I stormens öga – att vara anhörig under Crossfit Open

Jag vet att ni har en svår tid framför er. Håll ut! Det är snart över!

undefinedSå var det igång. Det som vi crossfitare gått och väntat på i nästan ett år har träffat oss som en snöboll i skrevet. Open. Detta mytiska monstrum. Detta onlinekval som förvandlar nästan en halv miljon människor till en skugga av sitt forna jag. Från att ha varit tatuerade biffar och bifinnor i mer eller mindre kläder som likt gladiatorer mosat träningspass efter träningspass förbyts vi till något som mest kan liknas rädda små barn. Som tvivlar på alla sina förmågor och uppgivet suckar över allt som kommer på Open, oavsett vad det råkar vara. För "vi är inte så bra på just den rörelsen". Ja, det är sannerligen inte lätt att vara crossfitare i dessa tider. Men. Vi har det nog ändå inte värst. Det är inte för oss lidandet blir som allra vidrigast. Nej, istället slår nog Open hårdast mot dem runt omkring oss. Våra anhöriga. Pojk- och flickvänner. Sambos eller nära vänner. Äkta fruar och män. För, de är dem som tvingas leva med crossfitutövare i åtminstone fem veckor. Och hur det är för alla anhöriga som har sämre hälfter som lyckas ta sig vidare till Regionals törs jag knappt tänka på. Stackars er. 

Det är här således en guide till hur det är att vara anhörig till någon som genomför Open. En text som kan få Er andra att förstå hur de har det. För det kan sannerligen inte vara lätt. 

Räkna med fem veckors mental frånvaro 

Det är lika bra att säga det direkt – har du som anhörig till en crossfitare några större beslut att fatta under Open gör du bäst i att a: vänta tills eländet är slut eller b: fatta dem på helt egen hand. För, den du är anhörig till kommer vara mentalt frånkopplad från den riktiga världen. Likt en senil åldring sitta och vrida och vända på sin telefon och tyst muttra för sig själv om Castros "ledtrådar" på Instagram. "Det är en pinne, tror jag. Så vi kommer nog få klättra i träd. Tror jag. Och där är ett bär som ser ut som en kettlebell. Tror jag. Bergsklättring och svingar? Det tror jag!" Det är liksom bara att lägga ned. Allt mental kognitiv plats upptas nu och i fem veckor om strategier för kommande woddar och ångest blandad med vanmakt. You're on your own. 

Räkna med gnäll

Du kommer tyvärr få leva med motsvarigheten till ett vuxet barn ett par veckor framöver. Crossfitaren i din närhet kommer inte kunna sova om nätterna, särskilt inte natten mellan torsdag och fredag när Crossfit Inc släpper nästa Openwod, men inte bra övriga nätter heller. Hen kommer väcka  dig med samtal om förmodad bästa strategi för det som komma skall, eller upprörd gnälla om varför det just skulle vara toestobar som kom. För hen är ju usel på det! Välj dig således vid fraser om "Jävla Dave Castro" och "Nu lägger jag ned den här skiten!".

Du kommer också få höra, i tid och otid, om hur sliten crossfitaren är. Hur mycket hen har gått sönder och vart det gör mest ont. Särskilt händer kommer vara ett varmt samtalsämne, och att bli vidrörd av en crossfitare mitt under brinnande Opensäsong kommer att vara ungefär lika behagligt som att bli gosad med av draken Katla från Bröderna Lejonhjärta. Det kommer helt enkelt att vara lite som att umgås med en kille som drabbats av en mancold i fem veckor. Långa djupa andetag rekommenderas således. 

Räkna med frosseri 

Crossfitare brukar per se vara rätt målinriktade vad det gäller kosten. 90% av året äts det mest strimlad mammut och bladgrönsaker och dricks källvatten, men kring Open förändras detta något. Måhända är det ett beteende som existerar för att om möjligt dämpa ångesten kring tävlingen litet. För, plötsligt kommer du som vän eller bättre hälft få kilometerlånga inköpslistor som innehåller saker du knappt kom ihåg fanns. Ben & Jerrys. Chips. Munkar. Cola. Kex. Och Ben & Jerrys. Igen. Din bekante crossfitare kommer hålla sedan hålla sina försvarstal med munnen full av glass och chips, härjandes om att det ju "faktiskt är Open! Då kan man äta mer än vanligt!" Att kalorierna i det du just släpat hem till crossfitaren skulle kunna göda en normal Svenssonfamilj i drygt en vecka är helt enkelt något du får blunda för. Det kommer inte hjälpa att du kommer med goda råd om att kroppen måhända behöver "bra mat" när den sätts som mest på prov. Crossfitaren kommer inte höra vad du säger. Knastrar från allt godis kommer överrösta alla goda argument. 

Räkna med en metamorfos 

I början av Open kommer just din crossfitare vara taggad likt ett sockerstinnt barn utanför Leos lekland en lördagsmorgon. Men, allt eftersom veckorna passar kommer det här att förändras. Optimism och nyfikenhet kommer att bytas ut mot ilska och uppgivenhet. Runt det sista av Openannonseringarna kommer den du känner bara fnysa åt det som ska göras och med hastiga rörelser packa sin träningsväska, med kommentarer om att "det ska bli så jävla skönt när det här är färdigt!" och "jag ska aldrig göra det här igen! Aldrig!"

Detta beteende innebär två saker. 
1: säsongen är snart över och du får snart tillbaka din pojkvän/flickvän/kompis/sambo/ etc.
2: personen ifråga kommer med 98% säkerhet köra Open även nästa år. Så är det bara. 

Så, alla ni kära anhöriga. Jag vet att ni har en svår tid framför Er. Jag kan helt enkelt bara trösta Er med att Ni snart får tillbaka Era gladiatorer, precis som de var innan. De är bara tillfälligt sinnearubbade av den press som Open innebär. De är inte på väg att bli sjuka, galna, helt bakom flötet eller något annat otäckt. De är helt enkelt bara crossfitdrabbade. Håll ut! Det är snart över!

Mer rörelseglädje åt folket!

undefined

Taggar: KRÖNIKA , CROSSFIT , AVINDELL