Hackar dessa rader på ett tåg på väg hem från de Schweiziska alperna. På nåt självklart sätt är jag extremt upprymd efter tre dagars ivrigt vandrande, där hundratalet höjdmetrar avverkats varje dag. Jag har dessutom befunnit mig i ett alldeles utmärkt sällskap, vilket såklart också adderat till känslan.
Vad som dock inte är lika självklart är min fysiska status. För en sån som jag så har allehanda knä- och ryggvärk alltid funnits där de senaste åren. Inte minst efter ett antal dagars hård fysisk ansträngning. Nu kan vandring bland bergen såklart göras lindrigt och mera åt promenad än umbärande. Men när detta upptåg sker i min frus regi så är det vanligtvis fullt ställ rakt uppför. Och mer uppför. Först senare kan det bli tal om att försöka påbörja nån sorts vinglig nedfärd. Det blir med andra ord högintensivt för både kroppens alla olika leder, och naturligtvis även för syreapparaten.
Mot den bakgrunden borde jag känna mig överkörd nu. Trasig. Kaputt, som man säger här. Dessutom borde mina knän högljutt skrika på hjälp. Men istället känner jag mig som en miljon. Jag känner mig frisk, stark och i det närmaste fysiskt oförbrukad. Under dessa dagar har jag fått använda kroppen till lite av vad den konstruerats för. Jag har känt mig som en naturlig del av berget, som en infödd tyrolare, och med det som en respektfull passagerare på en av livets allra mest storslagna etapper.
För det är jag tacksam.
Utan att göra anspråk på att bli sorterad bland lådans skarpare knivar så vill jag bestämt hävda att det är träningen som gör det. Allt detta knäböjande och marklyftande tillsammans med spänsthopp, diverse kabeldrag och alla cykelpass har sakta men säkert härdat och förberett mig på vad man i nån mening för kalla livet.
Det paradoxala är att jag inte minns när jag senast kände mig utrustad med en sån funktionell fysik som jag gör just nu. Jag vet, man ska inte jinxa nåt. Men mitt allmäntillstånd motsvarar i dagsläget ett svårslaget personbästa.
Min poäng, undrar du? Helt enkelt den om att ha en funktionell fysik borde vara en förjäkla bra drivkraft för alla. Ja, absolut – att vara stark och snygg är inte fy skam det heller. Notera att jag inte fnyser åt nån här. Jag har nämligen själv även de ambitionerna nånstans. Men sammantaget känns värdet av att kunna möta livet head on med ett rungade JA svårslaget.
Så kör på! Gör vad du behöver för att känna dig stark och grov (om det är vad som floats your boat). Men försök också att tänka aningen vidare då och då. Fundera lite i banor på hur den träning du tänker genomföra kan forma dig till den bästa versionen av sig själv. Både idag och imorgon.
I dina växande musklers tjänst
Alex
