Brigid Kosgei är en av de snabbaste maratonlöparna genom tiderna. Hon sprang Chicago Marathon 2019 på den vansinnigt snabba tiden 2:14:04. Kosgei är dock i sammanhanget en väldigt långsam maratonlöpare när man jämför med Eliud Kipchoge som sprang Berlin Marathon 2018 med en tid på 2:01:39. Almaz Ayana är en våldsamt snabb löpare över 10 000 meter, med ett personbästa tillika världsrekord på 29:17. Ayana är dock inte ens en medelmåttig löpare i förhållande till Joshua Cheptegei som sprungit 10 000 meter på 26:11. Florence Griffith-Joyners världsrekord på 100 meter (10,49) är ju förstås helt makalöst snabbt men det är ingenting när man ser att Usain Bolt sprungit samma sträcka på 9,58.
Poängen här är givetvis att det blir snudd på meningslöst att jämföra resultat från de bästa manliga och kvinnliga idrottarna med varandra. Det är grunden till att man delar upp de allra flesta idrotterna utifrån kön; vi vill kunna kröna både en manlig och en kvinnlig mästare där bägge är lika beundransvärda. Kosgei, Ayana och Griffith-Joyner är därmed inte relativt långsamma löpare, de är världens snabbaste löpare genom tiderna. På samma gång är Kipchoge, Cheptegei och Bolt också världens snabbaste löpare genom tiderna.
Det är också så att männens resultatmässiga övertag på elitnivå återfinns i princip inom alla idrotter (1). Övertaget är dock olika stort beroende på idrott med exempelvis ca 10% i löpning, ca 20% i stavhopp och ca 30% i tyngdlyftning. Bilden nedan visar en sammanställning över skillnaden mellan män och kvinnor inom olika idrotter och idrottsmoment (1).
Den här jämförelsen gäller bara om man jämför personer på samma nivå och det lättaste blir att jämföra de bästa kvinnorna mot de bästa männen. Det är ju givetvis inte så att alla män kan springa snabbare än alla kvinnor. Det är extremt få män som kan springa 100 meter på 10,49, 10 000 meter på 29:17 eller ett maraton på 2:14:04. Det finns dock samtidigt tillräckligt många män som kan springa så snabbt eller snabbare för att det ska behövas en separat kategori för kvinnor.
Man måste alltså komma ihåg att det finns ett stort överlapp mellan hela grupperna män och kvinnor men att det finns betydande skillnader när man tittar på män och kvinnor på samma relativa nivå, exempelvis på elitnivå. För enkelhetens och tydlighetens skull benämns i texten hädanefter hela gruppen män endast som män och hela gruppen kvinnor endast som kvinnor. När man talar om enastående idrottsprestationer är det de bästa männen respektive de bästa kvinnorna man talar om. Vilken del av de två grupperna man talar om beror därför på vilken nivå man tittar på; motionär, subelit, elit, världsklass. Om en jämförelse görs mellan män och kvinnor är det därför underförstått att det är en jämförelse mellan delar av de två grupperna på samma relativa nivå.
Ultradistanser
Det finns dock ett område där man länge misstänkt att kvinnor har ett fysiologiskt övertag eller i varje fall ett mindre underläge jämfört med män och det är på tävlingar över ultradistanser. Inom löpning klassas ultradistans som allt över ett maraton, vanligtvis 50 km och längre men ultradistans kan även innefatta saker såsom Ironman-triatlon eller långdistanssimning.
Anledningen till att man anat att kvinnor kan vara snabbare än män över riktigt långa distanser är dels för att man sett sådana resultat; i vissa fall har vinnaren av ett ultralopp varit en kvinna som slagit samtliga män. Man har även noterat vissa fysiologiska aspekter som är viktiga för långvarigt lågintensivt arbete där kvinnor tycks ha en fördel över män. En nyligen publicerad vetenskaplig artikel har gått igenom forskning på det här området för att belysa i vilka fall kvinnor skulle kunna ha en fördel över män när det gäller lopp över ultradistanser (2).
Något man behöver ha med sig innan man börjar titta på resultat och fysiologi är att tävling över ultradistanser är mycket mer nischat än exempelvis distanser som ingår i det olympiska programmet. Tittar man på finalerna i 10 000 m på ett OS kan man vara säker på att man har i princip de allra bästa männen och kvinnorna på planeten i respektive startfält. Detsamma gäller för löpning över 1 500 m, 5 000 m, maraton etc. Det gäller även för alla OS-distanser och grenar inom simning och cykling.
Man kan föreställa sig en tratt som ska ta fram vilka som ska stå på en startlinje för en tävling. Tratten sorterar ut de bästa så att endast de går igenom den smala delen. Ju fler människor som slängs i tratten desto högre kommer nivån bli på de som passerar den smala delen. För riktigt stora tävlingar inom stora sporter har man i princip slängt ner hela världens befolkning i tratten och de som hamnar på startlinjen är därför de bästa kvinnor respektive män vi har i hela världen. För mindre sporter är antalet personer som slängs ner i tratten mindre och chansen är då att vi inte får fram de absolut bästa som hade kunnat vara med.
Ett ultralopp på cykel såsom Race Across America är förstås stort i sin genre men det är betydligt färre som ägnar sig åt den typen av tävling som sträcker sig över mer än en vecka än som försöker sig på vanlig landsvägscykling. Det här gäller även för löpning där Comrades Marathon som anses vara det största ultraloppet i världen och lockar ca 12 000 löpare årligen endast är lika stort som det relativt lilla Stockholm Marathon. Som kontrast deltar över 60 000 personer årligen i Berlin Marathon.
Det totala antalet kvinnor som deltar på ultraloppen är därför mindre och det gäller även det relativa antalet kvinnor i förhållande till män. På ett vanligt maraton är förhållandet mellan kvinnor och män på startlinjen nästan jämlikt; ca 46% av deltagarna är kvinnor. På ultramaraton är motsvarande siffra endast 20%. Det här gör att urvalet av kvinnor som deltar på ultraloppen är mer begränsat både i absoluta och relativa tal jämfört med mer traditionella tävlingar.
Det blir därför svårt att jämföra resultat rakt av men en trend man sett är att prestationsgapet har minskat över åren i takt med att fler kvinnor deltar i dessa lopp. Det här beror sannolikt på att ju större kvinnornas talangpool blir desto snabbare blir de snabbaste kvinnorna som deltar i de här loppen. Prestationsskillnaderna mellan män och kvinnor är dessutom generellt mindre ju längre distans man tittar på. Det blir därför intressant att titta på några av de fysiologiska faktorer som skulle kunna förklara detta.
Fysiologiska faktorer
Generellt har alltså män ett prestationsövertag över kvinnor på ca 10% för konditionsidrotter. Detta kan förklaras av faktorer som utmärker män i relation till kvinnor såsom mer muskelmassa, mindre fettmassa, högre maxstyrka och explosivitet, mer hemoglobin samt högre maximal syreupptagningsförmåga. För att förklara varför kvinnor skulle ha ett relativt övertag över män när det gäller ultradistanser behöver alltså samma faktorer som ger män ett prestationsövertag på kortare distanser ligga dem i fatet på längre distanser. Alternativt behöver det finns andra faktorer utöver dessa som ger kvinnor ett övertag över män.
Författarna till den nyligen publicerade artikeln delar upp de möjliga fysiologiska fördelarna till bland annat: minskad neuromuskulär uttröttbarhet, ökad relativ fettförbränning och mer ekonomisk syreanvändning. De tar även upp andra områden men för denna text håller vi oss till de nämnda faktorerna.
Man behöver komma ihåg att flera av de här mekanismerna är spekulativa och att de bygger på en mycket begränsad mängd experimentella data. Väldigt lite av forskningen är dessutom gjord på personer som tävlar i ultralopp. Eftersom vi kan utgå från att deras fysiologi är exceptionell är det därför en stor svaghet att forskningen inte är gjord på just dem. Det är inte säkert att fysiologiska skillnader man ser mellan män och kvinnor som är otränade eller måttligt tränade återfinns bland riktigt vältränade män och kvinnor. Resultaten måste därför tas med en nypa salt.
Minskad neuromuskulär uttröttbarhet
Män har som sagt generellt en högre maxstyrka och mer explosivitet vilket gynnar dem i tävlingar som premierar detta. Det vill säga maximalt i sprintgrenar och i fallande skala därefter till längre distanser där den typen av egenskaper blir mindre viktiga.
Man har dock sett att kvinnor har en minskad uttröttbarhet på submaximala styrkenivåer. Om man mäter maximal isometrisk benstyrka i en benspark vinner alltså männen över kvinnorna men mäter man uttröttbarheten i samma isometriska benspark på exempelvis 70% av max vinner generellt kvinnorna över männen. Alla som har sett Mästarnas Mästare känner igen sig i detta då jägarvilan betydligt oftare vinns av en kvinna jämfört med exempelvis löpgrenarna.
I en ultratävling är varje muskelkontraktion väldigt långt ifrån max. Man springer relativt långsamt, det vill säga långt ifrån tempon man brukar på 5–10 000 m och ännu längre från medel- och sprintdistanserna. Samma gäller cykling och simning där kraften som trycks in i pedalerna respektive vattnet är långt ifrån den maximala som idrottaren utövar vid en maxinsats över några sekunder eller minuter.
Det finns också vissa data som antyder att kvinnors neuromuskulära uttröttning är mindre vid tävling över ultradistanser jämfört med män. Det här skulle kunna förklaras av en möjlig högre koncentration av långsamma typ-I-muskelfibrer hos kvinnor, minskat blodflöde till muskler hos män på grund av ökat intramuskulärt tryck samt minskad central neuronal hämning och minskad uttröttning av andningsmuskulatur hos kvinnor efter långvarigt arbete.
Man har även föreslagit att kvinnors minskade neuromuskulära uttröttbarhet leder till bättre pacing under ett lopp; kvinnor bibehåller ett jämnt högt tempo över en längre tid jämfört med män som börjar fortare och tappar mer av farten. Författarna till artikeln spekulerar bland annat i att män på gruppnivå är mer benägna att ta risker och att detta kan kopplas till att man går ut hårdare och därför tappar mer fart mot slutet av ett lopp. Den här spekulationen verkar dock inte stämma på maratondistans för löpare på elitnivå men det verkar stämma på motionsnivå (3, 4). Möjligen ligger det därför något i spekulationen att män går ut för hårt om vi utgår från lopp på en relativt sett låg nivå.
Fettoxidation
Över väldigt långa distanser blir fettförbränning (fettoxidation) den primära källan till energi på grund av den relativt låga intensiteten. Det här står i kontrast till exempelvis ett lopp över 10 000 m där nedbrytning av kolhydrater (glykolys) dominerar energiåtgången. En hög andel fettoxidation är avgörande på exempelvis maratondistans då det sparar på kolhydratsdepåerna (muskelglykogen) vilket innebär att man kan hålla en högre intensitet längre.
Flera studier har visat att kvinnor använder en högre andel fett jämfört med män vid submaximala intensiteter. Det här skulle kunna ge kvinnor en fördel på ultralopp inte för att de sparar muskelglykogen utan snarare för att de inte behöver äta lika mycket under en långvarig ansträngning. Det sätter dels mindre press på mag-/tarmsystemet och kostar också mindre tid eftersom man inte behöver stanna för att ta mat och inte heller behöver sakta ner för att kunna äta.
Syreanvändning och ekonomi
Den maximala syreupptagningsförmågan (Vo2max) är högre hos män än hos kvinnor. Det innebär att män har en fördel i tävlingar där detta är viktigt. På ultradistanser är dock inte Vo2max särskilt avgörande eftersom man inte anstränger sig på så pass höga intensiteter.
Man skulle kunna tänka att det därför blir relativt sett viktigare vid ultralopp att ha en hög nyttjandegrad (laktattröskel) och en god ekonomi. Man skulle med andra ord behöva kunna nyttja en hög andel av sin Vo2max under lång tid och få ut mycket av varje ml syre man förbrukar i form av exempelvis löphastighet, effekt på cykel eller hastighet i vattnet.
Det har föreslagits av vissa att kvinnor skulle ha en effektivare användning av syre jämfört med män; att kvinnor skulle få mer arbete för varje ml syre de förbrukar. Detta har dock inget direkt stöd i forskningen. Det är därför inte en faktor som kan förklara att prestationsgapet mellan män och kvinnor är mindre på ultradistanser än på kortare distanser.
Sammanfattning
Förutom de faktorer som jag tagit upp i texten omnämns i artikeln andra faktorer såsom hormonella och mag-/tarmrelaterade. Ingen av dessa förklarar dock varför man kunnat se ett relativt litet prestationsgap på ultradistanser och i vissa fall att kvinnor presterar bättre än män.
En grundläggande förutsättning för att jämföra de två grupperna män och kvinnor är att man har samma typer av individer i dem. Om Mary Keitany dyker upp till ett lokalt Parkrun kommer hon fullständigt spöa alla deltagare, inklusive alla män. Om man bara hade den betraktelsen tillhands hade man kunnat säga att kvinnor är snabbare än män över 5 000 m löpning. Vi vet dock att det inte är så och när man jämför de bästa männen med de bästa kvinnorna vinner männen stort alla gånger. I löpgrenar är som sagt övertaget ca 10% vilket blir över en minut på 5 000 m och flera minuter på 10 000 m.
Man behöver därför jämföra lika med lika för att kunna uttala sig om faktiska prestationsmässiga skillnader mellan könen. Det behövs alltså en tillräckligt stor talangpool för vardera kön för att vi ska kunna veta att vi verkligen får fram de bästa. När det gäller relativt nischade sporter såsom ultratävlingar är det inte helt säkert att det är så. Det kan finnas personer som hade kunnat göra fantastiska resultat på ultratävlingar men som inte gör det för att de inte upptäckt, inte har möjlighet att delta eller inte uppskattar sporten. Det blir med andra ord lätt att slumpen spelar en ganska stor roll i resultaten och vem som vinner tävlingen.
Med tiden kommer säkert den här bilden bli tydligare. Dels hinner man göra mer grundfysiologisk forskning för att upptäcka generella skillnader mellan kvinnor och män. Man kommer säkert även göra mer forskning på personer som tävlar över ultradistanser. Dessutom verkar också ultratävlingarna växa vilket breddar talangpoolen. Förhoppningsvis ökar också det kvinnliga deltagandet både i absoluta tal men kanske framförallt i relativa tal. På så vis får vi troligen en bättre bild av faktiska skillnader mellan de bästa männen och de bästa kvinnorna.
Referenser
1. Hilton EN, Lundberg TR. Transgender Women in the Female Category of Sport: Perspectives on Testosterone Suppression and Performance Advantage. Sport Med. 2021;51(2):199–214.
2. Tiller NB, Elliott-Sale KJ, Knechtle B, Wilson PB, Roberts JD, Millet GY. Do Sex Differences in Physiology Confer a Female Advantage in Ultra-Endurance Sport? Sport Med. 2021;51(5):895–915.
3. Díaz JJ, Fernández-Ozcorta EJ, Torres M, Santos-Concejero J. Men vs. women world marathon records’ pacing strategies from 1998 to 2018. Eur J Sport Sci. 2019;19(10):1297–302.
4. Smyth B. How recreational marathon runners hit the wall: A large-scale data analysis of late-race pacing collapse in the marathon. PLoS One. 2021;Epub:1–25.
