Mitt livs dilemma är såhär: jag är en obotlig individualist, rentav en ensamvarg som inte riktigt platsar i flocken. Eller, det är i alla fall vad jag har blivit itutad hela mitt liv både utifrån och inifrån. En egenskap jag värdesätter högt är att kunna ansvara för sitt liv och sina förehavanden. Det är viktigt för mig att känna mig fri och autonom. Samtidigt är det någonting som skaver med det här.
För det första , så tror jag verkligen på styrkan i ett lag, en grupp eller ett kollektiv. Tanken om att vi hjälps åt för att nå ett gemensamt mål är den bärande ideologiska tanken jag hållit högst hela mitt liv. Då kan jag väl inte hålla på att vara individualist samtidigt?
För det andra , varför skulle jag inte kunna det? Är det inte sjukt förlegat med sådant svartvitt tänkande? Kan vi inte få vara både och?
För det tredje , vi människor delas upp och kategoriseras, redan från barnsben skulle jag vilka påstå. Vi tilldelas rollen som antingen lagspelare eller solosportare. Sedan förväntas vi internalisera den identiteten och hålla oss inom de områden som traditionellt utmärker vår roll i plugget, på jobbet och på fritiden.
Fritid, den fria tiden vi vuxna har som mervärde och rekreation är också en utmärkt tid att våga experimentera med vår förvärvade roll. Här på Tyngre väljer de flesta av oss att viga den tiden åt träning, sport och idrott. De senaste åren har två träningstrender fullkomligt exploderat på våra nordliga breddgrader. Båda två är sporter som kräver att utövaren i fråga besitter mångsidighet, jävlar-anamma och förmågan att ta eget ansvar för sin träning och progression. Båda dessa träningsformer präglas av en del blodsmak och risker och den ställer mycket höga krav på individen. Men båda har också ett förlåtande element som stavas L-A-G-A-N-D-A .
Sporterna jag talar om är förstås Crossfit och OCR (som står för Obstacle Course Racing). Det förstnämnda är läsarna vana vid via vår kära vän och atlet Sebastian Avindells beskrivningar av sporten där det styrkelyfts, simmas, rycks och stöts varvat med gymnastik och roddeskapader. Det senare är alltså löpning med hinder. Inte sällan i form av stökig löpterräng, ramper, väggar, nät, vatten, monkeybars och lera. Hindren är antingen mentalt eller fysiskt krävande, men oftast både och. Numera har var och varannan ort sitt eget OCR-lopp, ofta med ordet Tough eller Extreme i titeln och startplatser säljs utan problem. Loppens popularitet kanske kan tänkas bero på att det både lockar utövare från konditions- och styrkesportssidan. Gemensamt är att vi söker en ny utmaning och här blir den enes svaghet den andres styrka.
Själv har jag, som en före detta (hyfsat) habil löpare lockats in i båda dessa sporter de senaste två åren. För mig, som kom tillbaks från ätstörningar och ett problematiskt förhållande till träning, var det en tillfrisknande fröjd att hitta till den gemenskap som CF och OCR banade väg för. Det finns en elit inom alla sporter, men här upplevde jag att det fanns en plats även för motionärer med förkärlek för endorfiner; som behöver något mer än hopp och lek i gruppträningssalen för att riktigt gå igång är det svårt att inte charmas av den här typen av träning. Den andra faktorn utöver träningen i sig var den höga grad av kamratskap jag upptäckte skapas när en grupp svettas och kämpar ihop på regelbunden basis.
I båda sporter hjälper och hejar folk på varandra och inte sällan hejas det mest på den som ligger sist. I ett vanligt lopp har jag oerhört svårt att föreställa mig att någon skulle välja att springa långsammare, bara för att hjälpa mig hålla min fart. Men på OCR händer det ofta att någon som ligger före mig av någon anledning får för sig att hjälpa undertecknad att ta sig över en tremetersvägg så att jag slipper stå där handfallen och känna mig misslyckad. Det är faktiskt mera regel än undantag.
Det finns en lagkänsla i OCR. Du kämpar ditt allra bästa men det är inte hela världen om du gör en tabbe eftersom du får en individuell tid. Din prestation kan aldrig förstöra för någon annan, den kan bara hjälpa någon annan om du själv väljer det.
I crossfit kan jag köra sida vid sida med ett proffs, med rätt skalning, d v s anpassning av övningen som att om den erfarne kör chest-to-bar så kör jag ringrodd så blir vi klara samtidigt och ungefär lika trötta. Vi kan till och med tävla i lag med lite anpassning. Den översittarattityd som skulle kunna finnas hos de bästa lyser med sin frånvaro. För ingen vinner på den.
Daniel Burfelt som har tagit rollen av "lagkapten" på mitt gym och i andra träningssammanhang, säger spontant angående sportsligheten inom OCR och Crossfit:
"För mig är drivkraften att prestera och nå resultat, men också att hjälpa andra att våga kasta sig ut. Jag gläds lika mycket åt andras utveckling som min egen. Det bästa är att se någon lyckas övervinna den där mentala spärren, då brukar det fysiska följa med på köpet".
Eftersom han själv är väldigt högpresterande inom både OCR och Crossfit passar jag på att fråga honom varför han och de flesta i hans liga väljer ödmjukhet framför snobberi, han svarar helt lugnt att:
"Vi vill ha en vänskaplig miljö, då duger det inte att glida omkring och bete sig som att man är störst bäst och vackrast. Det blir mer avslappnat för alla och det hjälper för att få folk att lyssna på en. Mitt mål är ju att andra ska känna samma träningsglädje som jag, då är det mer effektivt att vara en schysst polare än en elitist".
Amen, brother man!
Förra helgen anordnades den första Crossfit-tävlingen någonsin i min hemstad av ett gäng eldsjälar. Själv fick jag äran att vara domare för ett av lagen och därmed kunde jag studera de tävlande på nära håll och positiva fördomar bekräftades - I tell you!
Daniel Burfelt gör en high five med sin konkurrent (!) Ebba Stål i tävlingen "Red Box Kromme Scramble".
Istället för att psyka varandra och hålla sig på varsin kant så hjälptes man åt med allt från att se till att alla fick i sig energi mellan WOD:arna till att ge tekniktips. Det high fiveades med motståndarlaget och överlag såg jag inte en enda negativ konsekvens av det här. Tvärtom! När du stöttar din konkurrent så visar du ju snarare en sportslig styrka som ytterst få besitter. Personbästan haglade från alla deltagare så någonting rätt finns ju i att hålla gemenskapen högst även strikt prestationsmässigt.
Inte heller såg jag någon typ av gnäll på väder, utrustning eller annat, det har jag heller aldrig mött på ett OCR. Inte ens på Tough Race i Borlänge härom veckan då det spöregnade och var fullständigt svinkallt hela dagen. Vi har en tyst överenskommelse:
"Det är lika för alla, nu biter vi ihop tillsammans, det blir varmt när vi börjar springa".
Jag tror att vi ser de här sporterna växa för att världen på många sätt är individualistisk, på gott och ont. Det goda är att fler vågar gå sin egen väg, det onda att det kan bli lite väl kallt och hårt ibland. Vad passar då bättre än en arena för barn över 18 att få samlas på med en gemensam strävan, alla med varsitt individuellt mål - fast vi gör det tillsammans! Dessutom är det ju någonstans fråga om lek och bus, lyfta runt på skrot, bada i lera, springa i skogen. Det är så himla jobbigt – och så himla kul!
Det som händer när de bästa hjälper nybörjarna är att båda två växer - både som atleter och som medmänniskor, och det fina med den här nya traditionen är att här är vi jämlika, alla kan inte bli nästa Rich Froning men alla kan bli proffs på sportslighet och laganda. Det klär våra nya folksporter med ett nytt tänk tycker jag, vi bär det som en krona.
Om skribenten:
Lorena Gustavsson, utpräglad dalkulla som med pannben och träningsglädje som drivkraft gör mer eller mindre begåvade nedslag i bl a OCR, terränglöpning, crossfit och hederlig gymträning. Passionen för träningen och det skrivna ordet gör att hon trivs allra bäst när hon får kombinera dessa två.
