Med ett SM färskt i minnet så verkar den ständigt pyrande diskussionen om Men’s Physique (MP) och Bikini Fitness (Bikini) återigen blossat upp, oftast med många spydiga kommentarer. Jag har undvikit för att ge mig in i debatterna för jag anser att ämnet förtjänar mer än en kort respons. Jag har tänkt skriva ned något under en lång tid nu, men saknat ett lämpligt forum. Men det har nu uppenbarat sig med Tyngres intåg. Så här kommer en byggares och därmed halvt utomståendes syn på dessa två grenar. Hur en aktivt tävlande person ser på det kanske kommer som en respons.
Från den allra första tävlingen i Bikini Fitness i Sverige.
Jag var från början starkt skeptiskt till båda grenarna när de kom till Sverige, men jag kunde i alla fall se den ekonomiska potentialen [(1)], speciellt efter att sett hur det tagits emot i utomlands. Jag har uttalat mig rätt så starkt om både grenar men jag har också varit beredd att revidera min åsikt. Därför har jag haft örat mot marken och ögonen mot scenen för att höra och se hur de respektive grenarna utvecklar sig och hur de tas emot. Jag anser mig nu ha lite mer kött på benen för att ge min analys över läget vilket förhoppningsvis kan skapa en balanserad diskussion.
Europaeliten – i mitten norrmannen Alexander Myrvold, som vinner "allt". Till höger Sveriges egen juniorvärldsmästare Pontus Koskelainen.
Bikini godkändes av IFBB 2010 och MP två år senare. 2013 kom så grenarna till Sverige, först Bikini på BMR Grand Prix och senare MP på SM i AF ett par månader senare. Grenarna är därmed fortfarande väldigt unga och har stor utvecklingspotential. Både grenarna har sedan starten i Sverige [(2)] ökat något explosionsartat, både i antalet tävlingar och tävlande [(3)]. Sverige har även skördat framgångar internationellt där Pontus Koskelainen och Frida Sjöström är de två senaste tillskotten.
MEN’S PHYSIQUE
MP är i mina ögon den gren som har bäst hittat sin nisch och jag har inga direkta invändningar mot den, men med det sagt så tycker jag inte det är kul att se på [(4)]. Grenen startade något spretigt då man inte riktigt visste vilken fysik man eftersträvade och 2013 vann Mark Anthony Men’s Physique Olympia [(5)] med en väldigt harmonisk fysik och detta verkar ha skapat mallen för hur MP-killar ska se ut i Sverige. Årets Olympia tycker jag dock gick i en något konstig riktning där de tävlande både blev större och hårdare [(6)] vilket minskar marginalen mellan Classic Bodybuilding (CBB) [(7)] och MP, en i mina ögon tråkig utveckling då jag gärna ser en distinkt skillnad mellan dessa två grenar mer än i vilka poser man slår. Mer massa ökar visserligen kraven för att vinna grenen men jag tror inte det är det sporten behöver, det sporten behöver är just en enkel instegsgren där man kan tävla med endast ett fåtal träningsår bakom sig.
Mark Anthony på Mr Olympia 2013.
Sadik Hadzovic.
MP har även den fördelen [(8)] att det i allmänhetens ögon är attraktiva idrottare som utövar den. Fysikerna i MP är sexigare och så är även poseringen. Det har kommit flera klagomål på poseringen i MP om att den är för simpel och att dom borde visa upp mer, men då närmar vi oss återigen CBB allt för mycket. Dessutom är inte poseringen alltför lätt heller. Jag själv anser mig ändå ha ett relativt gott öga för poseringen och även om jag klarar av att slå poserna som existerar i grenen så kan jag inte göra det med sådant flyt och lätthet som dom bättre i sporten gör det. Vi har säkert ett flertalet byggare som lätt skulle klara av det men en stor del skulle nog se väldigt vilsna ut om dom försökte sig på det. Så kontentan är att jag tycker att grenen har sin perfekta plats just där den är. De tävlande ska varken bli större, hårdare eller få mer avancerade program. Grenen fyller i dagsläget två viktiga syften, dels är den ett insteg till sporten och de tyngre [(9)] klasserna, dels så ger det möjlighet för att tävla inom kroppsbyggning även om man inte vill närma sig bodybuildingklassernas massa. När det kommer till badbyxorna vet jag inte var jag står. Reglerna är sådana och det gör ju att folk kan skippa benträningen om de vill, men inget som förbjuder dem från den.
Årets Olympia-segrare – Jeremy Buendia.
BIKINI FITNESS
Där MP, som tidigare konstaterats, hittat sin nisch så svävar fortfarande bikini mer fritt. Gränsen verkar vara hårfin mellan att ha för lite massa [(10)] och att ha för mycket massa [(11)], att vara för slät och att vara för hård. Ja det blir en fin balansgång dom går på. Anledningen till detta kan ju mycket väl bero på att steget upp till nästa nivå, body fitness (BF), är betydligt mindre än vad det är för herrarna och steget upp till CBB [(12)] och det därför gör det svårare att hitta helt rätt. Årets Olympia skapade dock en rätt så bra och homogen bild över hur det ska se ut, så framsteg skådas helt klart. Grenen har städats upp en del från den första tävlingen i Malmö [(13)] och nu förtiden tycker jag grenen håller en bra nivå på poseringen där det oftast inte ser alltför obscen ut, men detta kan också bero på att jag blivit avtrubbad.
Ashley Kaltwasser – tvåfaldig Olympia-segrarinna.
Tjejerna har även fått mycket kritik från mer ”hardcore” kroppsbyggare att dom bara fjöstränar och att bikini inte riktigt kräver något riktigt arbete. Det är svårt att säga att det ena är en konsekvens av det andra här men jag tycker mig ha observerat att många av bikini-tjejer verkar göra allt väldigt noggrant och rejält. Varje gång jag hör om någon som kör 2 timmar kardio så är det en bikinitjej, nästan varje gång jag ser ett kostupplägg på mindre än 1000kcal så tillhör det en bikinitjej. Och när jag vandrar omkring backstage så möter jag avslappnade byggare som står och tjötar [(14)], emedan bikinitjejerna hittas i något omklädningsrum med fötterna i högläge [(15)]. Det är även från bikinitjejer jag hört orden ”jag har inte druckit på 48 h”. Som ni hör så är det mycket som tas till det yttersta [(16)] av tävlande som varken ska vara hårdast eller torrast [(17)] så grenen blir långt ifrån ”enkel” eftersom allt försvåras så mycket. Med detta inte sagt att grenen inte kräver sitt arbete. Tjejerna måste dieta precis som killarna och för tjejer är det oftast en jobbigare väg ned till låga procent.
Lägger man örat mot marken [(18)] så hör man en hel del snack från USA om det omdebatterade ”metabolic damage” [(19)] och att detta aktualiserades i ungefär samma veva som bikini gjorde sitt intåg. Kanske är det bara ett modeord eller så finns det ett faktiskt samband, om det finns ett samband där så tycker jag det är oroväckande och något som bör diskuteras. För även om vår sport i perioder inte är helt hälsosam så bör vi inte göra det värre än det behöver vara.
Frida Sjöström – en av våra allra bästa, inte minst internationellt.
Ytterligare ett problem som grenen har är att om man bara kommer över alla tidigare nämnda hinder så krävs det inte så mycket grundträning [(20)] för att placera sig högt. Ja nästan ingen alls, och detta gör att grenen förlorar sin legitimitet. Grenen ska som sagt vara lätt att ta till sig men det får inte vara för lätt för då blir det ingen prestation i att ta sig dit. Här tycker jag att MP har lyckats väldigt bra med att ändå ställa rimliga krav på muskelmassa, hårdhet etc. Detta är ju dock inte något som de tävlande kan beskyllas för. De gör ju bara sitt bästa efter förutsättningarna, och har man förutsättningarna för att vinna så varför inte försöka? Inte heller kan detta beskyllas domarna, dom anpassar sig ju bara efter rådande regler. Så vi sitter här inlåsta i ett läge med en gren som kan bidra med en hel del till sporten på flera plan [(21)] men som inte riktigt kan blomma ut för att den är något för otydlig i sitt reglemente med för många ”lagom”.
Årets SM-etta – Madelen Myhr.
Som jag nämnde från början så såg jag en ekonomisk poäng i att införa dom nya grenarna och det verkar verkligen som om detta har fungerat även om jag saknar officiell statistik på det. Jag tycker mig se fler välfyllda arenor och fler som intresserar sig för sporten i allmänhet vilket får ruljans på hela fitnessbranschen. Det verkar dock inte bidra med speciellt mycket fler tävlande till dom övriga grenarna, på den manliga sidan har jag nog inte hört en enda person emedan det verkar lite vanligare att bikinitjejer går till BF, samma konstaterande verkar gälla i USA. Men grenar är unga än, så det kanske kommer. En sak som jag önskar mig, nu då grenarna verkar ses som ekonomiskt hållbara för sig själva, är att man vid tvådagarstävlingar separerar det så att byggningen kör ena dagen och MP och Bikini kör den andra dagen. Detta för att minska dom långa väntetiderna [(22)] på något som inte alla är intresserade av.
Madelen Myhrs glädje gick inte att ta miste på.
Men en sak går inte att ta ifrån dom nya grenarna och det är dom äkta känslorna som finns där. När jag satt där på SM och ser den totala glädjen hos Madelen Myhr så blir även jag rörd, och i det läget när jag känner att jag blir berörd så inser jag också att grenen har sin plats; för sport är så mycket mer än bara resultat på ett papper.
