tacka nej till den där bullen? Varför får du kritisera min rätt att tacka nej, när jag aldrig skulle komma på tanken att ifrågasätta din bulle till fikat?

Att jag råkar vara välbyggd, är inte mitt sätt att kritisera din kropp. Precis lika lite som att mitt kostval är ett förklätt sätt att nedvärdera vad du äter. Det är bara de val jag har gjort. Helt för min egen skull. Precis som du gör dina. Och om jag respekterar dina val, kanske du kunde göra det samma för mig?

***

En replik på denna krönika finner du här.

Taggar: GÄSTKRÖNIKA