Den är svårt att undgå. Den hänger i luften som en tjock dimma och ingen kan undgå att känna vad den för med sig. Stämningen, för att inte tala om spänningen, när du befinner dig i salen och fokuset som råder just där mellan fyra väggar går inte att ta miste på. Om man på något sätt kunnat mäta spänningsvibbarna i lokalen hade den gett maximalt utslag, för detta är en stor dag för alla inblandade. Det är förväntningar, nerver, känslor, hopp och månader och år av slit som just i detta nu löper amok bland hundratals individer i ett och samma rum. Det vankas tävling i kroppskultur denna helg och det går inte att missa. 

Tyngre Classic II har just gått av stapeln i vårt avlånga lands huvudstad och närmare bestämt i Solnahallen, en arena som hängt med länge i den sport som vi alla älskar. När vi ändå är inne på geografi och Solna, ett tips, kör aldrig bil dit med en GPS från iPhone för chansen att hitta dit då är lika stor som att Alex skulle slå Sam Mikaelsson i glassätartävling (vilket inte händer, sorry Alex). Även om glassätning kanske inte är Alex starkaste sida har han andra kvaliteter. När han synkar tankarna med allas våran favoritspanjor Andreas Guiance händer bra grejer, det är ju faktiskt de som har bildat denna Tyngre webbportal som ni läser vid just nu. 

Det är blott ett år sedan Tyngre startade och även om ingen nödvändigtvis trodde att det skulle gå dåligt för dessa herrar tror jag ingen heller kunnat förutse exakt hur stort just Tyngre skulle bli på så pass kort tid. De har inte bara lanserat en hemsida som knyter samman alla som har intresse för styrkesport av något slag utan även släppt kosttillskott, kläder, podcasts och kanske det roligaste av allt i upplevelseväg, tävlingen Tyngre Classic, som redan genomförts två gånger. Allt inom loppet av ett år, ja hatten av är på sin plats.

Tävlingen i våras blev succé och så även denna helg då det var helt utsålt i Solnahallen. Detta är inte bara tack vare arrangörerna som såklart ska ha en enorm eloge, men de som faktiskt gör tävlingen spännande i sig är ju atleterna. Det är atleterna som tar sig till scenen, som gör det hela till en show och visar upp vad de lyckats åstadkomma med sitt driv, sin arbetsmoral och ett jävlaranamma för en diet som är allt annat än en dans på rosor. Jag tror själv, som också är en tävlande atlet, att det kan vara lätt att missa skogen för alla träden när man sysslar med det här. Låt mig förklara.

Det må vara en fysisk sport vi sysslar med, det är otaliga timmar på gymmet som läggs och även i tävlingsmomentet handlar det i högsta grad om det fysiska då vi faktiskt bedöms helt och hållet utifrån våra utseenden. Att granskas från topp till tå och därefter bedömas utifrån angivna riktlinjer om hur man bör se ut kan vara extremt känsligt. Självvalt förvisso, ingen tvingar atleterna att stå där utan de gör det av egen vilja och är man med i leken får man leken tåla, inte sant? Ja, kanske. Men det är sällan så simpelt. Ingen går med tanken att man ska prestera värdelöst när det väl är dags för tävling. Ingen kämpar sig genom en hel diet med tankegången att det kommer gå riktigt jäkla uselt, för vem skulle då vilja göra det? I många fall har man hoppet om att prestera bra, man vill ju såklart ha ett kvitto som visar att slitet man lagt ned faktiskt var värt det. 

Alla vet vi, att bara en person av alla deltagare kommer stå som ensam vinnare till slut. Alla vet vi också att det kommer finnas en silver- och bronsplats att hämta för dem som inte riktigt når ända fram. Att ta sig till final och alltså vara en av de sex bästa är också en målsättning att ha, alla har inte tanken att vinna direkt utan kanske är nöjda med en finalplats. Idag, när alla klasser är så stora pga det växande intresset för sporten, är topp sex faktiskt ett väldigt tufft mål att nå. Är det 25 tjejer i klassen betyder det att 19 stycken står utanför final. Tio av dessa får dessutom inte ens komma till start i rond 1 utan elimineras direkt. Tack och hej, du har dietat i månader men du får inte vara med. Återigen är det självvalt att stå där men det är inte det som är poängen, poängen är att man inte kan förbereda sig för att det inte ska gå som man har hoppats. Vet man med sig att man kanske inte prickat formen eller att man slarvat med dieten må det vara en sak, då vet man vad man kan göra annorlunda till nästa gång. Men för de som gjort allt i sin makt för att vara så bra de kan men ändå inte når dit de tänkt, det är en enorm käftsmäll man får där rakt på scenen. 

Det må vara en fysisk sport i många avseenden men i all ärlighet är den mentala biten ändå så oerhört mycket större. Jag tror att man måste ha tävlat själv för att förstå vad jag pratar om. Hjärnspöken och tvivel är vardagsmat, mer nu än någonsin när man ska upp på scenen och prestera. Är jag bra nog? Blir jag bättre? Släpper fettet som det ska på benen? Borde jag sänka kolhydraterna? Ska jag höja kardion kanske? Tankarna är många och inte alltid positiva. Det är extremt lätt att börja tänka negativt och då är det lätt att fastna i en spiral av negativitet som är svår att ta sig ur. När man väl börjar tvivla på sig själv är det lätt att tappa fotfästet. Men som Rocky Balboa säger: "Det handlar inte om hur hårt du slår. Det handlar om hur hårt du kan bli slagen, och fortsätta röra dig framåt."‌ För vissa blir det för mycket och man ligger kvar på marken, man kastar in handduken och låter bli att tävla. Andra kämpar sig vidare mot tävlingen och tar sig upp på scenen detta till trots. 

Jag säger inte att ge upp är fel för att tävla är extremt tufft. Det är mer än att bara gå morgonpromenader i härligt vårväder med en celsius i handen och knäppa en selfie som landar på Instagram kort därefter så alla kan se vad fantastiskt bra dieten går, att formen är på topp och oj vad kul det är! Nej vissa dagar regnar det och blåser, skorna läcker in vatten, celsiusen var slut i affären, du såg ut som skit i spegeln imorse och den jävla mobilen har slut på batteri så du står utan varken musik eller selfie. Du kan ALDRIG styra yttre påverkan, den kommer ALLTID att finnas där. Det du kan styra är hur du hanterar denna yttre påverkan, hur beredd du är på att ta emot den och din inställning till saker som inte går som du tänkt. För ärligt talat, det går sällan som man tänkt alla gånger. Vardagsproblem kommer alltid finnas där och de tar inte hänsyn till om du ska tävla eller inte. En familjemedlem blir sjuk, en partner vill separera, jobbet behöver säga upp tjänster och du är en av dessa osv. Omöjligt att förbereda sig på med andra ord. Det enda du kan förbereda är en inställning som är redo att tackla de problem som kan dyka upp. Det handlar om att samarbeta med sig själv och sitt huvud. Tankar och inställning har så mycket större påverkan på oss än vi kanske tror. 

Viktor med Isak Melin och Monir Hejazi.
Att slutföra en tävlingssatsning och stå på scenen är en seger i sig. Du har vunnit över dig själv i många avseenden. Du kanske inte vann guld på tävlingen, i domarnas ögon slutade du kanske på en åttondeplats. Betyder det att du gick förlorande ur striden? Nej, tvärtom. Du har vunnit något som är så mycket större än en skimrande metall, något som är värt så mycket mer än ett guld. Du har vunnit ditt eget förtroende. Du har visat att du kan göra så mycket mer än du först trodde. Du kan göra något som många andra kanske aldrig kommer klara av. Du är din egen lyckas smed och du har smidit denna version av dig själv så förbannat jävla bra för du klarade dieten och stod där bättre än du någonsin gjort förut. Gick det inte som man tänkt sig går man tillbaka till ritbordet och försöker analysera vad som gick fel, vad kan man göra bättre? Att vara ärlig med sig själv är viktigast av allt, sugarcoating funkar inte för det syns på scen om man gjort jobbet eller inte. Men du kom till scenen och bevisade för dig själv att du KAN! Då vet du också att du kan göra det igen och denna gången ännu lite bättre än sist för du har lärt dig massor längs vägen. 

Det värsta och absolut sämsta man kan göra med sin placering är att låta den definiera dig. Värdet av en siffra säger inte ett skvatt om dig eller hur du är som person, ändå är det så fruktansvärt lätt att låta just den siffran sitta som fastklistrad framför ögonen och hemsöka en efter tävlingens slut. Slutade du på elfte plats betyder det inte att du är dålig. Det betyder inte att ditt värde på något sätt ligger i rang 11 långt under vinnaren och de andra. Bedömningssporter kan vara riktigt jobbiga och svåra att vara en del av i de stunder man inte hamnar där man tänkt men att låta sin placering i något avseende avgöra hur och vem du är som person är totalt fel. Du är du. Din fysik är en del av dig och det är den som bedöms och inte mer. Din fysik kan vara superbra men om de andra är bättre på dagen D är det inte mycket att göra åt. Du gjorde ditt bästa och du kommer få chansen att göra det ännu bättre igen. Det är aldrig över. 

Fitness är en sport som aldrig tar slut och som aldrig är för sen att börja med. Du kan alltid på något sätt finslipa eller förbättra det du har. Du är aldrig din placering. Du är inte "elva". Dina vänner kommer inte börja kalla dig för "elvan" och se ner på dig. Folk på gatan kommer inte behandla dig sämre nu än förut. Du är du. Punkt slut. En siffra eller placering kan aldrig beskriva det du gått genom eller hur stor kampen är som du just vunnit. Den visar hur du står dig mot resten av startfältet men inte mer än så. Fortsätt våga. Fortsätt bevisa för dig själv att du kan detta och vägra ge upp. Bryt ihop och kom tillbaka starkare. Du lever ditt liv på dina villkor och jagar dina drömmar. 

Bara en person på scen kan vinna guldmedaljen. Bara en person kan kalla sig bäst i sin klass. Tjusningen är dock att vartena en av deltagarna kan kalla sig sitt bästa jag någonsin och således vinna över sig själva vilket faktiskt är den viktigaste kampen. Det är en större lycka än vad en guldmedalj eller placering någonsin kommer kunna skänka dig.

° ° °

Viktor Källberg är tävlande bodybuilder som med jämna mellanrum återkommer med tänkvärda gästkrönikor här på Tyngre.